The aim of this study was to do a structured analysis of the literature on biomarkers for major depressive disorder (MDD) and how these biomarkers may be modulated by physical activity (PA). This with implications for future treatment of mild to moderate MDD with PA. The method was quantitative and followed guidelines for conducting a simplified meta-analysis. The study analyzed 37 randomized controlled trials (RCTs) that covered a total of 911 individuals doing PA. Articles on biomarkers that are previously well established in their relationship with MDD were collected in a structured way, following strict criteria. Results were achieved using statistical methods for calculating the average effect size (ES) and average mean difference (Δ%) for the biomarkers as a result of PA. BDNF showed an effect size of 0.81 ± 1.09 and an average mean difference of +61.7 ± 112.20 %. CRP showed an effect size of 0.35 ± 0.28 and an average mean difference of -18 ± 13.69 %. Cortisol showed an effect size of 0.09 ± 0.75 and an average mean difference of -2.9 ± 17.30 %. Serotonin showed an effect size of 0.39 ± 0.54 and an average mean difference of -11.53 ± 21.10 %. Testosterone showed an effect size of 0.59 ± 1.46 and an average mean difference of +6.50 ± 20.04 %. The conclusion was that PA had a large effect on BDNF and can be used as a diagnostic- and follow-up tool for patients with MDD treated with PA. PA has a small but consistent effect on CRP which therefore can be used in conjunction with other outcome measures to diagnose and follow up patients with MDD treated with PA. PA showed no effect on cortisol and can therefore be considered to be irrelevant as a diagnostic- and follow-up tool for patients with MDD treated with PA. PA had a small but relatively consistent effect on serotonin which therefore can be used in conjunction with other outcome measures to diagnose and follow up patients with MDD treated with PA. PA had a moderate and relatively inconsistent effect on testosterone which therefore can be used in conjunction with several other outcome measures to diagnose and follow up patients with MDD treated with PA. On the basis of these conclusions PA can be a valuable tool for improving some biomarkers for MDD (BDNF, CRP, serotonin & testosterone). Hopefully this study can provide a basis for further research as well as an addition to first line treatment for mild to moderate MDD with PA. / Syftet med studien var att genomföra en strukturerad analys av litteraturen på biomarkörer och depression (MDD) samt hur dessa biomarkörer kan påverkas av fysisk aktivitet (FA). Detta med implikationer för framtida behandling av mild till måttlig MDD med FA. Metoden var av kvantitativ ansats och följde riktlinjer för en förenklad metaanalys. Studien analyserade 37 randomiserade, kontrollerade studier (RCT) som tillsammans täckte in 911 individer som utförde FA. Artiklar på biomarkörer som tidigare kopplats starkt till MDD samlades in strukturerat enligt strikta kriterier. Resultat erhölls genom statistiska metoder för att beräkna den genomsnittliga effektstorleken (ES) och den genomsnittliga medelvärdesdifferensen (Δ%) för biomarkörerna som ett resultat av FA. BDNF uppvisade en effektstorlek på 0.81 ± 1.09 och en genomsnittlig medelvärdesdifferens på +61.7 ± 112.20 %. CRP uppvisade en effektstorlek på 0.35 ± 0.28 och en genomsnittlig medelvärdesdifferens på -18 ± 13.69 %. Kortisol uppvisade en effektstorlek på 0.09 ± 0.75 och en genomsnittlig medelvärdesdifferens på -2.9 ± 17.30 %. Serotonin uppvisade en effektstorlek på 0.39 ± 0.54 och en genomsnittlig medelvärdesdifferens på 11.53 ± 21.10 %. Testosteron uppvisade en effektstorlek på 0.59 ± 1.46 och en genomsnittlig medelvärdesdifferens på +6.50 ± 20.04 %. Konklusionen var att FA hade en stor effekt på BDNF, vilken därför kan användas för diagnostik och uppföljning av individer med MDD under behandling med FA. FA hade en liten men konsekvent effekt på CRP vilken därför kan användas tillsammans med andra mått för att diagnosticera och följa upp individer med MDD under behandling med FA. FA visade ingen effekt på kortisol som därför kan anses som irrelevant för diagnostik och uppföljning av individer med MDD under behandling med FA. FA hade en liten men relativt konsekvent effekt på serotonin vilken därför kan användas tillsammans med andra mått för att diagnosticera och följa upp individer med MDD under behandling med FA. FA hade en medelstor och relativt inkonsekvent effekt på testosteron och kan därför tillsammans med flera andra mått användas för att diagnosticera och följa upp individer med MDD under behandling med FA. Med bakgrund av dessa slutsatser kan FA vara ett värdefullt verktyg för att förbättra vissa biomarkörer för MDD (BDNF, CRP, serotonin & testosteron). Förhoppningsvis kan denna studie verka som en grund för vidare forskning samt utgöra en ett tillägg till standardiserad behandling för mild till måttlig MDD med FA.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:mau-52112 |
| Date | January 2022 |
| Creators | Anderberg, Julius, Attila Rundqvist, Alexander |
| Publisher | Malmö universitet, Institutionen Idrottsvetenskap (IDV), Malmö Universitet |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0025 seconds