Syftet med denna uppsats är att undersöka hur berättarteknik i tv-spel skulle kunna undervisas om på gymnasienivå. Hur teoretiserar vi det mediespecifikt narrativa i tv-spel, det vill säga hur spelmekaniken i sig förmedlar en narrativ upplevelse, och hur kan denna teoretisering i sin tur anpassas för undervisning? För detta ändamål analyseras här tv-spelet Portal med hjälp av den teori om tv-spelsnarrativ som Henry Jenkins lägger fram i ”Game Design as Narrative Architecture” (2004), där han särskiljer fyra sätt som tv-spel förmedlar berättelser genom sin spatiala design: suggestiva rum, utagerade berättelser, inlemmat narrativ, framväxande narrativ. Analysen finner att berättandet i Portal främst uppvisar drag av kategorierna utagerade berättelser, inlemmat narrativ och suggestiva rum och i diskussionen framkommer det att nackdelen med Jenkins teori är att dessa tre kategorier egentligen borde anses vara varianter av samma kategori, utagerade berättelser, fast med olika betoning. I den didaktiska diskussionen framkommer det avslutningsvis att ett sätt att undvika denna begreppsförvirring och därtill anpassa teorin för gymnasieundervisning i svenskämnet är att ersätta detta begreppspar med hård och mjuk karaktärisering, där hård karaktärisering innebär att spelarkaraktären definieras tydligt i förväg och mjuk karaktärisering innebär att spelaren själv inbjuds att definiera spelarkaraktären.