I anläggningslagen finns möjlighet att, under vissa förutsättningar, genom tvång inrätta en gemensamhetsanläggning samt ansluta en fastighet till denna. Ett villkor till skydd för enskilda intressen är väsentlighetsvillkoret, 5 § AL, vilket innebär att en fastighet enbart får tvångsanslutas till en gemensamhets-anläggning om anläggningen är av väsentlig betydelse för fastigheten. I teorin kan det dispositiva väsentlighetsvillkoret sägas eftersträva en utformning som ska efterlikna frivilliga överenskommelser. Utöver effektivitetsmotiv för väsentlighetsvillkoret, bör det även finnas rättviseskäl som de deltagande fastighetsägarna själva skulle ha godtagit i en förhandlingssituation.
 Tvångsanslutningar till följd av ett uppfyllt väsentlighetsvillkor sker idag för olika typer av ändamål för att tillgodose gemensamma behov. I vissa avseenden tycks dock tvångslagstiftningen, avseende väsentlighetsvillkoret, ha gått för långt. I denna studie utreds och granskas utformningen, innebörden och tillämpningen av väsentlighetsvillkoret, genom att studera gällande rätt, förarbeten respektive rättspraxis. Studien ifrågasätter tvångslagstiftningen avseende huruvida vissa ändamål är tillräckligt välgrundade för att kunna omfattas av villkoret. Därtill behandlar studien huruvida det är rättvist att tvångsansluta en fastighet till en gemensamhetsanläggning utifrån olika betraktelsesätt på rättvisa. 
 Anläggningslagen har historiskt vuxit fram och utvecklats efter vad som gällt tidigare för gemensamma anläggningar. Utformningen av väsentlighets-villkoret resulterade i att kraven vid tvångsanslutningar blev mildare då kravet i den tidigare lagstiftningen, LGA, ersattes av väsentlig betydelse. Trots att samhället utvecklas och att ändamålen för väsentlighetsvillkorets tillämpning utvidgas till följd av det, bör dock inte kraven vid tillämpningen förändras eller förmildras utan anledning.
 För att en gemensamhetsanläggning ska anses vara av väsentlig betydelse ska ändamålet för anläggningen utgöra ett påtagligt behov för fastigheten. Vad som utgör ett påtagligt behov kan i stor utsträckning motsvara mer grundläggande behov, det innebär dock inte att ett grundläggande ändamål alltid uppfyller väsentlighetsvillkoret då prövningen av villkoret påverkas av ett antal variabler som bör beaktas i respektive fall. 
 Synen på statliga ingrepp i form av en tvångsanslutning av en fastighet till en gemensamhetsanläggning skiljer sig åt beroende på vilket rättviseteori som appliceras på frågan om rättvisa. Det slutliga svaret på vad som är en rättvis tillämpning av väsentlighetsvillkoret blir dock nödvändigt subjektivt. 
 För att begränsa en utvidgad tillämpning av väsentlighetsvillkoret till följd av en mildare utformning krävs en skärpning av paragrafens utformning. Det skulle minska risken för att möjligheten, att genom tvång ansluta en fastighet till en gemensamhetsanläggning, överutnyttjas. / The Joint Facilities Act provides for the possibility to constitute joint facilities and the possibility to connect properties to these under certain conditions. A condition for the protection of individual interests is the provision of substantial importance, § 5 Joint Facilities Act, which means that a property can only be forced to a joint facility if the facility is of substantial importance for the property. In theory, the configuration of the dispositive provision of substantial importance is aimed to emulate voluntary agreements. Beyond efficiency motives for the provision of substantial importance, there should also be reasons based on justice that the participating property owners would have accepted themselves in a negotiation situation.
 Forced connections are currently taking place for different types of purposes to meet common needs. In some respects, however the compulsory legislation in terms of the provision of substantial importance seems to have provision of substantial importance is examined by studying the regarding law, the preamble of the law and jurisprudence. The study questions the forced legislation regarding whether certain purposes are sufficiently well founded to qualify for the condition. Additionally, it is considered whether it is fair to force a property to a joint facility based on different approaches to justice.
 The Joint Facilities Act has historically grown and developed in accordance with what previously applied to joint facilities. The configuration of the provision of substantial importance resulted in that the requirement for forced connections became milder when the concept in the previous legalisation, LGA, was replaced with substantial importance. Although the community is under development and the application of the provision of substantial importance for different purposes is expanded as a result, it should not result in a change or mitigation of the requirements of the application.
 For a joint facility to be of substantial importance for a property, the purpose of the facility must be a significant need. What constitutes a significant need may, to a greater extent, correspond to a more basic need but it does not mean that a joint facility for a basic purpose can always meet the provision of substantial importance as the trial depends on a number of variables that should be considered in each juridical case.
 The view of government intervention in form of a forced connection of a property to a joint facility differs depending on the theory of justice. However, the final answer to what is a fair application of the provision of substantial importance becomes necessary subjective.
 To limit an extended application as a result of a milder configuration of the current provision of substantial importance, a sharpened configuration of the provision is required. This would reduce the risk of over exploiting the possibility of connecting a property to a joint facility by coercion.

Genom anläggningslagen och fastighetsbildningslagen kan servitut för väg upplåtas. Lagstiftaren klargör att servitut för väg enligt anläggningslagen ska tillämpas när det är fråga om en fristående åtgärd där en fastighet har behov av väg för transport till och ifrån fastigheten och att fastighetsbildningslagens bestämmelser ska tillämpas när vägfrågan ska lösas i samband med en fastighetsreglering. Någon begränsning att tillämpa anläggningslagen i samband med fastighetsreglering finns dock inte uttryckligen i lagen. Denna studies syfte är att utreda hur prövningsförfarandet sker i respektive lagstiftning för att på så vis utreda eventuella likheter och skillnader. För att uppnå studiens syfte studeras lagtext, förarbeten och rättsfall för att klargöra hur lagstiftaren har tänkt att lagstiftningen ska tillämpas. Dessutom studeras förrättningsakter och förrättningslantmätare intervjuas. Intervjuernas syfte är att klargöra hur en förrättningslantmätare arbetar i den här typen av frågor. Studien omfattar endast officialservitut. För att besvara studiens frågeställningar har tre olika metoder tillämpats. kvalitativ-, kvantitativ- och juridisk metod. De akter som har genomgåtts och de intervjuer som har genomförts har avgränsats till Västra Götaland framförallt för att underlätta att genomföra intervjuerna på plats för ett personligt möte. Efter analys av genomgången lagtext och förarbeten kom studien fram till att rekvisitet väsentlig betydelse i anläggningslagen är dispositivt. Av 47 granskade anläggningsakter framgick att 31 grundades på en överenskommelse. I 20 av dessa 31 akter hade väsentlig betydelse motiverats, något som enligt studiens slutsats av lagstiftningen egentligen inte behövs. I resterande 16 anläggningsakter motiverades väsentlig betydelse i samtliga fall. 50 fastighetsregleringsakter granskades och av dessa motiverades väsentlig betydelse i 27av akterna. Vilket egentligen ska ha motiverats i samtliga fall. Intervjuerna visade att samtliga intervjupersoner var av åsikten att väsentlig betydelse alltid ska prövas oavsett vilken lagstiftning som servitutet upplåts genom. Sammanfattningsvis tyder studien på att det finns en skillnad mellan lagstiftningarna för upplåtelse av servitut men trots detta tillämpas de i princip likadant av förrättningslantmätare. Generellt tycks inte någon skillnad göras mellan de två lagstiftningarna vid prövningen av rekvisitet väsentlig betydelse. / Through the Joint Facility Act and the Property Formation Act easement for road can be granted. The legislature makes clear that the easement road according to the Joint Facility Act would apply in the case of an independent action for which a property in need of a road for transport to and from the property, and the Property Formation Act would apply when the easement would be granted in connection with a property realloment. There is no explicit restriction to apply the Joint Facility Act in connection with a property reallotment. The aim of this study is to investigate how the review procedure is conducted in the individual laws in order to thereby investigate possible similarities and differences. In order to achieve the aim of the study, the legal text, preparatory work and court cases is examined. In order to interpret what the legislature intended and when the laws should be applied. Thereafter the cadastral files where reviewed and interviews with cadastral surveyors were conducted. This in order to compare how the laws are meant to be applied and how they are applied by cadastral surveyors. To answer the study questions three different methods has been applied. The applied methods are qualitative -, quantitative- and legal method. The files have been reviewed and the interviews that have been conducted have been limited to Västra Götaland, primarily to facilitate conduction of the interviews in person. After completing the analysis of the legal text and its legislative history the study came to the conclusion that the condition "essential importance" in the Joint Facility Act is an optional provision. The study shows that of 47 joint facility files, 31 were are based on an agreement and "essential importance" was motivated in 20 of these 31 acts. This is not really needed according to the conclusion of the legal text. In all the remaining 16 joint facility files "essential meaning" is motivated. Of the 50 property reallotment files that was reviewed "essential meaning" was motivated in 27 files. The interviews showed that all the respondents were of the opinion that "essential importance" is always to be tried regardless of the legislation and is to be viewed as the same condition. In summary, the study indicates that there is a difference between how the two acts should be applied and how it is actually applied by the cadastral surveyors. The application of the two laws by the cadastral surveyors is very similar.

I samband med fastighetsaffärer har ansvaret mellan parterna delats upp så att köparen ansvarar för faktiska fel medan säljaren svarar för andra typer av fel. Köparen har dessutom en långtgående undersökningsplikt för fel som denne inte har möjlighet att senare påkalla mot säljaren. Säljaren har å sin sida en upplysningsplikt som dock inte är generell utan omfattar endast vissa fall. I samband med domen i NJA 2007 s 86 kom frågan om felets väsentliga betydelse för köparen och själva köpet som sådant upp. Tyvärr gjorde HD ingen utförligare utredning av vad som skulle bedömas eller omfattas av begreppet. Till följd av att rättpraxis saknar en utförlig förklaring kring vad som ska omfattas av begreppet väsentlig betydelse trots att det vid flera tillfällen använts i både rättspraxis och doktrinen har detta utgjort grunden för den här uppsatsen. Uppsatsen är framförallt baserad på uppgifter från aktuella rättsfall och doktrin för att genomföra en utredning kring begreppet, dess omfång och kriterier för att begreppet ska kunna vara tillämpligt. Efter den genomförda utredningen står det klart att det finns vissa kriterier som omfattas i bedömningen om felet är av väsentlig betydelse för köparen. Inget av kriterierna som kommit fram kan på egen hand användas för att bedöma begreppet utan dem är beroende av varandra. Dessa kriterier är inte absoluta utan varierar beroende av köparens och fastighetens unika karaktärer. Några av kriterierna är av mer objektiv karaktär och kan bedömas utifrån fastigheten medan andra kriterier är ytterst beroende av den specifika köparen och dennes krav gällande standarden på fastigheten och blir därav av en mer subjektiv karaktär / In connection with a property transaction there are some responsibilities that have been split up between the parties. The buyer of the property has a responsibility to investigate the property before to find out factual errors in the property. On the other side the seller has a kind of responsibility to inform the buyer and the seller is also responsible for other kinds of errors in the property. The buyer of the property do by law not have the right to refer a factual error against the seller that the buyer is supposed to find during the examination of the property at hand. Due to the ruling by the Swedish supreme court in the case NJA 2007 s 86 have the question about an errors essential reason for the transaction and the specific buyer occurred. The Swedish Supreme Court does not investigate further into this why this is the subject of this thesis. The investigation in this thesis have been done by looking into case law from the Swedish courts since there is not much information about the subject to find in the Swedish legislation. The investigations finds out that there are some criteria that need to be evaluated in connection to if a factual error is of essential reason for the buyer and the transaction. There are some criteria that are of a more objective level close to the actual property. On the other side there are also some criteria that are of a more subject material and closely linked to the actual buyer of the property. According to the investigation it is not possible to give an exact ruling about the subject due to the fact that every property and potential buyer is unique.