A key collaborative hub for many software development projects is the issue tracking system, or bug repository. The use of a bug repository can improve the software development process in a number of ways including allowing developers who are geographically distributed to communicate about project development. However, reports added to the repository need to be triaged by a human, called the triager, to determine if reports are meaningful. If a report is meaningful, the triager decides how to organize the report for integration into the project's development process. We call triager decisions with the goal of determining if a report is meaningful, repository-oriented decisions, and triager decisions that organize reports for the development process, development-oriented decisions. Triagers can become overwhelmed by the number of reports added to the repository. Time spent triaging also typically diverts valuable resources away from the improvement of the product to the managing of the development process. To assist triagers, this dissertation presents a machine learning approach to create recommenders that assist with a variety of development-oriented decisions. In this way, we strive to reduce human involvement in triage by moving the triager's role from having to gather information to make a decision to that of confirming a suggestion. This dissertation introduces a triage-assisting recommender creation process that can create a variety of different development-oriented decision recommenders for a range of projects. The recommenders created with this approach are accurate: recommenders for which developer to assign a report have a precision of 70% to 98% over five open source projects, recommenders for which product component the report is for have a recall of 72% to 92%, and recommenders for who to add to the cc: list of a report that have a recall of 46% to 72%. We have evaluated recommenders created with our triage-assisting recommender creation process using both an analytic evaluation and a field study. In addition, we present in this dissertation an approach to assist project members to specify the project-specific values for the triage-assisting recommender creation process, and show that such recommenders can be created with a subset of the repository data. / Science, Faculty of / Computer Science, Department of / Graduate

För många personer är samtalet till larmcentralen en första kontakt med sjukvården. Det är här viktigt att den initiala bedömningen är optimal. Svårigheten är dock att identifiera vårdnivå över telefon. Detta kan innebära att patienter med större vårdbehov än vad som framgår via telefonsamtalet inte identifieras och därför får en lägre triagering. Att undersöka förekomst av undertriage vid Larmcentralens utalarmering av ambulans med ambulanssjuksköterskans prioritering som facit samt hur detta relaterar till ambulanssjuksköterskans bedömning av orsak(ESS kod) och till patientens slutdiagnos. Retrospektiv, kvantitativ observationsstudie (registerstudie) användes som metod. Sex månader under 2015 undersöktes. 14792 journaler granskades i Paratus. 256 av dessa motsvarade syftet. För att nå slutdiagnos undersöktes dessa i Cosmic. I studien nås ett övertriage på 75,2%. Vidare framkom ett undertriage på 1,7 %, där de mest frekvent undertriagerade ESS-koderna var Infektion/Feber, Dyspne samt Bröstsmärta/Bröstkorgssmärta. Åldrarna där det fanns mest undertriage var mellan åldrarna 68-92 år. Gruppen 83-87 år stod ut som åldersgruppen där det fanns flest undertriage. Män undertriagerades mest frekvent 55,9 %. Däremot så i åldersgruppen 83-87 var kvinnor mest frekvent undertriagerade på 59,6 %. De mest förekommande slutdiagnoser visade sig vara infektion och sepsis som stod för 23 % av de totala antal undertriagerade uppdrag. I 75 % av de undertriagerade fallen överensstämde ambulanssjuksköterskans bedömning med läkarens. Tid till behandling kan vara livsavgörande men kan också minska patientens oro och göra världen tryggare för individen.  Rätt prioritetssättning samt att operatören fattar misstanke om allvarlighetsgraden kan vara avgörande för patientens utfall. Patientnyttan med studien är att uppmärksamma var undertriage förekommer, påvisa vikten av rätt behandling vid rätt tid. Studien har nytta, både för larmcentral och ambulanssjukvården.

På akutmottagningar utför sjuksköterskor den initiala medicinska bedömningen av allvarlighetsgraden hos de sökande patienterna. Patienterna sorteras då till rätt sektion och sjuksköterskorna måste bedöma om, och i så fall hur länge patienten kan vänta på läkarbedömning och behandling. Denna process kallas triage. Triagesjuksköterskorna måste ta dessa beslut under tidspress och eventuella felaktiga bedömningar som görs kan få allvarliga konsekvenser för patienternas hälsa. Det finns begränsat med forskning angående sjuksköterskors beslutsprocess vid triage på akutmottagning. Syftet var att belysa triagesjuksköterskans beslutsprocess i samband med identifieringen av patienter som i triagesystemen tilldelas prio 2, och därmed har behov av mycket brådskande läkarbedömning. Metoden som tillämpades var deskriptiv kvantitativ forskningsansats. Som instrument för datainsamling användes en anonymt besvarad postenkät, vilken distribuerades till 68 legitimerade sjuksköterskor som arbetade med triage på akutmottagningen vid ett universitetssjukhus i Mellansverige. Resultatet visade att ett flertal faktorer inverkade till det sammantagna triagebeslutet. En mycket betydelsefull faktor var enligt resultatet triagesystemet, och då särskilt modulen för s.k. vitalparametrar. Andra viktiga faktorer som påverkade triagesjuksköterskans beslutsfattande vid identifieringen av de patienter som bedömdes behöva mycket brådskande läkarvård var; patientens kliniska bild, behov av snabb intervention, samt patientens medicinska bakgrund samt om patienten är nyopererad och har misstänkt postoperativ komplikation. Studien kunde inte påvisa några statistiskt signifikanta skillnader mellan triagesjuksköterskornas erfarenhet och hur de olika faktorerna påverkade deras beslutsfattande. Slutsatsen var att faktorerna triagesystemet samt patientens kliniska bild var av störst betydelse vid sjuksköterskornas beslut om patientens triagenivå.

Abstrakt Bakgrund: Triage är ett bedömningsinstrument som används för att genomföra prioriteringar av patienter inom svenska akutmotagningar. Prioriteringarna av patienerna utförs av sjuksköterskor och målet att ge rätt vård till patienter, samt patientsäkerhet skall upprätthållas. Syftet: Syftet var att belysa sjusköterskors erfarenheter av att triagera patienter på akutmottagningar i Sverige. Metod: Metoden var en litteraturstudie som grundar sig på åtta kvalitativa artiklar från databaserna CINALH och PubMed. Artiklarna har genomgått kvalitetsgranskning. En integrerad analys användes. Problemformulering: Som oerfaren sjuksköterska kan det vara svårt att veta hur det är att arbeta med triage. Det leder tillosäkra sjuksköterskor som bedömer patienter felaktigt och detta i sin tur påverkar patientsäkerheten negativt. Genom att belysa detta område för sjuksköterskestuderande och legitimerade sjuksköterskor så ökas förståelsen av en noggran triagering och hur det känns för sjuksköterskor att utföra triage på patienter. Resultat: I resultatet framkom det tre kategorier och fyra underkategorier: den första kategorin är Hög arbetsbelastning där underkategorierna är Tidsbrist och Bristande triage-riktlinjer. Nästa kategori är Kunskap och erfarenhet. Den sista ketegorin är Kommunikation med underkategorierna Kommunikation mellan sjuksköterska och patient och Kommunikation mellan kollegor. Slutsats: Oerfarna sjuksköterskor upplevde osäkerhet och svårighet att triagea, medan de erfarna sjuksköterskorna hade bättre förmåga, kunskap och erfarenhet, samt intuition att utföra triagebedömning.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Akutmottagningen är en komplex arbetsplats med ett oförutsägbart inflöde av patienter dygnet runt. Hälso- och sjukvård skall ges på lika villkor och patienter med störst behov skall ges företräde. Idag är situationen ofta att antalet patienter överstiger akutmottagningens resurser och därför används idag triagesystem som syftar till att fastställa vilken medicinsk angelägenhetsgrad patienten har och därigenom säkerställa att den som har störst behov får träffa läkare först. Triagearbetet är en central del av sjuksköterskans uppdrag på akutmottagningen. Syfte: Att belysa faktorer på akutmottagningar som påverkar sjuksköterskors triagearbete. Metod: Litteraturöversikt som inkluderade tolv kvalitativa och 4 kvantitativa artiklar. Databassökningar genomfördes mellan december 2018 och februari 2019. Analysen baserades på integrerad innehållsanalys vilket innebar att likheter i artiklarna identifierades och kategorier och underkategorier framträdde. Resultat: Litteraturöversikten resulterade i två huvudkategorier med tre underkategorier vardera. I kategorin kompetens ingick underkategorierna erfarenhet, utbildning och informationsinhämtning och personliga egenskaper. Här framträdde hur sjuksköterskans förmåga att utföra triagearbete och göra korrekta prioriteringsbedömningar var kopplat till utbildningsnivå och erfarenhet av akutsjukvård men också att attityder och förmågan tolka patientens sammantagna symtombild och bakgrundsinformation påverkade. I kategorin arbetsmiljö ingick arbetsbelastning, fysisk miljö och kommunikation och samarbete. Här konstaterades att hög arbetsbelastning och tidspress upplevdes som stressande och hindrade möjligheterna att ta korrekta triagebeslut. Begränsningar i den fysiska miljön ledde till försvårad informationsinhämtning medan bra kommunikation sjuksköterskor emellan samt tvärprofessionellt samarbete ökade förmågan att utföra triagearbete med god kvalitet. Slutsats: Denna litteraturöversikt visar på att det finns flera faktorer som påverkar sjuksköterskans triagearbete. Sjuksköterskan behöver ha hög kompetens, god arbetsmiljö och samarbetsförmåga för att prestera arbete med hög kvalitet. Nyckelord: Triage, Akutmottagning, Sjuksköterska, Faktorer

Excerpt: The study by Doyle et al1 concluded that “Implementing rapid triage and fast track guidelines can affect nurse-sensitive patient outcomes related to safety and care delivery in a pediatric emergency department,” but the support for the conclusions was weak because of 2 shortcomings: (1) the authors did not use a side-by-side control group, and (2) the findings can be explained by the Hawthorne effect.

L’accès aux services de réadaptation est compromis par de longs délais d’attente. La priorisation est une méthode utilisée pour classer des patients selon des critères permettant d’évaluer la priorité relative de chacun dans la liste l’attente. Les outils d’aide à la priorisation (OAP) représentent une solution innovante qui peut s’appliquer pour les patients en attente de services de réadaptation et ainsi favoriser un accès plus équitable aux services de réadaptation. Le but de ce projet était d’explorer les déterminants de l’implantation d’un OAP au sein de programmes de réadaptation. L’outil de priorisation a été adapté au contexte de deux programmes de réadaptation grâce à l’utilisation d’une méthode de consensus auprès de plusieurs parties prenantes. Au terme des consultations avec les patients, les cliniciens et les gestionnaires de ces programmes de réadaptation, dix critères de priorisation par programme ont été identifiés par consensus comme étant importants à considérer. Un prototype de l’outil a été développé et proposé à chacun des milieux cliniques. Puis, d’autres consultations ont été réalisées auprès des prestataires de services afin de recueillir les perceptions quant aux déterminants de l’implantation de l’outil dans les milieux cliniques. À l’aide de deux questionnaires et de groupes de discussion, les cliniciens et les gestionnaires ont nommés une grande variété de facilitateurs et obstacles à l’implantation de l’OAP, soit par rapport à des caractéristiques de l’outil, des individus impliqués et de l’environnement. / Access to rehabilitation services can be compromised by problems of excessive wait times before receiving these services. Waiting lists are used to control resources and to ensure equitable and fair access to health services, the order of patients should be determined according to a relative priority. Prioritization is a method of ranking patients according to criteria evaluating the relative priority of each patient. Patient prioritization tools (PPTs) represent an innovative solution that can be applied to patients waiting for rehabilitation services and thus would promote more equitable access to rehabilitation services. The aim of this project was to explore the determinants for implementation of a PPT in rehabilitation settings. The tool was adapted to the context of two rehabilitation programs through the use of a multi-stakeholder consensus method. After consultations with patients, clinicians and managers of these rehabilitation programs, ten prioritization criteria by program were identified by consensus as important to consider. A prototype of the tool was developed and proposed to each of the clinical settings. Then, further consultations were conducted with service providers to collect perceptions about the determinants of implementation of the tool in clinical settings. Using two questionnaires and focus groups, clinicians and managers identified a wide variety of facilitators and barriers to the implementation of PPT, related to characteristics of the tool, individuals involved and the environment.

Mass-casualty incidents (MCI) cause a sudden increase in demand of medical resources in a region. The most important and challenging task in addressing an MCI is managing overwhelmed resources with the goal of increasing total number of survivors. Currently, most of the decisions following an MCI are made in an ad-hoc manner or by following static guidelines that do not account for amount of available resources and number of the casualties. The purpose of this dissertation is to introduce and analyze sophisticated service prioritization and resource allocation tools. These tools can be used to produce service order strategies that increase the overall number of survivors. There are several models proposed that account for number and mix of the casualties, and amount and type of the resources available. Large number of the elements involved in this problem makes the model very complex, and thus, in order to gain some insights into the structure of the optimal solutions, some of the proposed models are developed under simplifying assumptions. These assumptions include limitations on the number of casualty types, handling of deaths, servers, and types of resources. Under these assumptions several characteristics of the optimal policies are identified, and optimal algorithms for various scenarios are developed. We also develop an integrated model that addresses service order, transportation, and hospital selection. A comprehensive set of computational results and comparison with the related works in the literature are provided in order to demonstrate the efficacy of the proposed methodologies. / Ph. D.

Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att omhänderta barn i en masskadehändelse med fokus på triage. Bakgrund: Att omhänderta barn vid en stor olycka/allvarlig händelse eller katastrof har beskrivits som påfrestande. Framförallt upplever sjuksköterskor känslomässiga hinder när de ska prioritera och triagera barn. Att vara oförberedd på vad som kommer att ske kan påverka det professionella skyddet och omhändertagandet. Metod: En kvalitativ ansats med tre fokusgrupper användes. En innehållsanalys gjordes av fokusgruppsintervjuerna med sex deltagare i varje grupp varav 16 deltagare var ambulanssjuksköterskor och två var sjuksköterskor, sex var kvinnor och 12 män. Resultat: Resultatet består av tre kategorier: Svårigheter i situationen, Otillräcklighet och Omställning. I de tre kategorierna framkom 10 underkategorier. Det som framkom var att sjuksköterskor riskerar att bli kvar hos ett barn under själva triageringen, situationen ansågs som ovanlig och skapade osäkerhet, kommunikationen är av stor betydelse samt att sjuksköterskor upplever en bristande kunskap och utbildning när det gäller barn vid masskadehändelse. Slutsats: Sjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn på större skadeplatser som annorlunda och avvikande samt att de känner sig otrygga och oförberedda inför situationen.  Eftersom att omhänderta barn på skadeplats är ovanliga händelser är det viktigt med tid för reflektion. Ett öppet klimat på arbetsplatsen som främjar reflektion och eftertanke kan bidra till ett bättre och mer effektivt omhändertagande på skadeplats och sjuksköterskor som kan känna en större trygghet vid omhändertagandet av barn. / Aim: The purpose of this study was to describe the ambulance nurses’ experiences of disposal for children in a mass casualty event focusing on triage. Background: The care for children in a disaster/major event has been described as strenuous. Particularly in the case prioritization and triage of children experiencing ambulance nurses emotional obstacles. Being unprepared for what will occur can affect the professional protection and care. Method: A qualitative approach with three focus groups were used. A content analysis was made of the focusgroupintervjus. With six participants in each group which 16 participants was ambulance nurses and two were nurses, six were women and 12 were men. Results: The result consists of three categories: Difficulties in the situation, Inadequacy and Conversion. In these three categories, 10 subcategories emerged. What was shown was that the ambulance nurses risked getting stuck with one children during the triage ring, the situation was considered unusual and created uncertainty, communication is of great importance and the nurses experiencing a lack of awareness and education when it came to children at mass casualty event. Conclusion: Nurses experience the care of children on larger damage sites as different and divergent, and they feel insecure and unprepared for the situation. Because to take care of children at the scene are rare events, it is important to have time for reflection. An open climate in the workplace that promotes reflection and consideration can contribute to a better and more efficient care at the scene and nurses who may feel more secure in the care of children.

This dissertation presents a comprehensive qualitative study of the decision-making aspects of emergency department (ED) triage at a large urban Trauma I hospital in the Southeast. Specifically, this study addresses the following research questions: (1) What do triage nurses perceive as the primary role of the triage process? (2) How do triage nurses interpret patient performances? These questions are explored through illuminating the intricacies of triage decision-making by the use of semi-structured interviews and observations. The findings of this study indicate: (1) a better understanding of the triage decision- making process yielding more practical insights related to the informal, emergent, and often improvisational ways patients are received, categorized, and treated was needed, and (2) providing a clearer understanding of the processes involved in sorting patients may provide much-needed insight regarding clinical concerns and/or issues regarding patient categorization, adverse clinical events, and excessive patient wait times. These findings are of particular importance due to the widespread overuse of EDs for nonemergent care. Essentially, EDs are designed for patients to visit due to an alteration in their physical and/or mental state. Once a patient enters the ED, a medical professional is tasked with the responsibility of interpreting the physical and/or mental state of the patient, which is generally achieved by interpreting the patient story - the precipitating event that brought them into the ED. What this study contributes to the literature is a deeper understanding of the communicative processes that ED triage nurses leverage to make sense of patient stories.