<p>I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning</p><p>som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara</p><p>rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det</p><p>faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga</p><p>handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp.</p><p>Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås</p><p>inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv</p><p>ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den</p><p>nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt</p><p>till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp,</p><p>är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt</p><p>agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i</p><p>verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller</p><p>putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför</p><p>en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad.</p><p>Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för</p><p>mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det</p><p>tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga</p><p>förutsättningar att hantera situationen.</p><p>Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart</p><p>oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs.</p><p>För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat</p><p>begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat</p><p>nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv</p><p>och även till viss del excessbedömningen.</p><p>Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den</p><p>nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den</p><p>som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller</p><p>psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och</p><p>kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt</p><p>agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde</p><p>kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man</p><p>är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som</p><p>man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån</p><p>att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att</p><p>man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att</p><p>avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att</p><p>man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha</p><p>agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat</p><p>nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har</p><p>försatt sig i eller rent av framkallat.</p>

I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp, är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad. Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga förutsättningar att hantera situationen. Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs. För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv och även till viss del excessbedömningen. Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har försatt sig i eller rent av framkallat.

<p>Ocker är en företeelse som har funnit i alla tider. Redan i bibeln finns uttryckt att det är något förkastligt som inte bör få finnas. Då definierades ocker som tagande av ränta. Med tiden kom definitionen att ändras till att innebära tagande av oskäligt hög ränta, det vill säga överstigande räntemaximumet på 6 %. En bestämmelse om ett sådant maximum togs in i lagen, där den fanns kvar ända in i den delvis fortfarande gällande lagen från år 1734. Bestämmelsen kom dock senare att tas bort ur lagen, eftersom det ansågs vara ett alltför stort ingrepp i avtalsfriheten att föreskriva hur hög ränta en långivare fick ta. I och med borttagandet av räntemaximumet ur lagen rådde total frihet på området. Detta tillstånd missbrukades, vilket gjorde det nödvändigt att återinföra regler om förbud mot ocker. Den nya definitionen tog sin utgångspunkt i att en part utnyttjar den andre partens trängda läge till att skaffa sig fördelar. Förebilden för denna nya definition var regeln om förbud mot ocker i den tyska civillagen. </p><p>Syftet med detta arbete är att fastställa vad ocker innebär idag. Tillvägagångssättet har varit att först förklara vilka kriterier som utgör ocker. Dessa kriterier har sedan, med hjälp av svensk doktrin och praxis, fyllts med innehåll. För att ytterligare precisera detta innehåll togs även tysk doktrin och praxis till hjälp. I detta sammanhang gjordes även en jämförelse mellan det svenska och det tyska sättet att se på ocker. Syftet med denna var att påvisa för- och nackdelar med det svenska respektive det tyska synsättet. Slutligen företogs, i syfte att påvisa en möjlig användning av ockerparagrafen, en analys av två fall från svenskt näringsliv. </p><p>Ett av de viktigaste resultaten av studien blev att ocker inte längre bara omfattar kreditocker, ofta i form av ockerräntor, vilket många tror. Istället är kärnan i dagens definition av ocker att ett utnyttjande av ena partens svaghet skall ha skett. Vidare måste, för att ocker skall kunna föreligga, ett uppenbart missförhållande mellan de motstående prestationerna föreligga. Dessutom måste det föreligga ett kausalsamband mellan ockrarens otillbörliga förfarande och den tvistiga rättshandlingen. Slutligen måste naturligtvis de specifika ockerkriterierna vara uppfyllda, varvid höga krav ställts upp i praxis.</p>

Ocker är en företeelse som har funnit i alla tider. Redan i bibeln finns uttryckt att det är något förkastligt som inte bör få finnas. Då definierades ocker som tagande av ränta. Med tiden kom definitionen att ändras till att innebära tagande av oskäligt hög ränta, det vill säga överstigande räntemaximumet på 6 %. En bestämmelse om ett sådant maximum togs in i lagen, där den fanns kvar ända in i den delvis fortfarande gällande lagen från år 1734. Bestämmelsen kom dock senare att tas bort ur lagen, eftersom det ansågs vara ett alltför stort ingrepp i avtalsfriheten att föreskriva hur hög ränta en långivare fick ta. I och med borttagandet av räntemaximumet ur lagen rådde total frihet på området. Detta tillstånd missbrukades, vilket gjorde det nödvändigt att återinföra regler om förbud mot ocker. Den nya definitionen tog sin utgångspunkt i att en part utnyttjar den andre partens trängda läge till att skaffa sig fördelar. Förebilden för denna nya definition var regeln om förbud mot ocker i den tyska civillagen. Syftet med detta arbete är att fastställa vad ocker innebär idag. Tillvägagångssättet har varit att först förklara vilka kriterier som utgör ocker. Dessa kriterier har sedan, med hjälp av svensk doktrin och praxis, fyllts med innehåll. För att ytterligare precisera detta innehåll togs även tysk doktrin och praxis till hjälp. I detta sammanhang gjordes även en jämförelse mellan det svenska och det tyska sättet att se på ocker. Syftet med denna var att påvisa för- och nackdelar med det svenska respektive det tyska synsättet. Slutligen företogs, i syfte att påvisa en möjlig användning av ockerparagrafen, en analys av två fall från svenskt näringsliv. Ett av de viktigaste resultaten av studien blev att ocker inte längre bara omfattar kreditocker, ofta i form av ockerräntor, vilket många tror. Istället är kärnan i dagens definition av ocker att ett utnyttjande av ena partens svaghet skall ha skett. Vidare måste, för att ocker skall kunna föreligga, ett uppenbart missförhållande mellan de motstående prestationerna föreligga. Dessutom måste det föreligga ett kausalsamband mellan ockrarens otillbörliga förfarande och den tvistiga rättshandlingen. Slutligen måste naturligtvis de specifika ockerkriterierna vara uppfyllda, varvid höga krav ställts upp i praxis.

Nödvärnsrätten innefattar en rätt för den enskilde som blir utsatt för ett brottsligt angrepp att använda sig av metoder som i andra lägen är förbjudna. Det kan exempelvis röra sig om rätten att använda visst våld för att försvara sig själv eller någon annan. Rätten till nödvärn stadgas i 24 kap. 1 § BrB, vari föreskrivs att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Även om en gärning begången i nödvärn bedöms vara uppenbart oförsvarlig, kan den som begått gärningen ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig, i enlighet med bestämmelsen om nödvärnsexcess i 24 kap. 6 § BrB. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur långt nödvärnsrätten sträcker sig för den enskilde som blir utsatt för ett brottsligt angrepp. För att uppnå syftet och fastställa gällande rätt tillämpas en rättsdogmatisk metod. Omfattningen av nödvärnsrätten har varit uppe för diskussion i både förarbeten, doktrinen, rättspraxis och media. I förarbetena till BrB uttalas att nödvärnsrätten alltid måste bli föremål för en avvägning mellan motstående intressen. I nödvärnssituationer bör varje individ som blir utsatt för ett angrepp ha rätt att försvara sig, samtidigt som rättssystemet inte bör bidra till en ökad våldsanvändning i samhället. Vid försvarlighetsbedömningen ska vidare en relativt bred marginal föreligga till förmån för den som handlar i nödvärn. Emellertid riskerar en alltför vidsträckt nödvärnsrätt att strida mot artikel 2 i EKMR, vari stadgas en skyldighet för konventionsstaterna att genom lag skydda envars rätt till liv. Det föreligger således en viss gränsdragningsproblematik vid försvarlighetsbedömningen i nödvärnssituationer. Bedömningen av nödvärnsgärningens försvarlighet måste vidare utgå från omständigheterna i varje enskilt fall. Efter att ha studerat domstolens domskäl i denna del kan konstateras att tillhyggen och vapen kan ha en betydande inverkan på försvarlighetsbedömningen. Frågan om det brukade nödvärnsvåldet varit dödligt kan också vara av väsentlig betydelse för gärningens försvarlighet. En annan särskild aspekt som kan påverka försvarlighetsbedömningen är om den angripne haft möjlighet att fly från platsen, men ändå valde att stanna kvar för att försvara sig. I uppsatsen utreds vilken påverkan den angripnes möjlighet att fly har, och bör ha, på försvarlighetsbedömningen. I rättspraxis har HD slagit fast att det, vid användandet av livsfarligt nödvärnsvåld, föreligger ett allmänt krav på sökande av alternativa handlingsvägar. Enligt gällande rätt får det således anses finnas ett krav på den angripne att avlägsna sig från platsen. Argument mot att låta denna aspekt påverka bedömningen är att det strider mot den breda marginal som stadgas i BrB:s förarbeten till förmån för den angripne att tillämpa en för snäv avgränsning av nödvärnsrättens gränser. En sådan rättstillämpning är även förenad med en del säkerhetsrisker för den angripne som exempelvis kan tvingas vända ryggen mot angriparen för att kunna fly från platsen. Det vore således fördelaktigt med ett nytt prejudicerande mål som i denna aspekt förespråkar en mer tillåtande nödvärnsrätt till fördel för den angripne.