Under covidpandemin som startade 2020 har svenska gymnasieskolor i omgångar bedrivit sin undervisning på distans. Denna uppsats har för avsikt att med utgångspunkt i intervjuer med fyra lärare undersöka övergången från klassrumsundervisning till fjärr- och distansundervisning. I fokus ligger hur lärarna upplevde övergången till distansundervisning, de didaktiska och pedagogiska val dessa lärare gjorde vid övergången, samt de konkreta förändringar som skedde i undervisningen. Lärarnas egna berättelser och upplevelser har sedan analyserats med hjälp av ett sociokulturellt perspektiv, samt med hjälp av transaktionell distansteori. Resultaten pekar på att lärarna oftast upplevt svårigheter med distansundervisningen. De digitala läroplattforma upplevdes som ofta begränsande, snarare än att ge nya möjligheter. Undervisningen gick i från att vara mestadels elevcentrerad och individanpassad till att vara hårdare styrd av läraren gällande både ämnesval och arbetssätt. Många former av undervisning där eleverna lärde sig tillsammans eller av varandra övergavs. Den transaktionella distansen ökade, missförstånd skedde och kommunikationen försämrades. Lärarna upplevde att de fick svårt att läsa av eleverna och anpassa sin undervisning därefter.