Abstract Uppsatsens syfte är att genomföra en komparativ studie av hur de två teateruppsättningarna Bonsai och Som man sår kommunicerar med sin ungdomspublik kring temat maskulinitetsnormer. I studien ingår även publikens reaktioner under och resonemang efter framförandena. De metoder som setts som lämpliga för studien är uppsättningsanalyser, deltagande publikobservationer, enkätundersökningar och intervjuer. Som teoretisk ram används tillämpliga delar av R W Connells maskulinitetsteori och G L Mosses idéer om ideala manlighetstyper och dess mottyper i kombination med ett intersektionelltoch queerinriktat perspektiv. Medan Bonsai är en turnerande klassrumsföreställning som spelats i skolor i Stockholm med omnejd, är Som man sår en uppsättning som framförts i Unga Klaras egna lokaler. Rummets storlek, skådespelarantal, teknik, dramaturgi och tilltal är exempel på faktorer som skiljer de båda uppsättningarna åt. Resultaten visar även på många likheter. I båda föreställningarna gestaltas maskulinitet som något män gör. Stereotypa framställningar av män för att synliggöra maskulinitetsnormer är ett tillvägagångssätt som används i båda uppsättningarna, men framför allt är detta något som gäller Som man sår. Gemensamt för dem båda är vidare att maskulinitetsnormer ses som en maktfaktor, men också som destruktiva och begränsande för männen själva. I de två uppsättningarna framkommer ideala maskulinitetsegenskaper som själv- och känslokontroll, disciplin, prestation och styrka liksom dess paradoxer som yttrar sig i form av aggressivitet, våld och våldtäkter. Stereotyper, inverterade förhållanden, överdrifter och absurditeter i kontrast till stort allvar används för att skapa distans och ifrågasättande, men också med hjälp av direkta frågor som vävs in i de olika handlingarna. Den stereotypa framställningen i Som man sår bryts genom att två kvinnliga skådespelare gestaltar två manliga karaktärer. I Bonsai förekommer även alternativa maskuliniteter i kontrast till stereotypen. Överdrivna normativa eller normbrytande beteenden och egenskaper både roar och oroar publiken. Av reaktionerna framkommer att de kan mötas av skratt men också upplevas som obehagliga och skapa en del förvirring.

The purpose of this thesis is to see how the contemporary artistic theater for children handles the subjects concerning migration and representation, both artistically and practically. To respond to questions about how these subjects are thematized as well as contextualizing the development of the genre, a post-colonial intersectional perspective is used as a theoretical basis. Production analysis is used as a methodological basis for two productions that were staged at Unga Klara in 2018. Previous research shows that different views of children have dominated throughout the ages, which have represented themselves in the artistic culture for children. The artistic children's theater, or children's tragedy (barntragedi), has its roots in the political children's theater of the 1960- 1970’s and is based on the belief that children have the right to see their inner lives portrayed in an artistically qualitative way. This essay concludes that these two children’s tragedies thematize these topics through a combination of representing interculturality via multilingualism, and through contextualizing how children’s feelings are related to the political injustices that affect their lives.