Lagen om särskilda bestämmelser av vård av unga, LVU, är den lag i svensk rättsordning vilken reglerar tvångsvård av barn och unga. Under de senaste decennierna har lagen kontinuerligt varit föremål för diskussion och omarbetning, inte sällan i syfte att låta lagen i större utsträckning genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Betonandet av barnet som en egen rättighetsbärare har blivit särskilt relevant bland annat till följd av Sveriges åtaganden med anledning av barnkonventionen, inte minst då konventionen inkorporerades till svensk lag år 2020. Strävan mot ett starkt barnrättsperspektiv har nyligen resulterat i reformen lex lilla hjärtat, vilken trädde i kraft 1 juli 2022. Genom en ändring av 21 § LVU var reformens huvudsakliga syfte att stärka barnets bästa, trygghet och stabilitet vid upphörande av tvångsvård vilken beretts med stöd av 2 § LVU, det vill säga till följd av föräldrarnas omsorgsbrister i de s.k. miljöfallen. I linje med den generellt uttalade viljan att stärka barnrättsperspektivet vid tvångsvårdens upphörande har ytterligare en diskussion uppdagats och fortsatt pågått. I flertalet LVU-relaterade utredningar, liksom till följd av omfattande resonemang i doktrin, har framarbetats förslag om att låta införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit att beakta vid tvångvårdens upphörande. Ett välutvecklat förslag till sådan förändring har framför allt presenterats i den nya promemorian ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”, vilken framarbetats på uppdrag av socialutskottet. Med förslaget om det självständiga rekvisitet förstås huvudsakligen en skyldighet för socialnämnden och förvaltningsdomstolen att överväga respektive pröva om det är förenligt med barnets bästa att låta tvångsvård, vilken beretts i familjehem med stöd av 2 § LVU, upphöra eller om den i stället ska fortgå på denna grund. Trots de förekommande resonemangen på området har någon därtill knuten lagändring ännu inte kommit till stånd. Syftet med att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit, förslagsvis i en ny 21 § LVU, har förklarats vara att möjliggöra och betona att ett barns rätt till kontinuitet ska beaktas i upphörandeskedet. Som påtalas ovan avser regleringen miljöfallen enligt 2 § LVU och när ett barn på grund därav vårdats i ett familjehem. Annorlunda uttryckt ämnar den föreslagna regleringen skapa en möjlighet liksom en skyldighet för rättstillämpare att beakta det faktum att ett barn kan ha ett intresse och behov av att kvarstanna i ett familjehem, trots att föräldrarnas omsorgsbrister inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om barnet rotats i familjehemmet i sådan grad att barnet uppfattar det som sitt eget hem. En sådan känslomässig anknytning kan resultera i att barnet riskerar att skadas vid en separation från familjehemmet. Det självständiga rekvisitet har till stor del utvecklats och motiverats med hjälp av kritik gentemot gällande rätt. Särskilt relevant för diskussionen om rekvisitet har varit ett ifrågasättande av rådande praxis. HFD har nämligen genom ett uttalande uteslutit möjligheten att beakta ett barns kontinuitetsintresse inom ramen för upphörandeprövningen enligt nuvarande 21 § LVU. I stället är barnets intresse och behov av kontinuitet i dagsläget ämnat att säkerställas genom rättsordningens alternativa institut, det vill säga flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning. Även denna rättsliga konstruktion har varit föremål för omfattande kritik. Det ska understrykas att det givetvis finns motstående uppfattningar till den framhållna kritiken liksom det presenterade förslaget. Inom ramen för denna uppsats utreds förhållandet mellan förespråkare respektive motståndare till förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Därigenom beaktas såväl för- som motargument avseende om förslaget dels kan genomföras, dels om så lämpligen bör ske. Analysen och därtill knutna slutsatser grundas i detta avseende på ett barnrättsperspektiv och hur sådant kan stärkas. Vidare följer av förklarliga skäl att tvångsvård utgör en mycket rättighetsinskränkande åtgärd gentemot den vilken berörs, just eftersom det är fråga om tvång. På tvångsvårdsregleringens område är det därför av särskild vikt att befintliga krav på rättssäkerhet efterlevs. Med anledning därav, och i syfte att visa på ämnets komplexitet, omfattar denna uppsats också en rättssäkerhetsbaserad analys av förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Framför allt grundar sig denna på förslagets relation till kraven på tydlighet, förutsebarhet och objektivitet. Även i sådant sammanhang beaktas för- respektive motargument vad avser förslagets kapacitet att korrespondera med rättssäkerhetskraven. Argumenten ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan dessutom i förlängningen läggas till grund för en vidareutveckling av spörsmålet om förslaget bör införas eller inte. Avslutningsvis kan framföras att diskussionen om det självständiga rekvisitet varken är entydig eller färdigutvecklad. Efter en noga avvägd bedömning av spörsmålet är min slutgiltiga uppfattning att barnets bästa såväl kan som bör införas som ett självständig rekvisit, förslagsvis i en uppdaterad 21 § LVU. En sådan författningsändring är varken förhindrad eller icke önskvärd i förhållande till gällande rätt, utan är snarare påkallad som ett led i att öka garantin för ett barns åtnjutande av sina rättigheter och att barnrättsperspektivet i LVU därigenom stärks.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-98449 |
| Date | January 2024 |
| Creators | Öberg, Malin |
| Publisher | Karlstads universitet, Handelshögskolan (from 2013) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0031 seconds