Denna studie syftar till att kartlägga framställningen av shia-islam i fyra undervisningsfilmer som berör revolutionen i Iran år 1979. Undersökningen utgår från ett postkolonialt perspektiv med Edward Saids orientalism som teoretisk utgångspunkt. Materialet studeras utifrån dessa fyra frågor; vem eller vilka representerar islam? Hur framställs kvinnor jämfört med män i islam i dessa filmer? I vilken mån förekommer det identitetsbärande dikotomier och hur kan dessa förstås? Hur kan dessa framställningar av shia-islam förklaras utifrån andrafiering? Materialet har undersökts med hjälp av en diskursanalys och bildanalys, vilket har medfört att studiens resultat visar på att ayatolla Khomeini och islamister framställs som representanter för islam. Männen skildras ofta i stora grupper som uppretade sympatisörer till Khomeini och kvinnorna framställs utifrån temat kvinnoförtryck med fokus på slöjtvång. Framställningen av islam bygger på avståndstagande dikotomier som väst, demokrati, sekularism i motpol till islam. I framställningen andrafieras islam som en militant och aggressiv religion som ett direkt hot mot västvärlden. Dessa framställningar kan förstås utifrån det kristna protestantiska lutherska arvet som återfinns i samhället och läromedel. Resultatet av denna undersökning går i linje med tidigare läromedelsforskning som visar att islam stereotypiseras och framställs negativt utifrån återkommande teman.