No description available.

Primär binjurebarkinsufficiens beror på frånvaro av binjurevävnad och är ett livshotande tillstånd som behandlas med glukokortikoidersättningsterapi som tyvärr är suboptimal eftersom den naturliga ökningen av serumkortisol som sker under natten och når en topp på morgonen är svår att efterlikna. Majoriteten av patienter med binjurebarksvikt ersätts med hydrokortison med omedelbar frisättning som ges två eller tre gånger dagligen vilket förser dem med onormalt höga serumhydrokortisonnivåer vilket orsakar följdsjukdomar och förkortar livslängden. Majoriteten av patienterna med Addisons sjukdom rapporterar försämrad hälsorelaterad livskvalitet. Hypofys-binjureaxeln har varit föremål för intensiva studier under många år utan viktiga förbättringar för AI-patienternas hälsa och livskvalitet men forskning i kombination med den nutida avancerade medicinska teknologin har möjliggjort att få fram en mer naturtrogen behandling och så höja Addison-patienternas livskvalitet och livslängd. För närvarande finns det två behandlingstyper, den traditionella tabletten på 10 mg 3 x1 och den nyare, en kortisontablett med modifierad frisättning, 20 mg 1x1. Syftet med denna litteraturstudie är att genom jämförelse av de två ovannämnda hormonersättnings-behandlingarna komma fram till den mest optimala för Addison- patienternas livslängd och livskvalitet. Av de 13 inkluderade artiklarna framgick det att behandlingen med den nya modifierade-release hydrokortisontabletten ger en dygnsplasmakortisolprofil som är mest lik den fysiologiska. Detta i sin följd leder till: Minskat blodtryck, minskad BMI, förbättrad glukosmetabolism, förbättrad bentäthet, förbättrad livskvalitet, bättre immunsvar och färre återkommande infektioner.

Gender differences in drug use in Sweden – a systematic analysis of changes taking place during a decade Background: From a global perspective, Sweden upholds a high-quality healthcare provided on equal terms. Despite this, there are differences in health and living conditions as well as drug utilization between men and women. Aim: The aim of this study was to analyze how gender differences in drug use in Sweden have changed over the past 10 years. Specifically, to observe within which pharmacological groups large increases and decreases have taken place between 2011 and 2021. Method: A quantitative cross-sectional study was conducted to compare the prevalence of drug use between women and men in 2011 and 2021. The study used data from the Swedish Prescribed drug register containing information about all dispensed prescription drugs. Results: The gender differences differ depending on whether the differences are analyzed in relative or absolute terms. The largest sex difference in absolute numbers was antibiotics with a greater use were in women, while lipid lowering agents were showed the highest use among males. The largest increase in relative gender difference from 2011 to 2021 was for antimigrane preparations while the relative gender differences has decreased most substantially for mineral substances. Conclusion: The study shows that gender differences still exist and have not decreased in the last 10 years. Some findings on gender differences could be explained using research on prevalence of diseases between the sexes, while some differences could not be justified using medical explanations. Unexplainable gender differences can be explained by normative structures that exist and affect healthcare in Swedish society.

Att vatten blir brunare, så kallad brunifiering är en trend som har pågått de senaste decennierna och har uppmärksammats mer och mer. Vad som gör ett vatten brunt är koncentrationen av vattenlösligt organiskt kol (DOC). Problemet med brunifiering är de många negativa konsekvenserna som brunifieringen orsakar. Orsakerna till brunifieringen är flera men de centrala är klimatförändring med förändrade vädermönster, minskat surt regn, typ av marktäckning och ändrad markanvändning. Syftet med den här studien var att undersöka vad som kan ligga bakom de höga färgtalen i ett av sjön Bolmens tillrinnande vattendrag, Murån. Vattenprover togs i tio diken som rinner in i Murån. För dessa diken togs bredd- och djupmått samt flödesmått. Utöver dikesprover, togs tio prover längs Murån i en spatial gradient från källa till utlopp.Resultaten visar att det inte finns samband mellan dikesbredd, vattendjup för DOC eller absorbans. Flöde kan däremot förklara skillnader i färgen på vattnet mellan diken. Resultaten från studien gör det tydligt att diken med ett stilla vatten har högre koncentrationer av DOC och absorbans (420 nm) än ett dike med flöde. Murån blir inte statistiskt brunare längs en spatial gradient mot utloppet. Detta skiljer sig mot de diken som rinner in i Murån som är brunare i Muråns nedre del, dvs närmare utloppet.Denna studie kan ligga till grund för framtida naturvårdsinsatser och fortsatt forskning av orsakerna till brunifieringen till en av Sveriges viktigaste råvattentäkter. Framtida studier kan förhoppningsvis fylla kunskapsluckan som finns för att kunna mildra effekten av den markanvändning som påverkar brunifieringen. / The fact that water turns browner, so-called brownification is a trend during the last decades that has received more and more attention. Causing the brown color is the increase in concentration of soluble organic material. The problem is not only that the water turns browner, but the negative effects that come with it. The causes of brownification are several but the main reasons are climate change and weather patterns, acid rain, land cover and land use. The purpose of this study was to investigate the reason behind the high watercolor in one of Lake Bolmens tributaries Murån. Water samples were collected in ten ditches that discharge into Murån. Additionally, width-, depth-, and flow measurements were noted. Ten water samples along a spatial gradient in Murån were also collected.The results of this study show that there was no correlation between width- or depth measurements and watercolor. Flow could explain the differences in watercolor between ditches, where a ditch with a slower flow had higher concentrations of dissolved organic carbon and watercolor. Murån does not have a darker watercolor following a spatial gradient towards the outflow. This differs from the findings from the ditches which are darker in the downstream part of Murån i.e., closer to the outflow.This study could form the basis for future research of the cause of brownification for one of Sweden’s most important drinking water sources and guide future work of conservation. Questions of interest for future studies would be what is causing the differences in watercolor between ditches in a watershed to create an understanding that can be put in use to mitigate further brownification.

No description available.

Cryptosporidium spp. is an intracellular parasite that can cause cryptosporidiosis, a disease involving diarrhea and pain. Immunocompromised patients are more likely to suffer from complications and severe dehydration, and there is no medication with proven clinical efficacy for treatment. Cryptosporidium outbreaks are commonly caused by contaminated water. At the Swedish Veterinary Agency (SVA), a method to detect Cryptosporidium spp. in stool samples through Magnetic Capture Hybridization (MCH) followed by qPCR has been developed. The aim of this study was to test the MCH-PCR method for detecting Cryptosporidium in water samples as well. At the Swedish Food Agency (SLV), Cryptosporidium is detected in water by filtration through a cartridge filter, followed by immunomagnetic separation and microscopic analysis. By combining the method used at SLV with the method used at SVA, MCH-PCR was performed directly on the filtration eluate. The preliminary results showed that the SVA method can be used to detect Cryptosporidium in water, and that a combination of the filtration and MCH-PCR yield similar results as to when MCH-PCR is performed alone. The results are promising but much work is needed to establish a robust and standardized method. For future studies, the method has to be performed on several water types, the sensitivity of the analysis has to be determined and improved, and the probes used may need revision.

Algae are the most common primary producers in stream ecosystems, contributing as much as 80 % of the total primary production. The production of these ecosystems is strongly influenced by the terrestrial habitats, which are in turn likely to be altered by climate change. In arctic ecosystems, where the effects of climate may be most pronounced, there are important unknowns about how abiotic factors such as light, temperature, nutrients, flow regimes interact to influence stream productivity. This study therefore aimed to understand what controls the rate of benthic algal growth in Arctic streams by measuring the accumulation of algal biomass on artificial surfaces across arctic stream types in Norrbotten, Sweden. Ceramic tiles were placed at 36 locations distributed across tundra and birch forest streams. Algal accumulation on tiles was then measured over 7 weeks using a fluorometer (Bentothorch) together with a number of likely controlling factors (light, temperature, dissolved nutrients and depth). I observed a significant difference in algal accumulation between the stream types (p<0.05), with nearly three times greater biomass in birch forest compared to tundra streams. However, these differences were not related to variation in light and water temperature. Dissolved nitrogen had a significant correlation with algal accumulation although with a lot of unexplained variation. Unmeasured hydrological aspects such as stream flow may have had large significance for differences in algal growth between the higher-gradient tundra and lower-gradient birch forest streams.  Overall, I hypothesize that the productivity of these systems is limited by nitrogen or several parameters working together and/or that these systems are affected by an unmeasured parameter (e.g., grazing, hydrological disturbance). While my results did not clearly establish the factors regulating algal growth in these streams it suggests that dissolved nitrogen is an important factor. The observed differences between stream types suggest that the productivity of arctic streams and the potential effect of climate change may be affected by small-scale variation in geomorphology and hydrology.

The burbot (Lota lota, Linnaeus 1758) is a benthic and predatory cod-relative that only occurs in fresh- and brackish water around the northern hemisphere. It has long been a common catch in Swedish lakes and rivers, but the species has seen a decline by over 20% since the mid 1980’s. This led to the burbot being red listed as nearly threatened (NT) in 2010. A decline of this magnitude might be alarming, the burbot is mostly declining in smaller lakes and rivers in southern Sweden and it’s still showing significant numbers in larger lakes such as Vänern – Sweden’s largest lake. Although recent monitoring of the burbot shows an erratic population that’s declining over several years, only to bounce back a couple of years later. This peculiar pattern made me interested in the historical aspects of the burbot population and its potential influencing factors in lake Vänern. In this study I compare data from the oldest known gillnet sampling done in lake Vänern that also contain burbot with more contemporary samplings (2010, 2011, 2012, 2015 and 2018). I manage to show that the number of large burbot caught were in line later years, but I also manage to show a decline by over 80% in the number of middle-sized burbot between 1973 and the later years. Furthermore, I produced results showing that the burbot seems to be aggregating deeper in later years compared to 1973. Finally, I correlate the population changes to environmental data and get statistically significant correlations showing that the declining numbers of fish and their decent into deeper areas of the lake are connected to the rising water temperatures. This result is in line with ecological studies that describes the burbot as cold-water dependent with a preferred temperature of around 10 – 14 °C. This study suggests that the burbot is affected by rising average water temperatures caused by climate change.

Bakgrund: Laktos maldigestion är ett vanligt förekommande tillstånd hos mer än 75 procent av den vuxna befolkningen runt om i världen. Hypolaktasi innebär en minskad laktosnedbrytning på grund av en otillräcklig mängd av enzymet laktas. Laktosintolerans känneteckas av gastrointestinala symtom efter intag av laktosinnehållande produkt. Probiotika definieras som levande bakteriekultur och andra mikroorganismer, som i adekvata mängder har en hälsosam effekt hos en värd. Probiotika utgör en del av människans bakterieflora och har i flera studier uppvisat positiva egenskaper på människans mag-tarmhälsa och immunsystem. Syfte: Föreliggande litteraturstudie utvärderar effekten av probiotika vid hypolaktasi och laktosintolerans. Metod: Arbetet inkluderar sju vetenskapliga artiklar som utvärderar effekten av probiotika hos laktosintoleranta individer. Artiklarna erhölls från databasen Pubmed och sökningarna gjordes mellan september 2018 och februari 2019. Resultat: En sammanställning av studiernas resultat har visat på varierande grader av probiotikas effektivitet. I samtliga studier användes probiotika som ett enda behandlingsalternativ av laktos maldigestion. Metoden som användes vid bestämning av graden av intolerans i studierna, var ett laktosbelastningstest följt av utandningstest som är de vanligaste metoderna vid diagnostisering av hypolaktasi  och laktosintolerans. Probiotiska stammar som användes i försöken var olika stammar från Lactobacillus- (L. acidophilus, L. reuteri) och Bifidobakteriefamiljen (B. longum, B. animalis). I fyra av sju studier uppvisade probiotika en statistiskt säkerställd skillnad hos någon eller några av variabler som studerades. En minskning av vätekoncentrationen i utandningsluften efter probiotika tillskott kunde påvisas i tre granskade studierna. En minskning av gastrointestinala symtom så som diarré och flatulens registrerades i fyra av sju studier. Slutsats: En positiv relation har kunnat påvisas mellan probiotiska stammar och hypolaktasi. Regelbundet intag av produkter berikade med probiotika, kan minska symtom så som diarré och flatulens hos laktosintoleranta patienter. Det finns dock fortfarande för lite kunskap kring ämnet för att kunna rekommendera probiotika som ett enda behandlingsalternativ vid hypolaktasi. Det krävs mer forskning med fokus på de specifika probiotiska stammarna, dess ursprung och den adekvata dosen. Probiotika bör dock utan tvekan rekommenderas som ett komplement till behandlingen med enzymet laktas.

Bakgrund: De preventivmedel som finns idag riktas främst till kvinnor. Bristen på antikonceptionsmetoder för män har lett till att kvinnan har ett större ansvar i familjeplaneringen och riskerar att drabbas av de biverkningar som ett preventivmedel kan ha. Om det fanns fler metoder att välja på skulle troligtvis även antalet oönskade graviditeter och dess konsekvenser samt antalet aborter minska. Verkningsmekanismen för hormonella preventivmedel riktade mot män som är under utveckling baseras på att hämma spermatogenesen genom att minska sekretion och produktion av de två gonadotropinerna FSH och LH. Ett stort fokus för utvecklingen har varit administrering av androgener och injektioner av testosteron har visats ge en hämning av spermatogenesen. När exogent testosteron tillförs till kroppen binder det till androgenreceptorer i hypotalamus som leder till att sekretionen av GnRH från hypotalamus minskar, vilket leder till en minskad frisättning av FSH och LH. Detta leder i sin tur till att produktionen av endogent testosteron i testiklarna minskar och att spermatogenesen hämmas. Världshälsoorganisationen har fastställt att en mans spermiekoncentration bör reduceras till £3 miljoner spermier/ml sädesvätska för att ett hormonellt preventivmedel ska vara effektivt. Syfte: Syftet med detta arbete var att undersöka effekten av hormonella preventivmedel för manligt bruk, samt vilken effekt de undersökta preparaten uppvisat. Metod: Detta arbete är en litteraturstudie baserat på sju randomiserade kontrollerade vetenskapliga studier där effekten av administrering av testosteron utvärderas, antingen i kombination med en progestin eller som monoterapi. Studierna hämtades från databasen PubMed. Resultat: Samtliga studier visade att spermatogenesen hämmas mer effektivt av en kombinationsbehandling av en progestin och testosteron än av testosteron som monoterapi, dock med biverkningar såsom viktuppgång och akne. Slutsats: Samtliga sju studier har visat ett gott resultat med få allvarliga biverkningar, vilket tyder på att det första hormonella preventivmedlet för män kommer vara en kombination av testosteron och en progestin. Administreringssättet av testosteron kommer antagligen vara intramuskulärt på grund av att oralt snabbt bryts ned och im har visats hämma spermatogenesen mer än vad en administrering av testosteron i gelform gjort. Det behövs dock att fler studier utförs på större populationer och under en längre tid innan ett manligt hormonellt preventivmedel kommer att komma ut på marknaden. / Even though there are many contraceptive methods available for females, almost half of all pregnancies worldwide are unintended. Compared with female contraceptive methods, male alternatives are few. The only contraceptive methods that are available for men are condoms and vasectomy. The mechanism of action of hormonal contraceptives that are under development for men is based on a suppression of spermatogenesis. Effective suppression of the spermatogenesis can be achieved by the co-administration of exogenous androgens and progestogens. Exogenous testosterone binds to androgen receptors in the hypothalamus which reduces the secretion of GnRH from the hypothalamus. That leads to a decreased secretion of the gonadotropin hormones, FSH and LH, from the pituitary and thereby consequently suppressing intra-testicular testosterone synthesis and spermatogenesis. The World Health Organization (WHO) has determined that a man's sperm concentration should be reduced to below three million spermatozoa/mL of ejaculate to provide effective contraception. If men had more contraceptive options, it would lead to shared contraceptive responsibility and equal responsibility for family planning. It would also hopefully lead to fewer unintended pregnancies and abortions. The aim of this study was to determine the effect of hormonal preventive agents on male use, as well as the effect of the investigated preparations. This study is a literature review based on seven randomized controlled trials evaluating the effect of testosterone administration, either in combination with a progestin or as a monotherapy. The studies were found in the database PubMed. All seven studies on which this worked were based on showed that spermatogenesis is more effectively inhibited by a combination therapy of a progestin and testosterone than of testosterone as monotherapy, however, with side effects such as weight gain and acne. All studies showed good results with few serious side effects, suggesting that the first hormonal male contraception for men will be a combination of testosterone and a progestin. Before a male hormonal contraceptive will be available, more studies need to be concluded.