Gemensamhetsanläggningar har ett väl etablerat regelverk i form av anläggningslagen, där villkor för bland annat anläggningens inrättande och kostnadsfördelning för anläggningens utförande och drift finns lagstadgat. När anläggningen inte längre är i bruk och ägarna till de deltagande fastigheterna vill avveckla och bortföra anläggningen, saknas däremot ett fullständigt regelverk för bortförandet av den fysiska anläggningen och för hur kostnader ska fördelas. Examensarbetets syfte är att framställa ett underlag för hur relevant lagstiftning och tillämpningen av relevant lagstiftning vid avvecklingar av gemensamhetsanläggningar kan förbättras, för att i framtiden underlätta handläggningen i förrättningar där avvecklingar av gemensamhetsanläggningar genomförs. För att uppfylla studiens syfte genomfördes en granskning av förrättningsakter där avvecklingar av gemensamhetsanläggningar tidigare genomförts. I förrättningsakterna granskades vilka problem som uppstått gällande kostnadsfördelningen och hur ansvaret för den fysiska anläggningens bortförande hanterats. Som ett komplement till granskningen av förrättningsakterna utfördes intervjuer, samt en juridisk metod där relevanta lagrum, förarbeten och doktrin granskades. Resultatet visar att det finns ett behov av att avveckla gemensamhetsanläggningar, och att förrättningsprocessen där avvecklingar tidigare genomförts sett olika ut. Kostnadsfördelningen och ansvaret för den fysiska anläggningens bortförande har hanterats på olika sätt av ansvariga förrättningslantmätare, och i ett fall ligger delar av en avvecklad gemensamhetsanläggning kvar fysiskt. Vår egen slutsats är att det finns brister i relevant lagstiftning och även brister i hur lagstiftningen skall tillämpas, gällande avvecklingar av gemensamhetsanläggningar. Bristerna medför att förändringar behöver göras, för att i framtiden underlätta handläggningen i förrättningsprocesser. / Joint facilities have a well-established framework in shape of the joint facility act, where terms of the facilities formation and distribution of costs for the facilities construction and operation is statuated. When the facility is no longer in use and the owners of the participating property units wishes to liquidate and remove the facility, a complete legislation framework is missing regarding the removal of the facility and how to distribute resulting costs. The purpose of the study is to provide support on how pertinent legislation and the application of the legislation regarding liquidations of joint facilities can improve, in order to facilitate conduction in the cadastral procedure in the future, where liquidations of joint facilities are performed. To achieve the purpose of the study an inspection of cadastral dossiers were made, where earlier liquidations of joint facilities have been accomplished. The cadastral dossiers were reviewed to give information about occurring problems in earlier liquidations of joint facilities, regarding the responsibility for the removal of the facility and the distribution of resulting costs. As a complement to the inspection of the cadastral dossiers, interviews and a legal method were used, where relevant sections of the law, preparatory work and doctrine were examined. The result of the study shows that there is a need for liquidation of joint facilities. The result also shows that previously performed cadastral processes regarding liquidations of joint facilities have been performed differently by the cadastral surveyor in charge. The cost distribution and the responsibility for the physical facilities removal have been handled differently and in one performed cadastral procedure parts of a physical facility still remains after the liquidation. Our own conclusions are that there are flaws in pertinent legislation regarding liquidations of joint facilities, and how pertinent legislation can be applied. We therefore consider that reforms are needed to facilitate the conduction in the cadastral process in the future.

Majoriteten av Sveriges vägnät består av enskilda vägar. Dessa utgörs vanligtvis av en gemensamhetsanläggning som förvaltas av en samfällighetsförening och som är gemensam egendom för de fastigheter som ingår i gemensamhetsanläggningen. De ingående fastigheterna åsätts andelstal som anger den andel som varje fastighet ska betala för drift och underhåll av anläggningen. Det kan uppstå situationer där förhållandena för de ingående fastigheterna ändras. Exempelvis genom att en obebyggd fastighet bebyggs, en väg får en ny sträckning eller att en fastighet ändrar användningssätt. Detta ändrade förhållande medför att andelstalet som gäller för berörd fastighet kan komma att behöva justeras för att motsvara de nya förhållandena. Syftet med detta arbete är att ta reda på hur ändringar av andelstal hanteras av samfällighetsföreningar som förvaltar enskilda vägar samt om ändringarna sker inom ramen för reglerna i anläggningslagen. Målet med studien blir därmed att utforska i vilken utsträckning samfällighetsföreningarna kontaktat Lantmäteriet för att av dem få de nya andelstalen införda i fastighetsregistret. För att besvara studiens frågeställningar har en enkätundersökning genomförts. Enkäten skickades ut till registrerade medlemmar i intresseorganisationen Riksförbundet Enskilda Vägars medlemsregister i Uppsala län och Gävleborgs län. Resultatet av studien visar på att majoriteten av samfällighetsföreningarna som deltagit i enkäten erhåller bidrag, som tycks vara ett incitament till att föreningarna i viss utsträckning inte fastställer korrekta andelstal. Studien visar att de föreningar som får fastställa andelstalen med stöd av 24 a § anläggningslagen (styrelsebeslut) samt de som tillämpat 43 § anläggningslagen (överenskommelse), det vill säga på annat sätt än genom 35 § anläggningslagen (omprövningsförrättning) vid fastställande av nya andelstal, att 49,1 procent inte har anmält ändringen till Lantmäteriet för registrering i fastighetsregistret. 58,3 procent av de som tillämpat 43 § anläggningslagen har inte anmält beslutet till Lantmäteriet för prövning och godkännande. Detta ifrågasätter informationens tillförlitlighet gällande andelstalen som framgår i fastighetsregistret. Resultatet visar också att fastställandet av nya andelstal inte alltid sker med stöd av tillämpliga metoder enligt anläggningslagen samt att orsaken till varför omprövningsförrättning enligt huvudregeln i 35 § anläggningslagen inte tillämpats, ska i huvudsak bero på kostnaden det medför. Studien visar också på att det nuvarande systemet för fastställande av andelstal inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Majoriteten av respondenterna önskar att föreningen själv ska kunna ändra andelstalen, men uppfattningarna om hur fastställandet ska gå till skiljer sig åt bland föreningarna. / The majority of Sweden's road network consists of private roads. These are usually commons, a jointly held system called a joint facility which is managed by a joint property management association. The properties included in the facility are assigned a participatory share figure that specifies the proportion of which each property will pay for management and maintenance of the facility. There may be situations where the conditions for the including properties of the facility change. For example, by building an undeveloped property, a road gets a new stretch, or property changes its way of use. This changed situation means that the participatory share figure may need to be adjusted to correspond to the new conditions. The aim of this study is to find out how changes of participatory share figures are handled by the joint property management association that manages private roads as well as whether the changes are made within the framework of the rules of the Joint Property Act. The goal of the study is thus to explore the extent to which the joint property management association contacted Lantmäteriet (the Swedish mapping, cadastral and land registration authority) to get the new figures registered in the real property register. To answer the questions of the study a web-based survey was conducted and sent to members of the Swedish Private Road Association. Members from Uppsala County and Gävleborg County were asked to participate. The study shows that the majority of the joint property management associations are receiving subsidies, which seems to be an incentive for the associations to a certain extent not to determine the correct participatory share figures. The study shows that the associations that are allowed to determine the participatory share figures based on 24 a § of the Joint Property Act and those who have applied 43 § of the Joint Property Act, namely another method than reconsider according to 35 § of the Joint Property Act, that 49,1 per cent have not contacted Lantmäteriet for registration of the new participatory share figures in the real property register. 58,3 per cent of those who applied 43 § of the Joint Property Act have not notified Lantmäteriet for a review and approval of the agreement, according to the law. This questions the reliability of the information regarding the participatory share figures in the real property register. The result also shows that the determination of new participatory share figures is not always based on applicable methods according to the law. A reason why the reconsider method was not used, was mainly due to the cost it entails. The study also shows that the current system for determining participatory share figures does not work satisfactorily. There is a wish among the associations that they would be able to change the share figures themselves, but how, that opinion differs among the associations.

I anläggningslagen finns möjlighet att, under vissa förutsättningar, genom tvång inrätta en gemensamhetsanläggning samt ansluta en fastighet till denna. Ett villkor till skydd för enskilda intressen är väsentlighetsvillkoret, 5 § AL, vilket innebär att en fastighet enbart får tvångsanslutas till en gemensamhets-anläggning om anläggningen är av väsentlig betydelse för fastigheten. I teorin kan det dispositiva väsentlighetsvillkoret sägas eftersträva en utformning som ska efterlikna frivilliga överenskommelser. Utöver effektivitetsmotiv för väsentlighetsvillkoret, bör det även finnas rättviseskäl som de deltagande fastighetsägarna själva skulle ha godtagit i en förhandlingssituation.
 Tvångsanslutningar till följd av ett uppfyllt väsentlighetsvillkor sker idag för olika typer av ändamål för att tillgodose gemensamma behov. I vissa avseenden tycks dock tvångslagstiftningen, avseende väsentlighetsvillkoret, ha gått för långt. I denna studie utreds och granskas utformningen, innebörden och tillämpningen av väsentlighetsvillkoret, genom att studera gällande rätt, förarbeten respektive rättspraxis. Studien ifrågasätter tvångslagstiftningen avseende huruvida vissa ändamål är tillräckligt välgrundade för att kunna omfattas av villkoret. Därtill behandlar studien huruvida det är rättvist att tvångsansluta en fastighet till en gemensamhetsanläggning utifrån olika betraktelsesätt på rättvisa. 
 Anläggningslagen har historiskt vuxit fram och utvecklats efter vad som gällt tidigare för gemensamma anläggningar. Utformningen av väsentlighets-villkoret resulterade i att kraven vid tvångsanslutningar blev mildare då kravet i den tidigare lagstiftningen, LGA, ersattes av väsentlig betydelse. Trots att samhället utvecklas och att ändamålen för väsentlighetsvillkorets tillämpning utvidgas till följd av det, bör dock inte kraven vid tillämpningen förändras eller förmildras utan anledning.
 För att en gemensamhetsanläggning ska anses vara av väsentlig betydelse ska ändamålet för anläggningen utgöra ett påtagligt behov för fastigheten. Vad som utgör ett påtagligt behov kan i stor utsträckning motsvara mer grundläggande behov, det innebär dock inte att ett grundläggande ändamål alltid uppfyller väsentlighetsvillkoret då prövningen av villkoret påverkas av ett antal variabler som bör beaktas i respektive fall. 
 Synen på statliga ingrepp i form av en tvångsanslutning av en fastighet till en gemensamhetsanläggning skiljer sig åt beroende på vilket rättviseteori som appliceras på frågan om rättvisa. Det slutliga svaret på vad som är en rättvis tillämpning av väsentlighetsvillkoret blir dock nödvändigt subjektivt. 
 För att begränsa en utvidgad tillämpning av väsentlighetsvillkoret till följd av en mildare utformning krävs en skärpning av paragrafens utformning. Det skulle minska risken för att möjligheten, att genom tvång ansluta en fastighet till en gemensamhetsanläggning, överutnyttjas. / The Joint Facilities Act provides for the possibility to constitute joint facilities and the possibility to connect properties to these under certain conditions. A condition for the protection of individual interests is the provision of substantial importance, § 5 Joint Facilities Act, which means that a property can only be forced to a joint facility if the facility is of substantial importance for the property. In theory, the configuration of the dispositive provision of substantial importance is aimed to emulate voluntary agreements. Beyond efficiency motives for the provision of substantial importance, there should also be reasons based on justice that the participating property owners would have accepted themselves in a negotiation situation.
 Forced connections are currently taking place for different types of purposes to meet common needs. In some respects, however the compulsory legislation in terms of the provision of substantial importance seems to have provision of substantial importance is examined by studying the regarding law, the preamble of the law and jurisprudence. The study questions the forced legislation regarding whether certain purposes are sufficiently well founded to qualify for the condition. Additionally, it is considered whether it is fair to force a property to a joint facility based on different approaches to justice.
 The Joint Facilities Act has historically grown and developed in accordance with what previously applied to joint facilities. The configuration of the provision of substantial importance resulted in that the requirement for forced connections became milder when the concept in the previous legalisation, LGA, was replaced with substantial importance. Although the community is under development and the application of the provision of substantial importance for different purposes is expanded as a result, it should not result in a change or mitigation of the requirements of the application.
 For a joint facility to be of substantial importance for a property, the purpose of the facility must be a significant need. What constitutes a significant need may, to a greater extent, correspond to a more basic need but it does not mean that a joint facility for a basic purpose can always meet the provision of substantial importance as the trial depends on a number of variables that should be considered in each juridical case.
 The view of government intervention in form of a forced connection of a property to a joint facility differs depending on the theory of justice. However, the final answer to what is a fair application of the provision of substantial importance becomes necessary subjective.
 To limit an extended application as a result of a milder configuration of the current provision of substantial importance, a sharpened configuration of the provision is required. This would reduce the risk of over exploiting the possibility of connecting a property to a joint facility by coercion.