Den här studien grundar sig på en problemformulering om att det finns en brist på metoder för att göra det möjligt för träningsskolans elever att meningsfullt delta i dramaundervisning. Genom metoden deltagande aktionsforskning har studien velat undersöka vilka metoder som kan användas och hur dessa kan introduceras. En fokusgrupp bestående av två lärare och deras elever har deltagit i studien. Datainsamlingen har skett genom att två dramalektioner har iscensatts som sedan har observerats och efter det har deltagande lärare intervjuats genom reflekterande frågor. Analysen har genomförts med hjälp av teorier kring perception/sinnesupplevelser, kognition, de tre spektra och lek som övergår till drama. Resultatet visar att sinnesupplevelserna stärker elevernas upplevelse av dramat och att dessa upplevelser, särskilt det taktila sinnet, blir en väg att tillgängliggöra drama och ge eleverna en mening i sammanhanget. Det har skapat möjligheter för varje elev att delta utifrån sina förutsättningar och därmed kunnat ta del av undervisningen. Lärare i roll är en annan metod som ökar spänningen i klassrummet och gör att eleverna kan få vara med och påverka dramat. I resultatet har det framkommit att metoden som använts har fångat elevernas uppmärksamhet, även de elever som lärarna inre trodde skulle fångas. Vad som också kommit fram i resultatet är att dramaundervisning kan bidra till att lek uppstår spontant hos eleverna.

Vårt arbete handlar om huruvida leken finns och används som redskap kopplat till lärandet med klasser med barn med behov av särskilt stöd. Vi har genomfört observationer i tre olika klasser och samtalat med respektive pedagoger, vi har även läst relevant litteratur bl.a. om Stern, Piaget och Vygotskij. Vår tes är att pedagogerna i klasser med barn med behov av särskilt stöd tar hjälp av leken som pedagogiskt verktyg för att stimulera och lära eleverna. Syftet är att belysa leken och koppla det till lärande, genom att besöka tre klasser med barn med behov av särskilt stöd. Vi vill även se om rummets organisation har någon betydelse för leken. De övergripande frågställningarna vi har arbetat efter är Hur används lek som verktyg pedagogiskt sett? Hur individanpassar pedagogerna undervisningen? Hur ser en dag ut för elever med behov av särskilt stöd? Hur är rummet organiserat? Vi har även arbetat med underfrågor till våra frågeställningar. Vår slutsats är att pedagogerna i träningsklassen använder sig av leken i undervisningen. Det är även där rummet är organiserat för att skapa möjligheter till lek.