Författaren till essän Clara Diesen arbetar i två olika discipliner och under programmet Svarta speglar får hon tillfälle att skärskåda sin konstnärliga praktik, då det interdisciplinära programmet Svarta speglar arbetar med konstnärliga processer med fokus på den egna praktiken. Genom olika metoder har den kreativa processen rannsakats och uppdaterats. Denna essä tar upp några aspekter av vad som kommit fram under utbildningen och på vilket sätt. Sända och ta emot i titeln syftar på en bild för kommunikation i form av avsändare (av konst) och mottagare av densamma.

Denna uppsats undersöker föreställningar kring skicklighet hos en grupp bildlärarstudentersom har deltagit i teckningsövningar. Det empiriska materialet består av mitt utformande avteckningsövningar utifrån olika teorier, och hur deltagarnas arbeten utfaller samt deras tankarom desamma. Workshoparna följdes upp av inspelade gruppsamtal om hur den specifikakonstnärliga praktik som utövades kan kopplas till föreställningar om skicklighet i allmänhet,men även i relation till ett eventuellt genomförande i en skolkontext. Syftet medundersökningen är att få en djupare insikt i de föreställningar som ligger bakom teckning sompraktik och närmare förstå vad som hämmar respektive verkar lustfyllt i den skapandeprocessen. Intervjumaterialet analyseras med hjälp av retorik som teori, för att synliggörastrategierna för kommunikation bakom föreställningarna om skicklighet. Tidigare forskningvisar att skolungdomar upplever att deras ansats att avbilda verkligheten sällan uppnår ettönskat resultat och skapar känslor av uppgivenhet. Det eftersträvansvärda är avbildning medhög grad av likhet gentemot verkligheten.Föreställningarna hos bildlärarstudenterna behandlar snarare skicklighet som kännedom omgrundläggande principer inom teckning som senare bör brytas emot för att uppnå ett merexpressivt uttryck. Ledorden för undersökningen har således varit att bryta konventioner, medmålet att hitta nya och berikande ingångar som främjar skaparlust inom området teckning.Uppsatsens gestaltande del återger deltagarnas teckningar i formen av screentryck placeradepå tyg som är anordnat på en ställning i trä. Genom att betrakta teckningar förställda avveckbildningen och den oregelbundna ytmässigheten hos tyg bryts åter igen en konventionoch annorlunda sätt att uppleva tvådimensionella bilder. Verket ställs ut på Konstfacksvårutställning i maj 2019.

In her philosophical work, Luce Irigaray questions the universal genderless subject and advocates that it should be recognized as being implicitly male. As a result of this she proclaims a need for a new type of language, with a different set of logic, that is able to include women as subjects – which she calls “womenspeak”. In this essay I will account for Irigaray’s understanding of “womenspeak” in order to see if what she is describing also could work as a new understanding of art. “Womenspeak” is a language that defies logic, and contains contradictions without losing factuality – which also could be considered as a valid description of art. I will later argue that using Irigaray’s philosophy’s emphasis on practice, our conception of art could shift from being mainly oriented towards finished art works, to also include the artist’s practice, which would lead to a fuller understanding of art as a whole.

The purpose of the bachelor thesis is to, from a didactic perspective, gain increased knowledge about how an artistic practice can be used in dance education. The study is conducted through a qualitative research method using the practice Dancing is... . For the research, four practice-based investigations were conducted in a dance studio. To analyze the result, coding was used as a method to identify various themes. The themes identified in the study were as follow: The body and its functions, Multilingualism, Passive-activity, Sensing the body, Seperation of the body and self, Attention and its direction, Drawings, Questions, Problem-formulations, Spatial direction, A composition-everything is happening simultaneously. These themes reflect MTS (Moving Through Stillness) as a practice and are components that can be used in dance education by creating a pedagogical structure. Moreover, since MTS has a somatic and artistic approach, this study provides a nuanced apporach to how these perspectives can be incorporated into dance education. As a result, this contributes to an increased understanding of how an artistic practice can be used in dance education.

Background: Since the 1980s, society has been hit hard by economization and deprofessionalization through neoliberal abstract forms of governance. Control is achieved by measuring efficiency through simplified models. The demand for measurability has also hit the art field where administration and paperwork have increased. As an effect, a large part of cultural funding goes to non-artistic activities. Values other than those of art are focused on and art institutions are having to adapt to the logic of the market and meet commercial interests. In addition, the conditions of artistic production have deteriorated: there are no resources, space or time yet, which threatens art production. The situation is, to say the least, strained for many artists, who are more or less forced into their own corporate activities by the field's surrounding organizations and institutions. However, there are those who work against this development and act for change. Artists have collectively organized themselves outside the city that no longer meets the condition for artistic production. They are about 40 organisations spread across Sweden. Through networks, they have united under one designation; the self-organized. They could be said to constitute a micro-resistance to the current order. Purpose: The purpose of this study is to investigate what the self-organized means. Which ideas and practices make sense and distinction concerning the self-organised? We want to understand and highlight how the self-organised are motivated and how they go about trying to alter and expand the artistic field and the society at large. Methodology: Using a qualitative approach, the study has been a case study of a central actor in the self-organized fields; Art Lab Gnesta. Materials have been collected through a group interview, participant observation and through written sources produced by the study object itself. This is to better understand underlying ideas and what it is that makes sense for self-organized arts organizations. Conclusions: This study is about a possible institutionalisation process in its future. The self-organised is a kind of avant-garde of the 20th century. In this study, we conclude that the self-organised should be understood as a concept that provides alternative frameworks in a world characterized by an unsustainable order. The self-organised opens up opportunities and shows other ways to go. If many join the concept, changes can possibly be achieved. We have seen that they succeed in reaching out and are legitimized by both the authorities, the art world and the local population. When enough people act on similar ideas, they can constitute institutional pressure and possibly create change. We understand the self-organised as a predestination and a strategy for a potential future. It is about change, nothing else can be determined since we are in the initial stage of the course of event. They are a grassroots movement. / Bakgrund: Samhället har allt sedan 1980-talet drabbats av en hårt driven ekonomisering och avprofessionalisering via nyliberala abstrakta styrformer. Kontroll uppnås genom att via förenklade modeller mäta effektivitet. Kravet på mätbarhet har även drabbat konstfältet där administrationen har ökat. Således går en stor del av kulturfinansieringen åt till icke-konstnärlig verksamhet. Andra värden än den av konsten fokuseras och konstinstitutioner har i större utsträckning marknadsanpassas och möter kommersiella intressen. Utöver detta har konstnärers produktionsförhållandena försämrats: det finns inte rum, tid och resurser nog, varvid konsten hotas. Situationen är minst sagt ansträngd för många konstnärer, som mer eller mindre tvingats in i egen företagsverksamhet av fältets omgivande organisationer och institutioner. Det finns dock dem som tar spjärn mot denna utveckling och verkar för en förändring. Konstnärer har kollektivt organiserat sig utanför staden som inte längre erbjuder. De är ett fyrtiotal verksamheter spridda över Sverige. Genom nätverk har de förenat sig under en beteckning; de självorganiserade. De skulle kunna sägas utgöra ett mikro-motstånd mot rådande ordning. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka vad de självorganiserade betyder. Vilka idéer och vad för praktiker ger mening och distinktion gällande de självorganiserade? Vi vill förstå och belysa hur de självorganiserade motiveras och hur de går tillväga för att försöka uppnå förändring av den ordning som de tar spjärn emot på det konstnärliga fältet och i samhället i stort. Metod: Utifrån en kvalitativ ansats har studien utgjorts av en fallstudie på en central aktör på de självorganiserades fält; Art Lab Gnesta. Material har samlats in genom en gruppintervju, en deltagande observation samt genom skriftliga källor producerade av studieobjektet själv. Detta för att bättre förstå bakomliggande idéer och vad det är som ger mening för självorganiserade konstorganisationer. Slutsatser: Denna studie handlar om en eventuell institutionaliseringsprocess i sitt blivande. De självorganiserade är ett slags 2020-talets avantgarde. I studien kommer vi fram till att de självorganiserade ska förstås som ett koncept som ger alternativa ramverk i en värld präglad av ohållbar ordning. De självorganiserade öppnar upp för möjligheter och visar på andra vägar. Ansluter många till konceptet kan eventuellt förändringar uppnås. Vi har sett att de lyckas nå ut och legitimeras av både makthavare, konstvärld och lokalbefolkning. När tillräckligt många handlar utifrån liknande koncept kan de utgöra ett institutionellt tryck och eventuellt skapa förändring på fältet. Vi förstår de självorganiserade som en predistination och en strategi för en potentiell framtid. Det handlar om förändring, inget annat kan slås fast då vi är i skeendets initiala stadie. De är en gräsrotsrörelse.

I den här uppsatsen, vilken är skriven som en vetenskaplig essä, undersöker jag konstnärens praktiska kunskap med utgångspunkt i en situation där jag målar. Vad jag intresserar mig för är hur tänkandet påverkar den kroppsliga handlingen. Henri Bergson, Erich Fromm och japansk zenbuddhism är perspektiv jag använt mig av för att titta närmare på temat. Fromm har synliggjort att kärlek är en attityd som innebär att jag är koncentrerad i mötet med andra. Att kunna vara koncentrerad och att kunna älska ändamålsenligt är liktydigt. För att undvika plagiera mina tidigare arbeten behöver jag älska att arbeta. Bergson har visat att intuition och intellekt är två medvetandeformer jag kan agera utifrån och erfara verkligheten på. Två former av kunskap. Om jag planerar vad jag ska måla utgår jag från intellektet och hämmar mitt arbete. Utgår jag istället från intuition låter jag nuet tillföra arbetet något nytt. Vad zen påvisat och betonat, är att mitt beteende indikerar huruvida jag är närvarande eller inte. Att praktiskt öva på att vara närvarande i nuet möjliggör att du kan reagera spontant på verkligheten istället för att planera ditt agerande. De teoretiska perspektiven enas kring vikten av närvaro i nuet. Men också att det viktiga inte är att välja det ena eller andra. Vad som är väsentligt är både och. Mötet mellan mig och andra. Intuition och intellekt. Samt ett beteende som reagerar spontant och planerar. Vad som framkommit genom essän är att det råder en obalans mellan kunskapsformerna intellekt och intuition i en västerländsk kontext. En summerande fråga essän ställer är: vad innebär det för människan som biologisk varelse om ett naturligt sätt att erfara verkligheten på, inte bejakas? / In this essay, which is written as a scientific essay, I examine the artist's practical knowledge based on a situation where I paint. What I am interested in is how thinking affects bodily action. Henri Bergson, Erich Fromm and Japanese Zen Buddhism are perspectives I use to survey the theme. Fromm has made clear, that love is an attitude that means I am concentrated in the meeting with others. Being able to concentrate and the ability to make love an end in itself, is synonymous. To avoid plagiarizing previous work, I need to love working. Bergson has shown that intuition and intellect are two forms of consciousness and fundamental in the experience of reality. Two forms of knowledge. If I plan what I am going to paint, my point of departure is the intellect which inhibit the work. If I instead start from intuition, I let the present time add something new to the work. What Zen has shown and emphasized, is that my behavior indicate whether I am present or not. Practically practicing being present enables you to react spontaneously on reality instead of planning your actions. The theoretical perspectives agree on the importance of being present. And also, what is important is not to choose one or the other. What is essential is both. The meeting between me and others. Intuition and intellect. As well as a behavior that reacts spontaneously and plans. What the essay has shown is that there is an imbalance between the two forms of knowledge, intellect and intuition, in a Western context. A summary question the essay asks is: what impact does it have on man as a biological being if a natural way of experiencing life, is not affirmed?