Background: Since the 1980s, society has been hit hard by economization and deprofessionalization through neoliberal abstract forms of governance. Control is achieved by measuring efficiency through simplified models. The demand for measurability has also hit the art field where administration and paperwork have increased. As an effect, a large part of cultural funding goes to non-artistic activities. Values other than those of art are focused on and art institutions are having to adapt to the logic of the market and meet commercial interests. In addition, the conditions of artistic production have deteriorated: there are no resources, space or time yet, which threatens art production. The situation is, to say the least, strained for many artists, who are more or less forced into their own corporate activities by the field's surrounding organizations and institutions. However, there are those who work against this development and act for change. Artists have collectively organized themselves outside the city that no longer meets the condition for artistic production. They are about 40 organisations spread across Sweden. Through networks, they have united under one designation; the self-organized. They could be said to constitute a micro-resistance to the current order. Purpose: The purpose of this study is to investigate what the self-organized means. Which ideas and practices make sense and distinction concerning the self-organised? We want to understand and highlight how the self-organised are motivated and how they go about trying to alter and expand the artistic field and the society at large. Methodology: Using a qualitative approach, the study has been a case study of a central actor in the self-organized fields; Art Lab Gnesta. Materials have been collected through a group interview, participant observation and through written sources produced by the study object itself. This is to better understand underlying ideas and what it is that makes sense for self-organized arts organizations. Conclusions: This study is about a possible institutionalisation process in its future. The self-organised is a kind of avant-garde of the 20th century. In this study, we conclude that the self-organised should be understood as a concept that provides alternative frameworks in a world characterized by an unsustainable order. The self-organised opens up opportunities and shows other ways to go. If many join the concept, changes can possibly be achieved. We have seen that they succeed in reaching out and are legitimized by both the authorities, the art world and the local population. When enough people act on similar ideas, they can constitute institutional pressure and possibly create change. We understand the self-organised as a predestination and a strategy for a potential future. It is about change, nothing else can be determined since we are in the initial stage of the course of event. They are a grassroots movement. / Bakgrund: Samhället har allt sedan 1980-talet drabbats av en hårt driven ekonomisering och avprofessionalisering via nyliberala abstrakta styrformer. Kontroll uppnås genom att via förenklade modeller mäta effektivitet. Kravet på mätbarhet har även drabbat konstfältet där administrationen har ökat. Således går en stor del av kulturfinansieringen åt till icke-konstnärlig verksamhet. Andra värden än den av konsten fokuseras och konstinstitutioner har i större utsträckning marknadsanpassas och möter kommersiella intressen. Utöver detta har konstnärers produktionsförhållandena försämrats: det finns inte rum, tid och resurser nog, varvid konsten hotas. Situationen är minst sagt ansträngd för många konstnärer, som mer eller mindre tvingats in i egen företagsverksamhet av fältets omgivande organisationer och institutioner. Det finns dock dem som tar spjärn mot denna utveckling och verkar för en förändring. Konstnärer har kollektivt organiserat sig utanför staden som inte längre erbjuder. De är ett fyrtiotal verksamheter spridda över Sverige. Genom nätverk har de förenat sig under en beteckning; de självorganiserade. De skulle kunna sägas utgöra ett mikro-motstånd mot rådande ordning. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka vad de självorganiserade betyder. Vilka idéer och vad för praktiker ger mening och distinktion gällande de självorganiserade? Vi vill förstå och belysa hur de självorganiserade motiveras och hur de går tillväga för att försöka uppnå förändring av den ordning som de tar spjärn emot på det konstnärliga fältet och i samhället i stort. Metod: Utifrån en kvalitativ ansats har studien utgjorts av en fallstudie på en central aktör på de självorganiserades fält; Art Lab Gnesta. Material har samlats in genom en gruppintervju, en deltagande observation samt genom skriftliga källor producerade av studieobjektet själv. Detta för att bättre förstå bakomliggande idéer och vad det är som ger mening för självorganiserade konstorganisationer. Slutsatser: Denna studie handlar om en eventuell institutionaliseringsprocess i sitt blivande. De självorganiserade är ett slags 2020-talets avantgarde. I studien kommer vi fram till att de självorganiserade ska förstås som ett koncept som ger alternativa ramverk i en värld präglad av ohållbar ordning. De självorganiserade öppnar upp för möjligheter och visar på andra vägar. Ansluter många till konceptet kan eventuellt förändringar uppnås. Vi har sett att de lyckas nå ut och legitimeras av både makthavare, konstvärld och lokalbefolkning. När tillräckligt många handlar utifrån liknande koncept kan de utgöra ett institutionellt tryck och eventuellt skapa förändring på fältet. Vi förstår de självorganiserade som en predistination och en strategi för en potentiell framtid. Det handlar om förändring, inget annat kan slås fast då vi är i skeendets initiala stadie. De är en gräsrotsrörelse.

Leben als Experiment. Selbstsorge und Lebenskunst bei Nietzsche, Wittgenstein und Sontag. Für Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein und Susan Sontag sind Leben und Werk nicht voneinander zu trennen. Sie beschäftigen sich intensiv mit Fragen der Selbstformung und der Suche nach einem gelungenen Leben – teilweise im direkten Bezug aufeinander. So sieht Wittgenstein in Nietzsche ein Vorbild in Fragen der Stilistik und Introspektion; Sontag möchte Wittgenstein in der Konsequenz seiner Lebensentscheidungen folgen und Nietzsche in seinem Selbstbewusstsein sowie in seiner Selbstkritik. Die Lektüre geistesverwandter Den-ker:innen dient allen dreien als Anregung und Bestärkung auf ihrem eigenen Lebensweg. Die vorliegende Arbeit untersucht drei Experimentierfelder, auf denen Nietzsche, Wittgenstein und Sontag sich in ihrer Selbstsorge und Lebenskunst erprobt haben: Ortswechsel dienen der Veränderung des äußeren Umfelds, der Suche nach neuen Anregungen oder dem Rückzug in eine ihnen gemäße Umgebung. Die Beschäftigung mit Gesundheit und Krankheit betrifft ihre psychische wie physische Verfasstheit und schließt zugleich mentale Übungen ein, die der Modifikation ihrer Haltungen und Wertmaßstäbe dienen. In der künstlerischen Praxis suchen sie neue Erfahrungen, ein anderes Selbsterleben sowie Ausdrucksmöglichkeiten jen-seits der Sprache. Welche Ähnlichkeiten und Unterschiede lassen sich in den Strategien der drei Denker:innen nachweisen? Und wie können ihre Ansätze zu Selbstsorge und Lebenskunst für heute frucht-bar gemacht werden? Die Untersuchung zieht hierfür aktuelle Studien aus der Psychologie und anderen Disziplinen heran und eröffnet damit weitere Forschungsfelder zu Fragen der Selbstkonstitution und Lebenskunst. Zahlreiche Dokumente aus dem Nachlass sowie Lesespu-ren aus der Bibliothek von Susan Sontag werden erstmals zitiert und zugänglich gemacht. / Life as an Experiment. Self-Care and the Art of Living in Nietzsche, Wittgenstein and Sontag. From the perspectives of Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein, and Susan Sontag, life and work cannot be separated. Each of them dealt intensively with questions of self-formation and the search for a successful life—sometimes in direct reference to one another. Thus, Wittgenstein saw Nietzsche as a role model in questions of stylistics and introspection; Sontag aspired to follow Wittgenstein in the consistency of his life decisions and Nietzsche in his self-awareness and self-criticism. Reading thinkers with similar views served all three authors as a stimulus and encouragement on their own paths in life. This study examines three fields of experimentation through which Nietzsche, Wittgenstein, and Sontag tested themselves in their self-care and art of living. Changes of place served to alter the external environment, to provide new stimulation, or as a retreat into an environment that suited them. A preoccupation with health and illness affected their psychological as well as physical constitutions and, at the same time, included mental exercises that served to modi-fy their attitudes and value standards. And finally, in their respective artistic practices, they sought new experiences, a deeper level of self-experience, and possibilities of expression be-yond language. What similarities and differences can be found in the strategies of these three thinkers? And how are their approaches to self-care and the art of living applicable today? This work draws on current studies from psychology and other disciplines and opens up further fields of re-search on questions of self-constitution and the art of living. Numerous documents from Su-san Sontag’s estate and reading traces from her library are cited and made accessible for the first time.