Syftet med denna studie var att utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv och ett Foucault-inspirerat diskursanalytiskt ramverk visa på några av de sätt att tala om och förstå den bildterapeutiska processen som finns tillgängliga för och används av bildterapeuter. Syftet var även att beskriva hur dessa sätt att tala kan påverka bildterapeuter i det bildterapeutiska arbete de bedriver. Datainsamlingen genomfördes med semistrukturerade intervjuer med bildterapeuter. I resultatet lyftes tre distinkta sätt att tala om processen fram, som gav den tre olika innebörder. Dessa tre diskursiva konstruktioner framställde den bildterapeutiska processen som en blottläggande process, som en experimenterande process och som en reflekterande process. Det framkom också att de olika konstruktionerna kan möjliggöra för en bildterapeut att ta en informationssökande, kreativitetsbefrämjande respektive guidande position i terapiarbetet. Studien bidrog på så vis med att uppmärksamma och tydliggöra diskursers betydelse för studier av den bildterapeutiska praktiken.

Syfte: Att genom en kvalitativ studie undersöka hur bildterapeuter arbetar med barn under 18 år som flytt till Sverige från andra kulturer. Metod: Fem halvstrukturerade intervjuer med utbildade bildterapeuter genomfördes och analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Som teoretisk referensram användes den triangulära modellen för kommunikation inom bildterapi, samt begreppen ”art as therapy” och ”art in psychotherapy”. Resultat: Bildterapeuterna skapar trygghet och förutsägbarhet genom sitt arbetssätt; att arbeta i grupp, med tematiska övningar samt en återkommande struktur på sessionerna. Både slutna och öppna grupper förekommer. Den verbala kommunikationen mellan klient och terapeut kan vara svår, några av bildterapeuterna förlitar sig på den icke-verbala kommunikationen - bilden och kroppsspråket, medan andra använder tolk. Bildterapeuterna arbetar med klientgruppen både utifrån ”art as therapy”, med fokus på kommunikaition mellan klient och bild, och med ”art in psychotherapy”, där tyngdpunkten ligger på kommunikationen mellan klient och terapeut. Några av bildterapeuterna söker aktivt kunskap om klienternas ursprungskultur och nuvarande livssituation medan andra låter klienterna själva berätta genom sina bilder. Samtliga bildterapeuter förhåller sig individuellt till sina klienter även när de ingår i en grupp. Slutsats: Bildterapeuterna anpassar sitt arbetssätt till individens behov i stunden och över tid. När bildterapueten arbetar utifrån ”art as therapy” är kommunikationen främst icke-verbal, och när arbetet  kan beskrivas som ”art in psychotherapy” läggs större vikt på den verbala kommunikationen. Alltså kan både ”art as therapy” och ”art in psychotherapy” tillämpas samtidigt i en och samma grupp. / Aims: To, by means of a qualitative study assess how art therapists work with children below the age of 18 that has taken refuge to Sweden. Methods: Five semi-structured interviews with educated art therapists were conducted and analysed by using a qualitative subject analysis. The triangular model of communication and the concepts of "art as therapy" and "art in psychotherapy" were used as theoretical frames of reference. Results: The art therapists create a feeling of security and predictability through group-work, themed exercises and a recurring structure. Both closed and open therapy groups occur. Communication between client and therapist can be difficult. Some art therapists rely on non-verbal communication, body language and the artwork, while others use an interpreter. The art therapists work with "art as therapy", focusing on the communication between artwork and client, as well as "art in psychotherapy" with emphasis on therapist/client communication. Some therapist actively seek knowledge about the clients’ culture of origin and what their current situation is like, while others let the client express it through the artwork. All therapists approach each client individually even though they work in a group. Conclusion: The art therapists adapt their approach to the needs of the individual client, in the moment and over time. When the art therapist applies the concept of "art as therapy" the communication is mostly non-verbal, while "art in psychotherapy" emphasizes verbal communication. Thus, "art as therapy" as well as "art in psychotherapy" can be applied simultaneously in the same client group.

<p>Jag vill med min uppsats ta med läsaren på en djupdykning i bilden och symbolernas värld även om det med ord kan vara svårt att beskriva, då det ju i själva verket rör sig om en nivå som kommer före ordet. Mitt huvudsakliga syfte är att utforska huruvida bilderna och symbolerna fortfarande är livsnödvändiga för människans psykiska och kanske därmed fysiska överlevnad? Kan vi fortfarande än i dag, låta oss beröras av deras kraftfält och därmed göra förändringen, utvecklingen, transformationen och helandet möjligt?!</p><p>Vidare vill jag undersöka bildens dubbla roll som både ”symtomavslöjare” och framåtblickande ”transformerande helare”, samt kopplingen till shamanism och alkemi. Vad kan nutidsmänniskan lära av detta? Vad kan vi ta till oss i dag? Och vad mår den enskilde individen och ett samhälle bäst av i längden?</p><p>Jag vill betona en psykodynamisk syn på människan där även Jungs analytiska psykologi ingår, och använda objektrelationsteoretikerna som en gemensam bro mellan Jung, Freud och bildterapi. Min bakgrund är konstnärens och bildterapeutens (med psykodynamisk grund).</p><p>Och det är med dessa ögon som jag har tagit mig an ämnet. Jag säger inte att det är den enda vägen till helande och transformation, andra terapiformer kan fungera lika bra, beroende på person och bakgrund och orsak. Men bildens väg är min väg...</p>

Jag vill med min uppsats ta med läsaren på en djupdykning i bilden och symbolernas värld även om det med ord kan vara svårt att beskriva, då det ju i själva verket rör sig om en nivå som kommer före ordet. Mitt huvudsakliga syfte är att utforska huruvida bilderna och symbolerna fortfarande är livsnödvändiga för människans psykiska och kanske därmed fysiska överlevnad? Kan vi fortfarande än i dag, låta oss beröras av deras kraftfält och därmed göra förändringen, utvecklingen, transformationen och helandet möjligt?! Vidare vill jag undersöka bildens dubbla roll som både ”symtomavslöjare” och framåtblickande ”transformerande helare”, samt kopplingen till shamanism och alkemi. Vad kan nutidsmänniskan lära av detta? Vad kan vi ta till oss i dag? Och vad mår den enskilde individen och ett samhälle bäst av i längden? Jag vill betona en psykodynamisk syn på människan där även Jungs analytiska psykologi ingår, och använda objektrelationsteoretikerna som en gemensam bro mellan Jung, Freud och bildterapi. Min bakgrund är konstnärens och bildterapeutens (med psykodynamisk grund). Och det är med dessa ögon som jag har tagit mig an ämnet. Jag säger inte att det är den enda vägen till helande och transformation, andra terapiformer kan fungera lika bra, beroende på person och bakgrund och orsak. Men bildens väg är min väg...