En norm genererar flera normer som alla verkar i ett ömsesidigt beroende av varandra i de flesta sammanhang en människa befinner sig i. Normer säger inte bara åt oss hur vi ska bete oss för att passa in, de ingår även i en kontext av maktutövning där människor ofrivilligt och omedvetet kan begränsas och kategoriseras utifrån olika typer av sociala hierarkier. Det är normen i sig som skapar kategorier och har förmånen att definiera vad som anses normalt i förhållande till det avvikande. Denna förmån kräver samtidigt ett självhävdelsebehov där normen ständigt är utsatt för att positionera sig mot det avvikande vilket även kan innebära en möjlighet för den att misslyckas. Normen är således även föremål för föränderlighet och det är i denna anda av föränderlighet en normkritisk pedagogik vill verka utmanande och granskande i sin ansats att dekonstruera det normala i dess normalitet. Vilka normer och normaliteter det kan tänkas handla om att utmana och granska i en lärares vardag och hur arbetet med denna utmaning bedrivs, är föremål för denna uppsats med syfte att undersöka och analysera tre lärares tankar kring normkritisk pedagogik i sin undervisning. Undersökningens frågeställningar riktar sig främst till normkritisk pedagogik i musik-undervisning, men för att vidga fältet och visa på hur olika skolämnen har mycket att hämta från varandra har en lärare i drama- och samhällskunskap och två musiklärare intervjuats. Ett provokationspedagogiskt tillvägagångssätt med avsikt att utmana heteronormativitet samt att ge fler elever tillgång till epitetet musiker via en utmaning av rådande normer kring instrumentalister, sångare samt kön, blir i kombination med de utmaningar detta kan innebära för läraren som individ några centrala delar av informanternas normkritiska arbete. Ämnesord: intersektionalitet, heteronormativitet, materialisering, musiker, utbildningsnormer