No description available.

No description available.

Introduction : Il a été démontré que les enfants opérés pour une amygdalectomie éprouvaient des niveaux de douleur modérée à sévère, et ce pendant plusieurs jours suite à la chirurgie. Suite au retour à domicile, plusieurs parents ont tendance à administrer l’analgésie de façon non-optimale à leur enfant et ce pour diverses raisons, ce qui contribue au maintien de niveaux de douleur élevés et à l’incidence de complications postopératoires. But : Cette étude avait pour but d’évaluer l’effet d'un suivi infirmier téléphonique, effectué auprès de parents d'enfants opérés pour une amygdalectomie, sur la gestion de la douleur et la prévention de complications postopératoires. Méthode : Cette étude clinique randomisée a comparé un groupe expérimental (suivi infirmier téléphonique) à un groupe contrôle (traitement standard) (n = 52). Le suivi infirmier téléphonique fut effectué au 1er, 3e, 5e et 10e jour postopératoire et permettait d’évaluer l’évolution du client et d’offrir un enseignement personnalisé selon un cadre prédéfini. Les critères d’évaluation furent l’intensité de la douleur, la quantité d’analgésie administrée à l’enfant, les complications postopératoires et le recours à des services de santé non-planifiés. Résultats : Les enfants du groupe expérimental ont présenté une intensité de douleur plus faible au 3e jour postopératoire, le matin (P= 0.041) et le soir (P= 0.010). Les enfants de ce groupe ont reçu davantage de doses d’analgésiques au 1er jour postopératoire (P= 0.007) et au 5e jour postopératoire (P= 0.043). Ils ont eu moins de vomissements au congé de l’hôpital (P= 0.040) et au 3e jour postopératoire (P= 0.042), moins de somnolence au 1er jour postopératoire (P= 0.041), une meilleure hydratation au 1er (P= 0.014) et 3e jour postopératoire (P= 0.019), mais ont souffert davantage de constipation au 3e jour postopératoire (P< 0.001). Aucune différence significative n’a été observée quant au recours à des services de santé. Conclusion : Le suivi infirmier téléphonique, effectué auprès de parents d'enfants opérés pour une amygdalectomie, a certains effets bénéfiques sur la gestion de la douleur et la prévention de complications postopératoires, mais n’a pas eu d’effet significatif sur le recours à des services de santé. / Background: After tonsillectomy, children experience moderate to severe pain for several days. Following discharge from the hospital, many parents give insufficient analgesia to their child, based on numerous misguided beliefs. This contributes to more pain and an increase of postoperative complications. Aim: Evaluation of the efficacy of a nurse telephone follow-up with parents of children who underwent tonsillectomy, on pain intensity, occurrence of postoperative complications and frequency of resort to other health services. Methods: This randomised clinical trial compared an intervention group (nurse telephone follow-up) with a control group (standard care, without follow-up) (n=52). Nurse telephone follow-up was made on the 1st, 3rd, 5th and 10th postoperative day and included advice and explanation regarding problems experienced by parents, using an algorithm of interventions. Outcomes evaluated were pain intensity, frequency of analgesics administered to the child, occurrence of postoperative complications and resort to health services. Data was collected at hospital discharge, and on the 1st, 3rd, 5th and 10th postoperative days (POD). Results: Children in the experimental group had lower pain intensity scores after medication than the control group in the morning (P= 0.041) and evening (P= 0.010) of POD 3. Children in the nurse follow-up group received more doses of analgesics on POD 1 (P= 0.007) and POD 5 (P= 0.043). Significant differences were observed, in favour of the nurse follow-up group, regarding vomiting at POD 0 (P= 0.040) and POD 3 (P= 0.042), dizziness at POD 1(P= 0.041), and fluid intake at POD 1(P= 0.014) and POD 3 (P= 0.019) - although, constipation was more frequent in the nurse follow-up group at POD 3 (P< 0.001). There was no significant difference, between both groups, regarding resort to other health services. Conclusion: Nurse telephone follow-up with parents of children who underwent tonsillectomy was beneficial for some aspects of pain management and occurrence of some postoperative complications, but did not decrease resort to other health services.

Introduction : Il a été démontré que les enfants opérés pour une amygdalectomie éprouvaient des niveaux de douleur modérée à sévère, et ce pendant plusieurs jours suite à la chirurgie. Suite au retour à domicile, plusieurs parents ont tendance à administrer l’analgésie de façon non-optimale à leur enfant et ce pour diverses raisons, ce qui contribue au maintien de niveaux de douleur élevés et à l’incidence de complications postopératoires. But : Cette étude avait pour but d’évaluer l’effet d'un suivi infirmier téléphonique, effectué auprès de parents d'enfants opérés pour une amygdalectomie, sur la gestion de la douleur et la prévention de complications postopératoires. Méthode : Cette étude clinique randomisée a comparé un groupe expérimental (suivi infirmier téléphonique) à un groupe contrôle (traitement standard) (n = 52). Le suivi infirmier téléphonique fut effectué au 1er, 3e, 5e et 10e jour postopératoire et permettait d’évaluer l’évolution du client et d’offrir un enseignement personnalisé selon un cadre prédéfini. Les critères d’évaluation furent l’intensité de la douleur, la quantité d’analgésie administrée à l’enfant, les complications postopératoires et le recours à des services de santé non-planifiés. Résultats : Les enfants du groupe expérimental ont présenté une intensité de douleur plus faible au 3e jour postopératoire, le matin (P= 0.041) et le soir (P= 0.010). Les enfants de ce groupe ont reçu davantage de doses d’analgésiques au 1er jour postopératoire (P= 0.007) et au 5e jour postopératoire (P= 0.043). Ils ont eu moins de vomissements au congé de l’hôpital (P= 0.040) et au 3e jour postopératoire (P= 0.042), moins de somnolence au 1er jour postopératoire (P= 0.041), une meilleure hydratation au 1er (P= 0.014) et 3e jour postopératoire (P= 0.019), mais ont souffert davantage de constipation au 3e jour postopératoire (P< 0.001). Aucune différence significative n’a été observée quant au recours à des services de santé. Conclusion : Le suivi infirmier téléphonique, effectué auprès de parents d'enfants opérés pour une amygdalectomie, a certains effets bénéfiques sur la gestion de la douleur et la prévention de complications postopératoires, mais n’a pas eu d’effet significatif sur le recours à des services de santé. / Background: After tonsillectomy, children experience moderate to severe pain for several days. Following discharge from the hospital, many parents give insufficient analgesia to their child, based on numerous misguided beliefs. This contributes to more pain and an increase of postoperative complications. Aim: Evaluation of the efficacy of a nurse telephone follow-up with parents of children who underwent tonsillectomy, on pain intensity, occurrence of postoperative complications and frequency of resort to other health services. Methods: This randomised clinical trial compared an intervention group (nurse telephone follow-up) with a control group (standard care, without follow-up) (n=52). Nurse telephone follow-up was made on the 1st, 3rd, 5th and 10th postoperative day and included advice and explanation regarding problems experienced by parents, using an algorithm of interventions. Outcomes evaluated were pain intensity, frequency of analgesics administered to the child, occurrence of postoperative complications and resort to health services. Data was collected at hospital discharge, and on the 1st, 3rd, 5th and 10th postoperative days (POD). Results: Children in the experimental group had lower pain intensity scores after medication than the control group in the morning (P= 0.041) and evening (P= 0.010) of POD 3. Children in the nurse follow-up group received more doses of analgesics on POD 1 (P= 0.007) and POD 5 (P= 0.043). Significant differences were observed, in favour of the nurse follow-up group, regarding vomiting at POD 0 (P= 0.040) and POD 3 (P= 0.042), dizziness at POD 1(P= 0.041), and fluid intake at POD 1(P= 0.014) and POD 3 (P= 0.019) - although, constipation was more frequent in the nurse follow-up group at POD 3 (P< 0.001). There was no significant difference, between both groups, regarding resort to other health services. Conclusion: Nurse telephone follow-up with parents of children who underwent tonsillectomy was beneficial for some aspects of pain management and occurrence of some postoperative complications, but did not decrease resort to other health services.

<p>In Sweden over 10.000 patients annually, mostly children, undergo tonsillar surgery. The most common surgical method is total removal of the tonsil, tonsillectomy (TE). During the last decade partial tonsil resection, tonsillotomy (TT), has been reintroduced and is associated with lower primary morbidity and less postoperative pain. The aim of the present study was to evaluate if and to what extent 4-5 year old children’s voice function are affected by tonsillar hypertrophy compared to controls and to study the effects of the two surgical techniques on vocal function. Sixty-seven children with tonsillar hypertrophy, where randomized either to TE or TT. A voice material consisting of words with only sonorants and three sustained vowels was recorded preoperatively and six months postoperatively. Eighty-two preschool children formed two control groups. The material was evaluated perceptually by three voice specialized speech and language pathologist and analyzed acoustically. Before surgery the children with tonsillar hypertrophy are rated to have higher prevalence of hoarseness, hyponasality and ‘compressed/throaty voice’ compared with the controls. The acoustic analysis show that the children with tonsillar hypertrophy have higher prevalence of perturbation (jitter (%), shimmer (%) and NHR) compared to the controls. Postoperatively there are no significant difference between the children with tonsillar hypertrophy and the control group perceptually. The acoustic analysis of the children with tonsillar hypertrophy still show more perturbation compared to the control group. The children operated with TE are rated to have less prevalence of roughness and hyponasality after surgery. The children in the TT-group have less prevalence of roughness, hyponasality and ‘compressed/throaty voice’. The acoustic analysis show no significant difference between the two postoperative groups.</p> / <p>Över 10 000 patienter tonsillopereras årligen i Sverige, de flesta av dem barn. Den vanligaste kirurgiska metoden har sedan länge varit totalt avlägsnande av tonsillerna, tonsillektomi (TE). Under det senaste decenniet har partiellt borttagande av tonsillvävnad, tonsillotomi (TT) erövrat terräng då operationen är förknippad med lägre postoperativ morbiditet och lägre smärta. Syftet med föreliggande studie var att undersöka om och hur röstfunktionen är påverkad av tonsillhypertrofi hos barn i 4-5 års ålder i jämförelse med köns- och åldersmatchade kontroller samt att studera effekterna på röstfunktionen efter två olika typer av kirurgisk behandling, TE respektive TT. I föreliggande studie deltog 67 barn med tonsillhypertrofi som randomiserades till antingen TE eller TT. Ett röstmaterial bestående av ord som till största del bestod av sonoranter samt tre uthållna vokaler spelades in omedelbart före operation samt 6 månader postoperativt. Åttiotvå köns- och åldersmatchade förskolebarn utgjorde två kontrollgrupper. Materialet bedömdes perceptuellt av tre röstlogopeder samt analyserades akustiskt. Barnen med tonsillhypertrofi uppfattas före operation ha högre förekomst av de perceptuella parametrarna heshet, hyponasalitet, och klämd/halsig i jämförelse med köns- och åldersmatchade kontroller. Den akustiska analysen i sin tur visar på mer perturbation (jitter (%), shimmer (%) och NHR) hos barnen med tonsillhypertrofi. Efter kirurgisk behandling visar den perceptuella röstbedömningen att det inte föreligger någon signifikant skillnad mellan de barn som genomgått kirurgisk behandling och kontrollerna. Den akustiska analysen visar på att både barnen som genomgått TE och barnen som genomgått TT har mer perturbation i jämförelse med köns- och åldersmatchade kontroller. Vid jämförelse pre- och postoperativt visar röstbedömningen på en minskning av skrovlighet och hyponasalitet för barnen som genomgått TE samt skrovlighet, hyponasalitet och klämd/halsig för barnen som genomgått TT. Den akustiska analysen visar på att det inte föreligger någon större skillnad mellan barnen som genomgått TE och barnen som genomgått TT.</p>

Background: Snoring and obstructive sleep apnea (OSA) are both common disorders with a number of negative health effects. The safety and efficacy of treating snoring and OSA surgically have been questioned and there has been a lack of studies in the field. Aims: 1) To investigate the frequency of serious complications, including death, after surgery for the treatment of snoring and sleep apnea; 2) to evaluate the effect on daytime sleepiness after radiofrequency surgery of the soft palate in snoring men with mild or no OSA; 3) to evaluate the effect of tonsillectomy on sleep apnea in adults with OSA and tonsillar hypertrophy; 4) to investigate the morphology and cytoarchitecture of muscle fibers in human soft palatal muscles with immunohistochemical and morphological techniques. Methods and results: In paper 1, a retrospective database study. All Swedish adults who were treated surgically because of snoring or OSA from January 1997 to December 2005 were identified in the National Patient Register. None of the surgically treated patients died in the peri- and postoperative period. Severe complications were recorded in 37.1 of 1,000 patients treated with uvulopalatopharyngoplasty (UPPP), in 5.6 of 1,000 patients after uvulopalatoplasty (UPP) and in 8.8 of 1,000 patients after nasal surgery. In paper 2, the study was designed as a randomized, controlled trial. 35 snoring men with mild or no OSA were randomized to either radiofrequency or sham surgery of the soft palate. Radiofrequency surgery was not found to be effective since there was no significant difference between the two groups in relation to the Epworth Sleepiness Scale (ESS) or apnea-hypopnea index (AHI) at follow-up. Paper 3 was a prospective study, including 28 patients with an AHI of &gt;10 and with large tonsils. In these patients, tonsillectomy was an effective treatment for OSA; the mean AHI was reduced from 40 units/h to 7 units/h (p&lt;0.001), and the mean ESS was reduced from 10.1 to 6.0 (p&lt;0.001) at the six-month follow-up after surgery. Minor and moderate swallowing dysfunction was found in seven of eight patients investigated before surgery and the swallowing function improved in 5 of them after surgery, while no one deteriorated. In paper 4, we investigated the morphology and cytoarchitecture in normal soft palate muscles. Human limb muscles were used as reference. The findings showed that the soft palate muscle fibers have a cytoskeletal architecture and cellmembrane complex that differs from that of the limb muscles. Conclusions No case of death related to surgery was found among 4,876 patients treated with UPPP, UPP or nasal surgery for snoring or OSA in Sweden between 1997 and 2005. Radiofrequency surgery of the soft palate has no effect on daytime sleepiness, snoring or apnea frequency in snoring men with mild or no OSA. Tonsillectomy can be an effective treatment for OSA in adults with large tonsils. A subgroup of muscle fibers in the human soft palate appears to have special biomechanical properties and their unique cytoarchitecture must be taken into account while assessing function and pathology in oropharyngeal muscles. / Snarkning och obstruktiv sömnapné (OSA) är idag en global folksjukdom. Snarkning är det ”oljud” som uppstår när luftvägen under sömn förminskas och vävnaden börjar vibrera under andning. Vid obstruktiv sömnapné faller vävnaden samman och blockerar luftflödet till lungorna. Ett andningsuppehåll, en s.k. apné inträffar. Ett andningsuppehåll kan pågå allt ifrån några sekunder till mer än en minut och kan uppstå hundratals gånger per natt. För att klassificeras som en patologisk apné enligt internationell standard måste andningsuppehållet vara längre än 10 sek. Snarksjukdomen förvärras sannolikt över tid och övergår succesivt i obstruktiv sömnapné med ökande antal andningsuppehåll under sömn. Detta leder till ett stresspåslag för kroppen med oftast uttalad dagtrötthet och en mängd negativa hälsoeffekter. Snarksjukdom och sömnapné ökar risken för bl.a. högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdom samt också för att den drabbade ska orsaka trafikolyckor på grund av försämrad koncentrationsförmåga och trötthet. En del av den negativa utvecklingen från snarkning till sömnapné anses bero på att snarkvibrationer kan ge neuromuskulära skador i gom och svalg. Dessa vävnadsskador anses också vara orsaken till att personer som snarkat länge ofta uppvisar störd sväljningsfunktion i form av felsväljning, där maten i uttalade fall hamnar i luftstrupen istället för i matstrupen. I dagsläget är förstahandsbehandling vid sömnapné CPAP, en mask som placeras över näsa och mun och som skapar ett övertryck i luftvägen vilket förhindrar att luftvägen faller samman och att andningsstopp uppstår. CPAP har enligt flera studier den bästa effekten mot andningsuppehåll. En annan vanlig behandling är en bettskena som för underkäken nedåt och framåt så att luftvägen bli mer öppen. Bettskenan är en vanlig och effektiv behandlingsmetod för personer utan kraftig övervikt vid vanemässig snarkning eller måttlig sömnapné. För ett tjugotal år sedan var kirurgi förstahandsmetoden vid behandling av snarkning och måttlig sömnapné. Man utförde då ofta operationer i svalg och gomm, s.k. gomplastiker. Bruket av kirurgisk behandling har dock minskat med tiden, dels p.g.a. biverkningar men också för att det saknades vetenskapliga studier som bevisade att kirurgin gav önskad och långsiktig effekt. Kirurgi utgör dock fortfarande ett komplement till behandling av snarkning och sömnapné när CPAP eller bettskena av olika skäl inte fungerar eller kan tolereras av patienten. 8 Även barn kan lida av snarkning och sömnapné men behandlingsprinciperna för barn skiljer sig från dem hos vuxna och berörs inte i avhandlingen. I denna avhandling studeras: i) biverkningsfrekvenser efter olika typer av snarkkirurgi, ii) effekten av radiovågsbehandling i mjuka gommen på vuxna män med snarkning, iii) effekten av att operera bort halsmandlarna på vuxna med sömnapné och stora halsmandlar, iv) muskelvävnadens struktur och molekylära uppbyggnad i mjuka gommen hos friska personer som inte snarkar. Avhandlingen består av fyra delstudier: 1. En registerstudie med kartläggning av svåra biverkningar efter kirurgi i form av uvulopalatopharyngoplastik, uvulupalatoplastik samt näskirurgi för behandling av sömnapné och snarkning och utfört i Sverige mellan åren 1997-2005. Studien omfattade 4 876 patienter. Inga dödsfall noterades. Komplikationsrisken var störst vid operationer där man tog bort delar av mjuka gommen samt halsmandlarna, där i snitt 37 av 1000 opererade fick biverkningar, framförallt p.g.a. infektioner eller blödningar. 2. I en prospektiv, randomiserad placebostudie utvärderades effekten av radiovågsbehandling i mjuka gommen vid snarkning och lindrig sömnapne. Trettiotvå patienter lottades till att få radiovågsbehandling eller placebo behandling. Patienterna visste inte vilken grupp de tillhörde. Vid uppföljning efter 12 månader var det inga statistiska belägg för att radiovågsbehandling minskade vare sig antal andningsuppehåll eller dagtrötthet. 3. Effekten av att ta bort halsmandlarna på patienter med stora halsmandlar och olika grad av sömnapné utvärderades i denna studie. Totalt deltog 28 patienter. Vid uppföljning 6 månader efter operationen hade antalet andningsuppehåll sjunkit drastiskt, från i snitt 40 till 7 andningsuppehåll per timme nattsömn. Inga allvarliga biverkningar uppstod. Dessa fynd talar för att man som förstahandsmetod ska erbjuda patienter med sömnapné och stora halsmandlar att ta bort halsmandlarna. 4. I detta projekt undersökte vi utseendet och uppbyggnaden av cellskelettet i två normala muskler i mjuka gommen hos friska personer utan känd snarkning och sömnapné. Muskler från armar och ben användes som referens. Fynden i studien visar att de normala muskelfibrernas uppbyggnad i mjuka gomen skiljer sig från jämförade muskler i armar och ben. Detta kan vara ett uttryck för en evolutionär utveckling för att möjligöra de komplexa funktioner som krävs av svalgets muskulatur. 9 Sammanfattningsvis kan vi konstatera: Att inga dödsfall har skett i Sverige efter operationer i gom, svalg eller näsa, utförda för att behandla snarkning och sömnapné under åren 1997 till 2005. Att radiovågsbehandling av mjuka gommen hos snarkande män med lindrig sömnapné inte har någon effekt på dagtrötthet, snarkning eller andningsuppehåll vid uppföljning efter 12 månader. Metoden kan därför inte rekommenderas. Att när man opererar bort stora halsmandlar på personer med andningsuppehåll så leder detta ofta till att andningsuppehållen minskar drastiskt. Metoden kan därför oftast rekommenderas som en förstahandsbehandling för denna patientgrupp. Att mjuka gommens muskelfibrer är uppbyggda på ett unikt sätt indikerar att deras specifika biomekaniska egenskaper skiljer sig från referens muskler i armar och ben.

In Sweden over 10.000 patients annually, mostly children, undergo tonsillar surgery. The most common surgical method is total removal of the tonsil, tonsillectomy (TE). During the last decade partial tonsil resection, tonsillotomy (TT), has been reintroduced and is associated with lower primary morbidity and less postoperative pain. The aim of the present study was to evaluate if and to what extent 4-5 year old children’s voice function are affected by tonsillar hypertrophy compared to controls and to study the effects of the two surgical techniques on vocal function. Sixty-seven children with tonsillar hypertrophy, where randomized either to TE or TT. A voice material consisting of words with only sonorants and three sustained vowels was recorded preoperatively and six months postoperatively. Eighty-two preschool children formed two control groups. The material was evaluated perceptually by three voice specialized speech and language pathologist and analyzed acoustically. Before surgery the children with tonsillar hypertrophy are rated to have higher prevalence of hoarseness, hyponasality and ‘compressed/throaty voice’ compared with the controls. The acoustic analysis show that the children with tonsillar hypertrophy have higher prevalence of perturbation (jitter (%), shimmer (%) and NHR) compared to the controls. Postoperatively there are no significant difference between the children with tonsillar hypertrophy and the control group perceptually. The acoustic analysis of the children with tonsillar hypertrophy still show more perturbation compared to the control group. The children operated with TE are rated to have less prevalence of roughness and hyponasality after surgery. The children in the TT-group have less prevalence of roughness, hyponasality and ‘compressed/throaty voice’. The acoustic analysis show no significant difference between the two postoperative groups. / Över 10 000 patienter tonsillopereras årligen i Sverige, de flesta av dem barn. Den vanligaste kirurgiska metoden har sedan länge varit totalt avlägsnande av tonsillerna, tonsillektomi (TE). Under det senaste decenniet har partiellt borttagande av tonsillvävnad, tonsillotomi (TT) erövrat terräng då operationen är förknippad med lägre postoperativ morbiditet och lägre smärta. Syftet med föreliggande studie var att undersöka om och hur röstfunktionen är påverkad av tonsillhypertrofi hos barn i 4-5 års ålder i jämförelse med köns- och åldersmatchade kontroller samt att studera effekterna på röstfunktionen efter två olika typer av kirurgisk behandling, TE respektive TT. I föreliggande studie deltog 67 barn med tonsillhypertrofi som randomiserades till antingen TE eller TT. Ett röstmaterial bestående av ord som till största del bestod av sonoranter samt tre uthållna vokaler spelades in omedelbart före operation samt 6 månader postoperativt. Åttiotvå köns- och åldersmatchade förskolebarn utgjorde två kontrollgrupper. Materialet bedömdes perceptuellt av tre röstlogopeder samt analyserades akustiskt. Barnen med tonsillhypertrofi uppfattas före operation ha högre förekomst av de perceptuella parametrarna heshet, hyponasalitet, och klämd/halsig i jämförelse med köns- och åldersmatchade kontroller. Den akustiska analysen i sin tur visar på mer perturbation (jitter (%), shimmer (%) och NHR) hos barnen med tonsillhypertrofi. Efter kirurgisk behandling visar den perceptuella röstbedömningen att det inte föreligger någon signifikant skillnad mellan de barn som genomgått kirurgisk behandling och kontrollerna. Den akustiska analysen visar på att både barnen som genomgått TE och barnen som genomgått TT har mer perturbation i jämförelse med köns- och åldersmatchade kontroller. Vid jämförelse pre- och postoperativt visar röstbedömningen på en minskning av skrovlighet och hyponasalitet för barnen som genomgått TE samt skrovlighet, hyponasalitet och klämd/halsig för barnen som genomgått TT. Den akustiska analysen visar på att det inte föreligger någon större skillnad mellan barnen som genomgått TE och barnen som genomgått TT.

Abstract Periodic fever, aphthous stomatitis, pharyngitis, and adenitis (PFAPA) is a syndrome characterized by regular, high-fever episodes with healthy periods in between. In a classic phenotype of the syndrome, the fevers begin in childhood before the age of five, and fever flares are accompanied by aphthous stomatitis, pharyngitis, and/or cervical adenitis. The etiology of the syndrome is unknown, but tonsillectomy (TE) has been shown to be an effective treatment for the disease. The purposes of this study were as follows: (1) to assess the long-term outcome of PFAPA patients treated by TE with either the classic or incomplete phenotype (later onset of the disease and/or missing oropharyngeal symptoms), (2) to compare the health and growth of PFAPA patients with healthy controls, and (3) to compare the histological and microbiological findings of the tonsils of PFAPA patients with controls via conventional and modern sequencing technologies. In this approximately 9-year follow up, 97% (n = 56) of patients with the classic phenotype and all patients (n = 50) with the incomplete phenotype achieved a prompt and constant response after TE. There were no differences in either the length of fever episodes or flares between patients with both the classic and incomplete phenotypes. The health and growth of 119 PFAPA patients was compared to that of sex- and age-matched controls (n = 230), and no differences in prevalence of chronic diseases or growth were found between the groups. Infections, oral thrush, and pollen allergy were more common in the history of the PFAPA patients than in the controls. Microbiological and histological findings of the tonsils of PFAPA patients (n = 31) were compared with the findings of the controls (n = 24) who had undergone TE for other reasons. Biofilm formation and Candida albicans were more frequently found among PFAPA patients than the controls, but Staphylococcus aureus, varicella zoster, and herpes simplex viruses were more common in the controls. While comparing the bacterial microbiota between the groups, we found significant differences in the presence and relative abundance of many bacteria. For example, Cyanobacteria were more common and abundant in the case samples than in the controls. Because the long-term outcome after TE was excellent, both in classic and incomplete PFAPA patients; a new diagnostic criteria for the syndrome is proposed. The microbes of the tonsils in PFAPA patients differ from that of the controls, which may play an important role in triggering the inflammatory processes that lead to symptoms of PFAPA. / Tiivistelmä Periodic fever, aphthous stomatitis, pharyngitis, adenitis (PFAPA) syndrooma, on oireyhtymä, jossa potilaat kärsivät hyvin säännöllisesti ilmaantuvista, toistuvista kuumejaksoista, joiden välillä potilaat ovat terveitä. Klassisessa tautimuodossa kuumeilut alkavat lapsuudessa ennen viiden vuoden ikää ja kuumevaiheeseen liittyy liitännäisoireita: suun limakalvojen rakkuloita, nielutulehdusta ja/tai kaulan imusolmukkeiden suurentumista. Oireyhtymän syytä ei tiedetä, mutta nielurisaleikkaus (TE) on osoittautunut tehokkaaksi hoidoksi. Tutkimuksen tarkoituksena oli (1) arvioida PFAPA potilaiden vointia pitkäaikaisseurannassa TE:n jälkeen ja vertailla taudinkuvaa niiden PFAPA potilaiden välillä, joilla oli klassinen PFAPA tai epätyypillinen PFAPA. (2) Lisäksi tutkimme myös TE:lla hoidettujen PFAPA potilaiden sairastuvuutta, yleistä terveydentilaa ja kasvua vertaamalla näitä sukupuoli- ja ikävakioituihin kontrolleihin ja (3) selvitimme mikrobiologisia ja histologisia löydöksiä PFAPA potilaiden nielurisoissa verrattuna muista syistä TE:ssa käyneiden lasten nielurisoihin. Tässä noin yhdeksän vuoden seurannassa TE:n jälkeen oli täysin parantunut 97% (n = 56) potilaista, joilla oli klassinen PFAPA, ja kaikki (n = 50) potilaat, joilla oli epätyypillinen PFAPA (tauti oli alkanut viiden ikävuoden jälkeen ja/tai klassiset liitännäisoireet puuttuivat). Kuumeprofiilit eivät muilta osin eronneet ennen nielurisaleikkausta näissä ryhmissä. PFAPA potilaiden (n = 119) kasvu ja yleinen terveydentila eivät eronneet väestökontrolleista (n = 230). Krooniset ja autoimmuunisairaudet olivat yhtä harvinaisia molemmissa ryhmissä. Potilaat raportoivat sairastaneensa enemmän infektioita ja sammasta lapsuudessa ja heillä oli enemmän siitepölyallergioita. PFAPA potilaiden (n = 31) ja muista syistä TE:ssa käyneiden lasten (n = 24) nielurisojen mikrobiologiaa ja histologiaa tutkittiin ja vertailtiin. Biofilmimuodostusta nielurisan pinnalla ja Candida albicansia löytyi enemmän tapauksilta kuin kontrolleilta, kun taas Staphylococcus aureusta, varicella zoster- ja herpes simplex -viruksia tavattiin enemmän kontrolleilla. Myös mikrobiomi erosi ryhmien välillä, esimerkiksi syanobakteerit olivat yleisempiä PFAPA risoissa kuin kontrolleilla. Klassisten ja epätyypillisten PFAPA potilaiden terveydentila TE:n jälkeen oli pitkäaikaisseurannassamme erinomainen ja siksi ehdotamme, että PFAPA –syndrooman diagnostisia kriteereitä tulisi muuttaa. Nielurisojen mikrobisto on erilainen kontrolleihin verrattuna ja tällä voi olla merkitystä PFAPA syndrooman inflammatorisessa prosessissa.

<p>Uvod: Adenoidektomija sa tonzilektomijom je najče&scaron;će indikovana hirur&scaron;ka intervencija u dečjem uzrastu. Intervencija se izvodi u op&scaron;toj anesteziji. Endotrahealni tubus predstavlja &bdquo;zlatni standard&ldquo; za obezbeđenje disajnog puta u dečjoj otorinolaringolo&scaron;koj hirurgiji. Upotreba endotrahealnog tubusa nosi rizike od nastanka komplikacija koje se mogu javiti pri uvodu u op&scaron;tu anesteziju, u toku hirur&scaron;ke intervencije i nakon ekstubacije deteta. Učestalost komplikacija se može smanjiti upotrebom supraglotičnih sredstava. Fleksibilna laringealna maska spada u prvu generaciju supraglotičnih sredstava, koja omogućava zadovoljavajuću oksigenaciju i ventilaciju bolesnika u ORL hirurgiji. Cilj istraživanja: Utvrditi: efikasnost fleksibilne laringealne maske u za&scaron;titi disajnog puta od aspiracije krvi i sekreta gornjih disajnih puteva u odnosu na endotrahealni tubus u toku adenotonzilektomije; da li primena fleksibilne laringealne maske u zbrinjavanju disajnog puta u toku adenotonzilektomije utiče na učestalost postekstubacionih komplikacija u odnosu na zbrinjavanje disajnog puta endotrahealnim tubusom; da li zbrinjavanje disajnog puta fleksibilnom laringealnom maskom u toku adenotonzilektomije ima uticaj na intenzitet postoperativnog bola u odnosu na zbrinjavanje disajnog puta endotrahealnim tubusom; da li zbrinjavanje disajnog puta fleksibilnom laringealnom maskom u toku adenotonzilektomije ima uticaj na pojavu postoperativne mučnine i povraćanja u odnosu na zbrinjavanje disajnog puta endotrahealnim tubusom. Metodologija: Prospektivnom, randomizovanom, studijom bilo je obuhvaćeno 160 dečaka i devojčica uzrasta od 3 do 8 godina planiranih za elektivnu hirur&scaron;ku intervenciju adenotonzilektomiju u op&scaron;toj anesteziji. Bolesnici su bili podeljeni u dve grupe: 80 bolesnika kod kojih je disajni put bio obezbeđen endotrahealnim tubusum (ET grupa) i 80 bolesnika kod kojih je disajni put bio obezbeđen laringealnom maskom (LMA grupa). Na kraju hirur&scaron;ke intervencije, u obe grupe bolesnika, izvr&scaron;ena je provera prisustva krvi na larinksu i u traheji pomoću fiberoptičkog bronhoskopa. Postekstubacione respiratorne komplikacije vezane za upotrebu fleksibilne laringealne maske odnosno endotrahealnog tubusa (ka&scaron;alj, opstrukcija disajnog puta i laringospazam) bile su praćene neposredno nakon ekstubacije bolesnika. Procena postoperativnog bola bila je vr&scaron;ena pomoću Face, Legs, Activity, Cry, Consolability Scale 2 i 4 sata nakon hirur&scaron;ke intervencije kao i prvog postoperativnog dana u 7 sati ujutro. Postojanje postoperativne mučnine i povraćanja bilo je utvrđivano heteroanamnestički, anketom roditelja, dan nakon hirur&scaron;ke intervencije u 7 sati ujutro. Statistička analiza izvr&scaron;ena je pomoću statističkog paketa Statistical Package for Social Sciences &ndash; SPSS 21. Podaci su predstavljeni tabelarno i grafički, a statistička značajnost je određivana na nivou p&lt;0.05. Rezultati: Ni kod jednog deteta iz ET odnosno LMA grupe bolesnika nakon hirur&scaron;ke intervencije fiberoptičkim bronhoskopom nije uočeno prisustvo krvi, sekreta niti regurgitiranog želudačnog sadržaja na larinksu odnosno u traheji. Bolesnici iz ET grupe su imali statistički značajno vi&scaron;e komplikacija u odnosu na bolesnike iz LMA grupe (&chi;2=4.254; p=0.039; p &lt; 0.05). Ne postoji statistički značajna razlika u distribuciji bolesnika sa i bez respiratornih komplikacija izmeĊu ET i LMA grupe (&chi;2=3.413; p=0.065; p &gt; 0.05). U proceni postoperativnog bola FLACC skalom 2 sata nakon hirur&scaron;ke intervencije postoji statistički značajna razlika u intenzitetu postoperativnog bola kod bolesnika iz ET u odnosu na bolesnike iz LMA grupe (&chi;2=31.316; p=0.000; p&lt;0.05). Četiri sata nakon hirur&scaron;ke intervencije, statistički je značajno vi&scaron;e bolesnika sa umerenim bolom u ET grupi u odnosu na LMA grupu (&chi;2=40.705; p=0.000; p&lt;0.05). Na dan otpusta, statistički je značajno vi&scaron;e bolesnika sa blagim diskomforom u ET grupi bolesnika u odnosu na LMA grupu (&chi;2=8,012; p=0,005; p &lt; 0.05). U LMA grupi bolesnika jedan ili 1.49% bolesnika je imao postoperativnu mučninu i povraćanje, dok je u ET grupi troje ili 3.56% bolesnika imalo postoperativnu mučninu i povraćanje. Zaključak: Fleksibilna laringealna maska pruža podjednaku za&scaron;titu distalnih delova disajnog puta od krvi i sekreta tokom adenotonzilektomije kao i endotrahealni tubus. Učestalost postoperativnih komplikacija i intenzitet postoperativnog bola su manji kada se za obezbeđenje disajnog puta u toku adenotonzilektomije koristi fleksibilna laringealna maska. Primenom fleksibilne laringealne maske smanjuje se učestalost postoperativne mučnine i povraćanja u toku adenotonzilektomije.</p> / <p>Introduction: Adenoidectomy with tonsillectomy is the most indicated surgery in childhood. The intervention is performed under general anesthesia. Endotracheal tube represents the &bdquo;gold standard&ldquo; for airway management in paediatric ENT surgery. The use of endotracheal tube carries the risk of complications that may occur during the induction of general anesthesia, during the surgery and after extubation of the child. The frequency of complications may be reduced by the use of supraglottic airway devices. Flexible laryngeal mask is first generation of supraglottic airway devices, which allows sufficient oxygenation and ventilation of patients in ENT surgery. Aims: To determine the effectiveness of the flexible laryngeal mask which protectes the airway from aspiration of blood and secretions of the upper airways compared to the airway management with endotracheal tube during adenotonsillectomy; to determine does the usage of the flexible laryngeal mask in airway management during adenotonsillectomy affects the frequency of post extubation complications compared to the airway management with endotracheal tube, as wll as does the usage of the flexible laryngeal mask in airway management during adenotonsillectomy has an impact on the intensity of postoperative pain compared to the airway management with endotracheal tube, and does the usage of the flexible laryngeal mask in airway management during adenotonsillectomy has an impact on the incidence of postoperative nausea and vomiting compared to the airway management with endotracheal tube. Methodology: One hundred and sixty boys and girls aged from 3 to 8 years scheduled for elective surgical intervention adenotnosillectomy in general anaesthesia were included in this prospective, randomized study. Patients were divided into two groups: 80 patients in whom the airway was managed with a cuffed endotracheal tube (ET group) and 80 patients in whom airway was managed with a laryngeal mask (LMA group). At the end of surgical procedure, in both groups of patients, fiberoptic bronchoscopy was performed to verify the presence of blood in the larynx and trachea. Immediate respiratory complications associated with the use of flexible laryngeal mask or endotracheal tube (cough, airway obstruction and laryngospasm) were monitored following extubation of patients. Postoperative pain assessment was performed using Face, Legs, Activity, Cry, Consolability Scale 2 and 4 hours following surgery as well as the first postoperative day at 7 o&#39;clock a.m. The presence of postoperative nausea and vomiting was confirmed heteroanamnestically by polling the parents the day after surgery at 7 o&#39;clock a.m. The statistical analysis was performed using Statistical Package for Social Sciences - SPSS version 21. The data were presented in tables and graphs, statystical significance was set at p value of less than 0.05. Results: Following surgery there were no any patient in ET or LMA group in which the presence of blood, secretion or regurgitated stomach contents on larynx or in the trachea could be observed by using the fiberoptic bronchoscope. Patients in the ET group had statistically more significant complications compared to patients in the LMA group (&chi;2 = 4.254; p = 0.039; p &lt;0.05). There is no statistically significant difference in the distribution of patients with and without respiratory complications between ET and LMA groups (&chi;2 = 3.413; p = 0.065; p&gt; 0.05). In the assessment of postoperative pain using FLACC scale 2 hours following surgical intervention, there is a statistically significant difference in the intensity of postoperative pain in ET patients compared to patients in the LMA group (&chi;2 = 31.316, p = 0.000, p &lt;0.05). Four hours following surgical intervention, a statistically significant number of patients had mild pain in the ET group compared to the LMA group (&chi;2 = 40.705; p = 0.000; p &lt;0.05). On the day of release, statistically significant numbers of patients with mild discomfort in the ET group were compared to the LMA group (&chi;2 = 8,012; p = 0,005; p &lt;0.05). In the LMA group, one or 1.49% of the patients had postoperative nausea and vomiting, while in the ET group, three or 3.56% of the patients had postoperative nausea and vomiting. Conclusion: Flexible laryngeal mask provides equal protection of the distal parts of airway from the blood and secretions during adenotonsillectomy as the endotracheal tube. The frequency of postoperative complications and the intensity of postoperative pain are smaller when a flexible laryngeal mask is used for airway management during adenotonsillectomy. The usage of the flexible laryngeal mask reduces the frequency of postoperative nausea and vomiting during adenotonsillectomy.</p>