<p>I denna uppsats har jag undersökt Josefina Holmlund som studerade i Düsseldorf under dess storhetstid i mitten av 1800-talet och Pamela Noréus som var elev till Marcus Larsson och anammade det düsseldorfska landskapsmåleriet. Jag har undersökt vad landskapet som motiv hade för betydelse för kvinnliga konstnärer. Det tyskinfluerade landskapsmåleriet i Sverige vid denna tid brukar i allmänhet förknippas med bland annat Marcus Larsson, Edvard Bergh, Gustav Rydberg, Kilian Zoll och Alfred Wahlberg. Det är ytterst ovanligt att kvinnliga landskapsmålare nämns i svensk litteratur som behandlar Düsseldorf specifikt. Men kvinnor reste till Düsseldorf för att studera, Christine Sundberg, Sofie Ribbing, Jeanette Holmlund, Amalia von Schwerin, Josefina Holmlund och Vilhelmina Lagerholm är några exempel. Men de ägnade sig nästan uteslutande åt genremåleri. Att så få kvinnor ägnade sig åt landskapsmåleri i Düsseldorf berodde alltså inte på att det inte fanns några kvinnliga konstnärer där. För att en konstnär skulle kunna försörja sig på sitt yrke krävdes att man blev känd, bland annat genom utställningsverksamhet, positiv kritik eller genom meriterande uppdrag. Landskapsmålningar målades för en anonym publik och måste ställas ut till skillnad från till exempel porträtt som oftast var beställningsuppdrag. Det var därför svårare att försörja sig som landskapsmålare, åtminstone för kvinnliga konstnärer. Många av dem höll sig och hölls på en amatörmässig nivå. Med tanke på kritiken mot kvinnliga konstnärer är det inte heller konstigt att så få ägnade sig åt det och höll sig inom accepterade motivgenrer för kvinnor. Kvinnor förväntades gifta sig för att sedan ta hand om hem och barn, därför förblev vissa kvinnliga konstnärer ogifta och kunde därmed ägna sig helt åt måleriet. Trots düsseldorfskolans tradition att färdigställa verket i ateljén var utomhusstudier viktiga för att skapa en trovärdighet i detaljerna men det ansågs inte passande för en kvinna att ensam vistas ute i naturen för att teckna. Många kvinnliga konstnärer ägnade sig åt genremotiv, porträtt, stilleben, interiör- och blomstermotiv där man jobbade i mindre format än i landskapsmåleriet vilket gjorde det mer lätthanterligt om man som många kvinnor inte hade tillgång till ateljé. Detta var också motivgenrer som var accepterade som ”kvinnliga” där försjunkenheten i detaljer ansågs passa kvinnans natur. Till skillnad från den storslagna, vilda och otämjda naturen som landskapsmåleriet skulle skildra. De flesta av de kvinnliga landskapsmålarna blev ständigt jämförda med sina lärare och fick inte en chans att verka i egen rätt. Med stöd av jämförande bildanalyser mellan de kvinnliga landskapsmålarnas verk och deras manliga lärares vill jag hävda att kvinnorna i lika hög grad som männen lyckats förmedla det som blivit den gängse uppfattningen om vad som är typiskt för düsseldorfskolans landskapsmåleri.</p>

I denna uppsats har jag undersökt Josefina Holmlund som studerade i Düsseldorf under dess storhetstid i mitten av 1800-talet och Pamela Noréus som var elev till Marcus Larsson och anammade det düsseldorfska landskapsmåleriet. Jag har undersökt vad landskapet som motiv hade för betydelse för kvinnliga konstnärer. Det tyskinfluerade landskapsmåleriet i Sverige vid denna tid brukar i allmänhet förknippas med bland annat Marcus Larsson, Edvard Bergh, Gustav Rydberg, Kilian Zoll och Alfred Wahlberg. Det är ytterst ovanligt att kvinnliga landskapsmålare nämns i svensk litteratur som behandlar Düsseldorf specifikt. Men kvinnor reste till Düsseldorf för att studera, Christine Sundberg, Sofie Ribbing, Jeanette Holmlund, Amalia von Schwerin, Josefina Holmlund och Vilhelmina Lagerholm är några exempel. Men de ägnade sig nästan uteslutande åt genremåleri. Att så få kvinnor ägnade sig åt landskapsmåleri i Düsseldorf berodde alltså inte på att det inte fanns några kvinnliga konstnärer där. För att en konstnär skulle kunna försörja sig på sitt yrke krävdes att man blev känd, bland annat genom utställningsverksamhet, positiv kritik eller genom meriterande uppdrag. Landskapsmålningar målades för en anonym publik och måste ställas ut till skillnad från till exempel porträtt som oftast var beställningsuppdrag. Det var därför svårare att försörja sig som landskapsmålare, åtminstone för kvinnliga konstnärer. Många av dem höll sig och hölls på en amatörmässig nivå. Med tanke på kritiken mot kvinnliga konstnärer är det inte heller konstigt att så få ägnade sig åt det och höll sig inom accepterade motivgenrer för kvinnor. Kvinnor förväntades gifta sig för att sedan ta hand om hem och barn, därför förblev vissa kvinnliga konstnärer ogifta och kunde därmed ägna sig helt åt måleriet. Trots düsseldorfskolans tradition att färdigställa verket i ateljén var utomhusstudier viktiga för att skapa en trovärdighet i detaljerna men det ansågs inte passande för en kvinna att ensam vistas ute i naturen för att teckna. Många kvinnliga konstnärer ägnade sig åt genremotiv, porträtt, stilleben, interiör- och blomstermotiv där man jobbade i mindre format än i landskapsmåleriet vilket gjorde det mer lätthanterligt om man som många kvinnor inte hade tillgång till ateljé. Detta var också motivgenrer som var accepterade som ”kvinnliga” där försjunkenheten i detaljer ansågs passa kvinnans natur. Till skillnad från den storslagna, vilda och otämjda naturen som landskapsmåleriet skulle skildra. De flesta av de kvinnliga landskapsmålarna blev ständigt jämförda med sina lärare och fick inte en chans att verka i egen rätt. Med stöd av jämförande bildanalyser mellan de kvinnliga landskapsmålarnas verk och deras manliga lärares vill jag hävda att kvinnorna i lika hög grad som männen lyckats förmedla det som blivit den gängse uppfattningen om vad som är typiskt för düsseldorfskolans landskapsmåleri.

Politicians attract their voters by promising more jobs and investment in education, health and social care. Against this background, I wonder how the situation of artists will be affected by the followingquestions:➢ What political views on the artist's position in society appeared in propositions of Socialdemokraterna and Moderaterna?➢ In what way did these propositions influence the conditions of artists?➢ How have the artists of Värmland been affected by different (Socialdemokraterna and Moderaterna) cultural policies? With my investigation I find out more about the artists' conditions on a national level, but I also investigate the situation in Värmland. By examining policy proposals and reports, I learn more about the issues. I also conduct a survey and three in-depth interviews to obtain opinions from various sources.The respondents are the cultural departments of Värmland and representatives from cultural organizations.What is clear from my research is that politicians differ on some issues, especially those relating to commercialism and artist salaries. The questionnaires shows that culture proponents may not always come from the political side. The interviews provided different points of views on the situation inVärmland, but to some extent there are difficulties for the artists who work here. If knowledge of art is low, how is one able to appreciate art and those who create it?

Background: The aim of this study is to investigate if the rural areas in the middle of Sweden offer the same possibilities for young artists/cultural workers to develop their art work in the same way as the bigger cities can do. Objective: I wanted to find answers to three questions: What is the meaning of a place for an artist/cultural worker? How is the artwork connected to attitudes, norms and values of a place? Is there a relation between existing cultural policy, the artwork and the importance of a place? Methods: The study is based on deep interviews with three cultural workers who have returned to their native place of birth after living in bigger cities for several years. The theoretical framework in the investigation is based on Richard Florida, Högni Kalsö Hansen, Lars Aronsson, Gun Jonsson among other researchers. Results: The study show the possibilities a place can offer are important for cultural workers. It doesn’t matter if the place is a small town or a big city. The result show that a smaller place even have better possibilities as it gives easier access to public authorities and to coworkers. The positive attitude towards entrepreneurs also give good condition for making your own business. The negative attitude that the rural areas are only for losers, and that the city is the place for those who want success, and also the way culture entrepreneurs have to deal with an attitude that culture is nothing to pay for, makes it difficult for those who want to make a living as a culture entrepreneur. These attitudes along with the lack of higher education locally within the field of culture, can contribute to the lack of human capital and cultural capital in the region. Conclusions: The analysis makes it clear that politicians have the responsibilities and the possibilities to make changes and to give support to these cultural workers who want to make a change in the society. Key words: creative class, rural areas, young artists, cultural workers, cultural policy.

Syftet med denna studie är att undersöka om bildlärare arbetar med jämställdhet när de  undervisar i konsthistoria. Studiens frågeställningar undersöker hur bildlärare uppfattar sitt  jämställdhetsarbete och hur bildlärare arbetar med konst- och bildhistoria med avseende på  jämställdhet. Målet är att synliggöra och diskutera jämställdhet i bildämnet. Vid insamlandet  av empiri har en kvalitativ metod applicerats, så som semistrukturerade intervjuer med tre  bildlärare. I analysen har tematisk innehållsanalys använts på de transkriberade intervjuerna.  Resultatet visar att lärarna har olika uppfattning av hur deras jämställdhetsarbete bör utföras  och vad jämställdhet innebär. De tre bildlärarna arbetar med konst- och bildhistoria med  avseende på jämställdhet på olika sätt. Bildlärare Alm belyser objektifieringen av kvinnor i  medier och masskultur när hen arbetar med sexistiska bilder i årskurs åtta. Bildlärare Björk  fokuserar på att göra eleverna normkritiska och uppmuntrar dem till att ifrågasätta rådande  maktstrukturer. Bildlärare Ceder lyfter medvetet in kvinnliga konstnärer i undervisningen för  att eleverna ska få kvinnliga förebilder och hen uppmuntrar flickorna till att ta lika mycket plats  som pojkarna.

I denna uppsats analyseras Gillian Dysons performancekonstverk Sine ur ett psykoanalytiskt och feministiskt perspektiv. Upplägget för uppsatsen följer Erwin Panofskys ikonologiska tolkningsmodell för att tydliggöra de olika skikt som står att finna i verket. Till skillnad från konstnärens beskrivning av verket som ett minne från sin barndom, anser jag det finnas aspekter i det som talar om såväl Dysons som andra kvinnliga konstnärers roll i konstvärlden. Även användandet av kvinnokroppen i konst och som förmedling av konst diskuteras.

Konceptuell konst och konstnärer verkar vara ett vanligare inslag i samhällsplaneringsprocesser. Den här uppsatsen syftar till att bidra till en djupare förståelse för vad involvering av konstnärer kan innebära för samhällsplanering, specifikt i processer där syftet är att stärka demokrati. Tillvägagångssättet för att undersöka ämnet är att närmare studera tre projekt där konstnärer har involverats för att föra medborgardialog. För att besvara det övergripande syftet används tre frågeställningar: 1) Vad upplever tjänstepersonerna att syftet är med att involvera konstnärer, och vad är konstnärernas syfte med att gå in i processerna, 2) Vilka roller och funktioner fick konstnärerna, som det upplevs av konstnärerna respektive tjänstepersoner och 3) Vad upplevs som effekter av konstnärernas medverkan? Det empiriska materialet består av elva intervjuer, med totalt tretton personer. Intervjuerna genomfördes med konstnärerna och tjänstepersoner på kommunerna och konsthallarna som varit med i projektet. Det empiriska materialet analyseras utifrån teoretiska perspektiv om tidigare projekt med konstnärer i processer inom samhällsplanering, medborgardialog, kommunikativ planering och planerarrollen. Undersökningen visar att det finns gemensamma idéer i de tre projekten om vad konstnärerna ska tillföra planprocessen, som främst gäller att bidra med nya och oväntade perspektiv. Konstnärerna fick roller som medlare, företrädare för grupper, och en person som hade utrymmet att problematisera och skapa utrymme för tjänstepersoner att problematisera. Detta legitimerades av konstnärernas roller som konstnärer. Frågor som konstnärerna lyfte var ibland oväntade och ovälkomna, vilket belyser den paradoxala synen på konstnären och vad denne kan bidra med, där de förväntades bidra med nya perspektiv, medan detta inte accepterades i de fall det inte passade in i ramen för dialogen eller de fördefinierade målen. Vidare skapade projekten utrymme för diskussioner och samverkan mellan förvaltningarna i kommunerna. / The use of conceptual art and artists in processes related to urban planning seems to be increasing. This essay aims to contribute to a deeper understanding of what artists can contribute with in such processes, specifically those in which the aim is to strengthen democracy. The subject is approached by investigating three projects where artists have been engaged in order to perform citizen dialogues. The research questions that are formulated in order to investigate this concern the aim of engaging artists and for artists to be engaged in such processes, the roles and functions of the artists, and the perceived effects of the artists’ involvement. Interviews were conducted with the artists and officials whom had worked with the projects. One result of the study is that there are common views across the three projects about the artists and what they might contribute with in planning processes, mainly regarding their perceived ability to bring new perspectives and unexpected outcomes. The artists had the roles of mediators, advocates for groups, and a person that could problematize and create space for officials to problematize structures and situations. This was legitimized through the artists’ roles as artists. Further, the projects created spaces for discussion across the public administrations in the municipalities, which was accredited to the involvement of the artists. Another important result of the study is that in two of the projects, the artists’ way of bringing up the uncomfortable or unexpected was in some occasions not accepted by the municipality. This highlights a paradoxical attitude towards the artists, since they were largely engaged in order to contribute with something new and unexpected.

Syftet med uppsatsen är att beskriva vilken betydelse kvinnliga konstnärer upplever att eget kapital i form av framför allt utbildning, ekonomi och sociala relationer har haft för deras konstnärskap. Det empiriska materialet är av kvalitativ karaktär och består av enkätsvar från 256 kvinnliga bild- och formkonstnärer. Svaren skrivna med egna ord har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Pierre Bourdieus begrepp kapital utgör uppsatsens teoretiska ram.

Denna studie syftar till att belysa papper som konsthantverksmaterial. Studien aktualiserar hur konsthantverkare som arbetar i papper beskriver sin relation till materialet och hur konsthantverkare som arbetar i papper upplever att deras val av material påverkar deras arbetssituation. Uppsatsen bygger på kvalitativa intervjuer med sex konsthantverkare som arbetar professionellt i Sverige med att på olika sätt skapa objekt i papper eller på olika sätt skapa materialet papper. Resultatet visar att konsthantverkare som arbetar i papper har en relation till materialet som genomsyras av trygghet, närhet, glädje och kontroll. Genom utbildning och/eller experiment har konsthantverkarna stärkt sin relation ytterligare till materialet. Pappret upplevs billigt, lättillgängligt och enkelt att bearbeta vilket medför att informanterna kan vara flexibla i deras arbeten och djupt utforska materialet. Papprets förgänglighet medför att konsthantverkarna kan uppleva det svårt att sälja sina produkter, men denna egenskap anses även korrelera med deras pappersprodukters avsedda funktion. Uttrycksmedlet papper har gett konsthantverkare en bättre arbetssituation än vad de tidigare upplevt när de till exempel tecknat eller målat då det innebär färre problem och ger fler idéer till gestaltning, de menar att pappret innehar stora möjligheter. I den nuvarande trenden som råder för pappershantverk, som bland annat kan ses på internet, kan arbeten i materialet bli särskilt uppmärksammade. Att arbeta med papper innebär också att konsthantverkarna ibland möter oförstående reaktioner från andra människor vad gäller materialet och den använda tekniken, vilket tyder på att föremål i papper normalt inte är särskilt vanligt och medför att de med tal behöver förklara sina arbeten. Arbetet i papper betyder även att konsthantverkarnas insats i form av tanke, kreativitet och tid blir viktig i det anspråkslösa materialet.

The purpose of this bachelor thesis was to illuminate and analyze the working conditions of visual artists in the Swedish region of Värmland. As a profession which is known to have many problems concerning income and the fact that most artist are unable to get by on their art sales alone it becomes interesting to look closer on cultural policy’s affecting the artists, where the problems lie and what possible help they can get. I have used previous research and different sources to map out the working conditions in Sweden and Värmland alike and also interviewed five different visual artists in Värmland to get a general view of the working conditions in the country as a whole and their perception of the situation and special circumstances in Värmland. I have also used discourse analysis to compare the source material with the answers of my respondents to see which discourses that exists, that have hegemony, and to see how this subject is talked about. The results of this study showed how political decisions may force artists to become self-employed entrepreneurs even though many artists do not self-identify as such or even have any interest in profitable gain. The study also shows among other things that most artists have another occupation on the side but that there are some aids to help the artists with income. The situation in Värmland appears to both good and bad for artists, it seems easier for them to get exposure, but the artists complain about the regions lack of interest and contributions to the visual arts.