Bakgrund:Stroke är den vanligaste orsaken till neurologisk funktionsnedsättning i Sverige. Tiden efter insjuknandet i stroke delas in i tre återhämtningsfaser och patienter kan uppleva förbättringar under alla tre faser. Bålfunktion är grundläggande för gångförmåga och balans varför bålträning är en av flera fysioterapeutiska behandlingsmetoder vid rehabilitering av stroke. Viss tillförlitlighet finns avseende effekt av bålträning vid akut och subakut fas av stroke men den är oklar vid kronisk fas av stroke. Kunskapsläget behöver därför granskas och sammanställas.  Syfte: Att undersöka effekten av bålträning på gånghastighet och balans vid kronisk stroke.  Metod:Studiens design var en systematisk översikt där randomiserade kontrollerade studier inkluderades. Systematiska sökningar utfördes i databaserna PubMed, CINAHL och Web of Science samt kompletterande sökning i referenslista i Cochrane protokoll. Bedömning av artiklarnas kvalitet genomfördes enligt PEDro skalan och den sammanvägda tillförlitligheten granskades med modifierad förenklad GRADE. Resultat:Urvalsprocessen genererade tio artiklar, varav en artikel med låg kvalitet exkluderades från vidare granskning. En artikel bedömdes ha måttlig kvalitet och åtta artiklar bedömdes ha hög kvalitet enligt PEDro. Resultatet av granskningen visade på motstridiga resultat gällande effekter av bålträning på balans och gånghastighet samt en låg tillförlitlighet i den sammanvägda bedömningen. Konklusion:Utifrån denna systematiska översikt är det inte möjligt att fastställa bålträningens effekt på gånghastighet eller balans vid kronisk stroke. Översikten visar på motstridiga resultat samt låg tillförlitlighet i den sammanvägda bedömningen. Ytterligare forskning behövs för att fastställa bålträningens effekt på gånghastighet och balans vid kronisk stroke. / Background: Stroke is the most common cause of neurological disability in Sweden. Stroke is divided into different phases and improvements can occur several years after debut. Trunk function is fundamental for gait ability and balance, which is why trunk training is one of several physical therapy methods. Regarding the chronic phase of stroke, there is a need to compile state of evidence for trunk training. Purpose: To investigate the effect of trunk training on gait speed and balance in chronic stroke. Method: Literature review with randomized controlled trials included. Systematic searches were made in the databases PubMed, CINAHL and Web of Science and in the reference list of a Cochrane protocol. Quality assessment of the articles was done with PEDro and the combined reliability was examined with Modifierad förenklad GRADE. Results: The selection process generated ten articles, of which one low-quality article was excluded. one article were of moderate quality and eight of high quality. The results of the review showed conflicting results regarding the effects of trunk training on balance and walking speed, as well as a low reliability in the combined assessment.  Conclusion: Based on this systematic review, it is not possible to determine the effect of trunk training on walking speed or balance in chronic stroke. The overview shows conflicting results and low reliability in the combined assessment. Further research should determine the effect of trunk training on gait speed and balance in chronic stroke.

<p><strong>Syfte och frågeställningar </strong></p><p>Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna?</p><p><strong>Metod </strong></p><p>Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”.</p><p><strong>Resultat </strong></p><p>Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar<strong> </strong>att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder.</p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.</p>

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna? Metod Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”. Resultat Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder. Slutsats Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.