Att samhället inte anpassas efter en mångfald av funktionsnivåer innebär såväl en ekonomisk som en samhällelig förlust. Forskning har visat att anpassningsförmågan finns, men inte utnyttjas som den skulle behövas för att den utgår ifrån det som anses vara normalt snarare än de funktionshindrades perspektiv. Med bakgrund i detta ämnar denna studie undersöka upplevd diskriminerings effekter på institutionell tillit. Det är relevant att studera förhållandet mellan upplevd diskriminering och institutionell tillit för att synliggöra och motverka konsekvenserna av diskriminering, något som studien ämnar bidra till. Med inspiration från den sociala modellen och Goffmans teori om stigma genomförs en kvantitativ analys av hur upplevd diskriminering på basis av funktionshinder påverkar institutionell tillit till vården. Datasetet är inhämtat från European Social Survey år 2002–2018 och inkluderar data enbart från Sverige. Urvalet är vuxna i Sverige som rapporterar en begränsning av någon grad i det dagliga livet till följd av sjukdom, fysisk/mental funktionshinder eller dylikt. Urvalet uppgår till 4319 respondenter. Studiens grundhypotes bekräftas och går i linje med teorin om stigma och den sociala modellen. Resultaten indikerar att upplevd diskriminering på basis av funktionshinder samvarierar med ett lägre förtroende för vårdinstitutionen i Sverige, och att denna effekt kvarstår när den kontrolleras för kön, ålder och utbildningsnivå. En annan hypotes som bekräftas är att kvinnor i populationen har en lägre tillit till vården än män. Hypoteserna om ålder och utbildningsnivås effekter på tillit till vården går ej att bekräfta utifrån resultatet.