Försvarsmaktens ledningsfilosofi bygger på uppdragstaktik och krigets krav. Den svenska uppdragstaktiken har genom historien omarbetats och anpassats för att möta dåtidens krav och framtida utmaningar. Försvarsmakten har mellan 1979 och 2006 bytt utbildningsystem för sina officerare tre gånger. Dessa omständigheter utgör grunden för studien, att undersöka om förändring i utbildningen har påverkat synen på uppdragstaktik och om en eventuellt divergerande uppfattning påverkar Försvarsmaktens träning. Uppsatsen visar att det finns en viss förskjutning mellan officerskategorier till uppdragstaktiken ur metodologisk eller filosofisk synvinkel vilket grundar sig i utbildningens utformning. Försvarsmaktens på senare år begränsade gemensamma övningsverksamhet påverkar möjligen den yngre officersgenerationen i större utsträckning i tillämpningen av uppdragstaktik som ett resultat av utbildningen. En ofrivillig socialisation uppstår i Försvarsmakten i den fredstida styrningen och med new public management vilken anses äga narrativet över Försvarsmaktens egen ledningsfilosofi med negativa konsekvenser. Den ”nya” officerskategorin kan möjligen motverka framtida negativa influenser för uppdragstaktiken då den nya utbildningen fostrar kritiskt tänkande i större utsträckning.

Uppdragstaktik som begrepp och ledningsmetod har funnits i Försvarsmakten sedan 1980-talet. Uppdragstaktiken har i Försvarsmakten vandrat mellan dess preussiska ursprung och en mer anglosaxisk skola vad avser ledning. Där den preussiska sätter individen i fokus och denna är styrkan i organisationen och skapar framgång genom initiativkraft och ansvarsglädje, medan den anglosaxiska sätter värde i att linjärt följa en plan för att nå framgång. Sedan införandet av Militärstrategisk doktrin 2016 så omnämns uppdragstaktik som grunden för Försvarsmaktens ledningsfilosofi. Detta ger ett intressant djup till begreppet uppdragstaktik då det nu ses mer utifrån kulturella värden än rent metodologiska för hur strid skall föras.  Det finns idag åsikter att den svenska uppdragstaktiken enbart är en blek kopia av dess preussiska ursprung och förebild. Grunden för dessa åsikter utgöras av att felaktiga metoder används för att leda förband som i sig begränsar chefers initiativförmåga och leder till ett lydnadsbeteende.   Syftet med denna studie har varit att studera arméns organisationskultur och vilka förutsättningar som denna ger för utförandet av uppdragstaktik. Detta studeras genom officiella handlingar och intervjuer med ett urval av arméns chefer för att jämföra om det som beskrivs kring organisationens kultur också uppfattas på ett liknande sätt i organisationen.      Resultatet av denna studie pekar på kulturens betydelse för utförandet av uppdragstaktik och vikten av att en organisation lever som de själva lär utifrån beskrivna och önskade värderingar och normer.  Studiens har funnit att den militära kulturen har en stor påverkan för de förutsättningar som det ges att utföra en ledningsfilosofi, i arméns fall uppdragstaktik.  Studien har funnit en divergens mellan beskrivna och upplevda normer och värderingar som i sig skapar en otrygghet i organisationen mellan vad som förväntas och vad som sedan premieras. Denna divergens är i mångt och mycket avhängt på ledarskapets förmåga till lyhördhet och kommunikation.