Uppsatsen undersöker dilemman och strategier när minderåriga barn och unga ska få komma till tals i svenska nyhetsmedier, och på vilket sätt myndighetsgränsen ingår som en parameter när mediers ansvarighet (media accountability) ska tolkas på detta område. Frågorna diskuteras ur ett barnrättighetsperspektiv, och utgår från barndomssociologins tankar om barndom som en social konstruktion. En analys av de medieetiska kontrollinstansernas friande och fällande av anmälda publiceringar visar att ett flertal etiska övertramp begås i samband med att unga omtalas som brottsoffer eller anhöriga, medan etiska övertramp i samband med intervjuer är betydligt färre, och då framför allt när barn får personifiera sociala problem. Av en kvalitativ intervjustudie med utgivare inom olika typer av nyhetsmedia, varav flera branschdominerande, framgår att utgivare i stort sett helt vill undvika negativa reaktioner från vårdnadshavare. Försiktighetsprinciper och målgruppstänkande dominerar över mångfaldsprinciper. Flera tidningar har också prioriterat bort tidigare barn- eller ungdomssatsningar. Samtidigt visar undersökningen att sociala medier innebär nya möjligheter även för nyhetsmedier, med direktkontakt till unga källor och dialog där unga personer kan bidra med erfarenheter och åsikter i en bredd av frågor.