I anläggningslagen finns möjlighet att, under vissa förutsättningar, genom tvång inrätta en gemensamhetsanläggning samt ansluta en fastighet till denna. Ett villkor till skydd för enskilda intressen är väsentlighetsvillkoret, 5 § AL, vilket innebär att en fastighet enbart får tvångsanslutas till en gemensamhets-anläggning om anläggningen är av väsentlig betydelse för fastigheten. I teorin kan det dispositiva väsentlighetsvillkoret sägas eftersträva en utformning som ska efterlikna frivilliga överenskommelser. Utöver effektivitetsmotiv för väsentlighetsvillkoret, bör det även finnas rättviseskäl som de deltagande fastighetsägarna själva skulle ha godtagit i en förhandlingssituation.
 Tvångsanslutningar till följd av ett uppfyllt väsentlighetsvillkor sker idag för olika typer av ändamål för att tillgodose gemensamma behov. I vissa avseenden tycks dock tvångslagstiftningen, avseende väsentlighetsvillkoret, ha gått för långt. I denna studie utreds och granskas utformningen, innebörden och tillämpningen av väsentlighetsvillkoret, genom att studera gällande rätt, förarbeten respektive rättspraxis. Studien ifrågasätter tvångslagstiftningen avseende huruvida vissa ändamål är tillräckligt välgrundade för att kunna omfattas av villkoret. Därtill behandlar studien huruvida det är rättvist att tvångsansluta en fastighet till en gemensamhetsanläggning utifrån olika betraktelsesätt på rättvisa. 
 Anläggningslagen har historiskt vuxit fram och utvecklats efter vad som gällt tidigare för gemensamma anläggningar. Utformningen av väsentlighets-villkoret resulterade i att kraven vid tvångsanslutningar blev mildare då kravet i den tidigare lagstiftningen, LGA, ersattes av väsentlig betydelse. Trots att samhället utvecklas och att ändamålen för väsentlighetsvillkorets tillämpning utvidgas till följd av det, bör dock inte kraven vid tillämpningen förändras eller förmildras utan anledning.
 För att en gemensamhetsanläggning ska anses vara av väsentlig betydelse ska ändamålet för anläggningen utgöra ett påtagligt behov för fastigheten. Vad som utgör ett påtagligt behov kan i stor utsträckning motsvara mer grundläggande behov, det innebär dock inte att ett grundläggande ändamål alltid uppfyller väsentlighetsvillkoret då prövningen av villkoret påverkas av ett antal variabler som bör beaktas i respektive fall. 
 Synen på statliga ingrepp i form av en tvångsanslutning av en fastighet till en gemensamhetsanläggning skiljer sig åt beroende på vilket rättviseteori som appliceras på frågan om rättvisa. Det slutliga svaret på vad som är en rättvis tillämpning av väsentlighetsvillkoret blir dock nödvändigt subjektivt. 
 För att begränsa en utvidgad tillämpning av väsentlighetsvillkoret till följd av en mildare utformning krävs en skärpning av paragrafens utformning. Det skulle minska risken för att möjligheten, att genom tvång ansluta en fastighet till en gemensamhetsanläggning, överutnyttjas. / The Joint Facilities Act provides for the possibility to constitute joint facilities and the possibility to connect properties to these under certain conditions. A condition for the protection of individual interests is the provision of substantial importance, § 5 Joint Facilities Act, which means that a property can only be forced to a joint facility if the facility is of substantial importance for the property. In theory, the configuration of the dispositive provision of substantial importance is aimed to emulate voluntary agreements. Beyond efficiency motives for the provision of substantial importance, there should also be reasons based on justice that the participating property owners would have accepted themselves in a negotiation situation.
 Forced connections are currently taking place for different types of purposes to meet common needs. In some respects, however the compulsory legislation in terms of the provision of substantial importance seems to have provision of substantial importance is examined by studying the regarding law, the preamble of the law and jurisprudence. The study questions the forced legislation regarding whether certain purposes are sufficiently well founded to qualify for the condition. Additionally, it is considered whether it is fair to force a property to a joint facility based on different approaches to justice.
 The Joint Facilities Act has historically grown and developed in accordance with what previously applied to joint facilities. The configuration of the provision of substantial importance resulted in that the requirement for forced connections became milder when the concept in the previous legalisation, LGA, was replaced with substantial importance. Although the community is under development and the application of the provision of substantial importance for different purposes is expanded as a result, it should not result in a change or mitigation of the requirements of the application.
 For a joint facility to be of substantial importance for a property, the purpose of the facility must be a significant need. What constitutes a significant need may, to a greater extent, correspond to a more basic need but it does not mean that a joint facility for a basic purpose can always meet the provision of substantial importance as the trial depends on a number of variables that should be considered in each juridical case.
 The view of government intervention in form of a forced connection of a property to a joint facility differs depending on the theory of justice. However, the final answer to what is a fair application of the provision of substantial importance becomes necessary subjective.
 To limit an extended application as a result of a milder configuration of the current provision of substantial importance, a sharpened configuration of the provision is required. This would reduce the risk of over exploiting the possibility of connecting a property to a joint facility by coercion.