Inom transport och kollektivtrafik ses förkortad restid som ett av de starkare incitamenten för utbyggnad av infrastruktur och kan därmed rättfärdiga stora ekonomiska satsningar. Ett annat alternativ är att se resan som en social, teknologisk, kommunikativ och sinnlig upplevelse och att den gestaltar sig på olika sätt i olika sammanhang genom kvantitet, värdering och användning av restiden. Ett sammanhang som är aktuellt att titta närmare på med det här perspektivet är arbetspendling med tåg. Arbetspendlingens betydelse för samhället har blivit allt större de senaste decennierna när allt fler individer tillbringar en stor del av sin arbetsdag på väg till och från jobbet. En del tågresenärer upplever att resan underlättar deras vardag medan andra upplever den som jobbig och hellre skulle vilja vara någon annanstans. Varför upplever vissa att tiden på tåget är värdefull och andra ser den som bortkastad? Vad påverkar deras upplevelse av resan? Är det viktigt att få saker gjorda på tåget eller att ta en paus och slappna av för en stund. Kan tiden på tåget underlätta arbetslivet för pendlaren eller är det viktigare för dem att komma fram snabbt?   I denna studie användes en kvantitativ metod, i form av en enkät som delades ut på pendeltåget mellan Stockholm och Uppsala, för att identifiera vad restiden används till och i vilken utsträckning restiden upplevdes som värdefull. Det insamlade materialet analyserades med logistisk regression för att undersöka förhållandet mellan olika aktiviteter och det upplevda värdet av restiden. Studien visar att restid för arbetspendlare är en aktivitetstid i allra högsta grad som utgörs av många olika typer av aktiviteter beroende på passagerarens personliga behov. Många arbetspendlare värdesätter en omställningstid mellan hem och arbete som kan bestå av arbetsrelaterade aktiviteter men även personlig planering. Resultatet tyder på att det inte nödvändigtvis är kortare restid som behöver prioriteras i satsningar inom kollektivtrafik och talar därför mot synen på restiden som bortkastad.

Under året 2017 infördes programmering i matematikundervisningen på gymnasiet, men fortfarande har flera matematiklärare bristande didaktiska kompetenser inom programmering. Syftet med det här examensarbetet är att öka förståelsen för programmeringens påverkan på elevers attityder och relationella förståelse i matematiken för att därmed bidra med didaktiska kunskaper. Tidigare forskning visar att det finns flera studier som pekar på en positiv påverkan på elevers förståelse och attityder gentemot matematik kopplat till programmering. Däremot råder det en brist på studier som undersöker fördjupat hur elever påverkas, samt det finns inte många sådana studier i Sverige som lyfter fram elevperspektivet på området. Denna fallstudie undersöker hur elever påverkas av en programmeringsworkshop i sin matematikundervisning. Den insamlade datan består av för- och efterenkäter, elevobservationer under workshopen, samt en lärarintervju. Resultatet pekar på att det finns en flersidig och komplex bild av påverkan, men att elevers relationella förståelse och särskilt attityder påverkas främst positivt av programmering. Resultatet bidrar även med kunskaper om hur elever påverkas av lärarens val av hur programmering används i matematikundervisningen.