Att vårda patienterna på plats innebär att sjuksköterskan som träffar patienten gör en bedömning av dennes tillstånd, och avgör därefter en lämplig vårdnivå i samråd med patienten. Denna vårdnivå kan bland annat vara primärvård eller egenvård som patienten utför i hemmet. Att göra en korrekt bedömning har visats sig vara svårt på grund av de komplexa former vården kan anta, samtidigt som man måste ta hänsyn till hela patientens situation. En situation som ofta innebär att man som patient känner sig sårbar och utlämnad. En ökad kunskap om denna patientgruppen är viktig för att förbättra utfallet av dessa bedömningar. Syftet med denna studie är att undersöka karaktäristika av de patienter som lämnas hemma av ambulanspersonalen samt vilka råd de erhåller. I studien används en mixad metod med kvalitativ och kvantitativ ansats. Resultatet inkluderar 231 patienter som lämnats hemma, med ålder från 0–96 år. Resultatet visar en tendens till att något fler kvinnor än män lämnas hemma. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan ålder och kön. Patienterna i vårt studie som blev lämnade hemma var äldre (Md. 63 år). De vanligaste symtomen patienter uppvisade var enligt sjuksköterskornas bedömning “Buksmärta” samt “Ospecifika symtom”. Flest patienter lämnades hemma kvällstid (klockan 18:00-23:59) samt under våren (mars, april och maj månad). Totalt 16,9 % av de inkluderade valde att avstå vård trots sjuksköterskans rekommendation, där “Andningsbesvär” och “Medvetandeförlust” var de patientgrupper som var mest framträdande. Råd patienten erhöll av sjuksköterskan berör Skapa möjlighet för egenvård, Återetablera kontakt med ambulanssjukvården vid försämring, Kontakt med annan vårdinstans, Avvakta hemma och se om symtomen går över och Uppsök akuten vid försämring. Ambulanser stationerade längre från sjukhus tenderar att lämna fler patienter hemma. Sjuksköterskor i ambulansen får vägleda och rådge patienter som tillkallat ambulans där ett akut sjukvårdsbehov ej föreligger. Dessa patienter är oftast äldre och råden de erhåller handlar främst om egenvård och hänvisningar till lämpliga vårdinstanser. En ökad kunskap kring denna patientgrupp kan vara till stöd för sjuksköterskornas bedömningar.

Bakgrund: En betydande andel patienter inom ambulanssjukvården är inte i behov av att transporteras till en akutmottagning. Dessa patienter kan istället hänvisas till en lägre vårdnivå som exempelvis primärvård eller erhålla vårdinsats på plats i sitt hem. Inom ambulanssjukvården i Västra Götalandsregionen finns behandlingsriktlinjer för patienter som kan hänvisas till lägre vårdnivå eller vårdinsats på plats. Ambulanssjuksköterskan bär ett stort ansvar när det gäller bedömning av dessa patienter. Det råder en otydlighet gällande kvaliteten av innehållet i behandlingsriktlinjerna avseende evidens och beprövad erfarenhet. Behovet är stort av att kvalitetsgranska dessa behandlingsriktlinjer för att bedöma om ambulanssjuksköterskan har stödjande riktlinjer vid bedömning, åtgärd och hänvisning av lågprioriterade patienter. Syfte: Att granska, utvärdera och jämföra kvalitén på ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå. Metod: Studien är en kvalitetsgranskning med kvantitativ och deskriptivt jämförande ansats av ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen med hjälp av bedömningsinstrumentet AGREE II. Resultat: Granskningen visar på varierande kvalitet och delvis stora skillnader mellan förvaltningarna inom Västra Götalandsregionen. Behandlingsriktlinjerna brister i sin presentation gällande hur riktlinjerna har tagits fram och saknar koppling till vetenskaplig evidens. Vidare saknas det information om medverkan från ambulanssjuksköterskor och patienter har tagits i beaktning vid framställningen av riktlinjerna. Diskussion: Ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå har ett stort behov av utveckling. Genom granskning med validerade instrument kan behandlingsriktlinjerna utvecklas och förbättras vilket i sin tur kan ge ett bättre omhändertagande av dessapatienter. Ofullständiga och otydliga behandlingsriktlinjer kan innebära svårigheter att tillgodose vård på lika villkor och påverka patientsäkerheten.

Bakgrund: I Sverige begick 1544 personer suicid under 2017, många av dessa var unga personer i åldersgruppen 15–29 och de flesta var män. Den efterlevande reagerar olika beroende på i vilket skede denne befinner sig i. Suicid orsakar för många efterlevande ett lidande, vilket påverkar hälsan. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka barn och vuxna efterlevandes hälsa samt erfarenheter av och behov av stöd efter att ha förlorat en nära anhörig i suicid. Metod: I denna deskriptiva litteraturöversikt användes 14 vetenskapliga originalartiklar av kvalitativ och kvantitativ metod från databaserna PubMed, Cinahl och PsycINFO. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades utefter föreliggande studies syfte och resultat genererade tre kategorier med sju underkategorier. Resultat: Vänner och familj var den största källan till stöd. Stödgrupper med efterlevande ansågs värdefullt. Erfarenheter av vårdens insatser var varierande och överlag sågs en önskan om att vården skulle bli bättre på att initiera kontakt med den efterlevande. Internetforum utgjorde ett värdefullt stöd men trots detta var erfarenheterna både positiva och negativa. Efterlevande barn uppgav att de kände sig som en bortglömd patientgrupp både i hemmet och av vården. Det visade sig vidare att både den fysiska och psykiska hälsan påverkades hos den efterlevande efter suicid. Slutsats: Suicid kan orsaka stort lidande och ha en påverkan på den efterlevandes hälsa. Många efterlevande önskade mer stöd från vården och att vården skulle bli bättre på att uppmärksamma och erbjuda hjälp. Det sågs att många efterlevande har ett ökat behov av stöd efter suicid. Vidare forskning kring de efterlevandes erfarenheter är önskvärt. / Background: In Sweden during the year of 2017, 1544 persons committed suicide. Many of these were young people aged 15-29 and most of them were men. Reactions to the suicide vary depending on in which phase the bereaved is currently in. Suicide may cause suffering, which affects the suicide survivors’ health. Aim: The aim of this literature review was to investigate young and adult suicide survivors’ health, experiences of and need of support after losing a significant other to suicide. Method: In this literature review 14 scientific original articles of both qualitative and quantitative method from the databases PubMed, Cinahl and PsycINFO were used. The articles were quality assessed and analysed according to the aim of this study. The results were presented in three categories and seven subcategories. Result: Friends and family were the greatest source of support. Support groups were also valuable. Experiences of the input from the health care system varied but in overall a wish that it would become better at initiating contact with the suicide survivors were seen. Internet forums composed a valuable source of support, though with both positive and negative experiences. Suicide bereaved children felt forgotten both at home as well as by the health care system. The suicide survivors physical and mental health were both affected. Conclusion: Suicide may cause suffering, which could affect the suicide survivors’ health negatively. Many wished for more support from the health care system and that it would become better at noticing and offer help to the survivors. Many suicide survivors have an increased need of support after suicide. Further research about the suicide survivors’ experiences is desirable.