Bakgrund: Överbelastningsskador, definierade som skador utan en specifik, identifierbar händelse för deras uppkomst kan vara ett stort problem inom idrotten. Basket är en av världens mest populära sporter och är en idrott med explosiv karaktär där överbelastningsskador ofta förekommer. Tidigare epidemiologisk forskning har ofta använt "missad tid" som kriteriet för överbelastningsskada vilket sannolikt kan leda till underrapportering av skada. Syfte: Syftet var att undersöka punktprevalensen av överbelastningsskador hos unga basketspelare samt att undersöka om det fanns en korrelation mellan antal träningar, träningstimmar och svårighetsgrad av skada. Metod: Studien var av tvärsnittsdesign där en webbaserad enkätundersökning utfördes. Trettiosju unga (medelålder 15 år) basketspelare i ett flick- och ett pojklag deltog i studien. En översatt och validerad version av "OSTRC Overuse Injury Questionnaire" användes tillsammans med data om kön, ålder, antal träningar och träningstimmar per vecka. Resultat: Totalt 37 antal skador registrerades fördelat på 25 deltagare. Tolv deltagare registrerade noll skador och 25 deltagare registrerade mellan 1-4 skador. Resultaten visar en punktprevalens av överbelastningsskador på 68 % för deltagarna då 25 av 37 deltagare registrerade minst en skada. Knä var den vanligaste skadelokalisationen med 21 registrerade skador (57 %), följt av underben med åtta skador (21 %), och ländrygg med sju skador (19 %). Inga signifikanta korrelationer noterades när det gällde samband mellan antal träningar, träningstimmar och svårighetsgrad av skada, förutom knä (P=0,056) som visade på tendens till signifikant korrelation. Konklusion: Tjugofem av trettiosju deltagare registrerade en överbelastningsskada vilket visade på en punktprevalens av 68 % för unga basketspelare. Knä var det vanligaste skadeområdet och stod för 57 % av alla skador. Fynden föreslår strategier för skadeförebyggande träning och anpassning av träningsbelastning behövs inom området.

Sammanfattning Syfte: Syftet med den här studien var att undersöka den upplevda effekten av upprepad behandling med kinesiotejp under 2 veckor, sett till smärta och besvär hos idrottare med medialt tibiasyndrom (MTS). Frågeställningarna som ställdes var: vilken effekt har behandling med kinesiotejp på smärta vid MTS samt vilken effekt har behandling med kinesiotejp på besvär och symtom vid medialt MTS? Metod: Femton personer med diagnosen MTS deltog i studien (10 kvinnor och 5 män). Samtliga deltagare var aktiva inom friidrott alternativt löpning. Deltagarna skattade sin smärta i båda benen, men endast ett ben tejpades. En lottning utfördes för att fastställa vilket ben som skulle behandlas med kinesiotejp. De med smärta i enbart ett ben tejpades på det benet som var symtomgivande. Deltagarna tejpades vid 2 tillfällen, de tejpades vid det första mötet och tejpen fick sedan sitta kvar i 6 dagar. Den sjätte dagen tog deltagarna själva bort tejpen och dagen efter utfördes samma tejpning igen. Sex dagar senare togs tejpen bort och efter 2 veckor utan tejp skickades en uppföljningsenkät ut. Deltagarna skattade upplevd smärta och besvär i båda benen på en visuell analog skala (VAS) vid första mötet och en uppföljning av smärta och besvär gjordes efter 1, 2 och 4 veckor. De fick också uppge upplevd symtomförändring efter 1, 2 och 4 veckor. Resultat: Upplevd smärta och besvär mätt på VAS-skalan visade ingen signifikant förändring över tid mellan det tejpade benet och det otejpade benet. Vid första uppföljning upplevde dock 12 av 15 (80 %) en symtomförbättring i sitt tejpade ben, medan 2 av 12 (16,7 %) upplevde en förbättring i sitt otejpade ben (p<0,05). En tendens till upplevd förbättring fanns vid uppföljning vid vecka 2: 9 av 15 (60 %) upplevde en förbättring på sitt tejpade ben medan 3 av 12 (25 %) upplevde en förbättring på sitt otejpade ben (p=0,57). Slutsats: Resultatet i denna studie visade att behandling med kinesiotejp kunde minska upplevda symtom hos idrottare med MTS den första veckan efter applicering. En tendens till minskning av upplevda symtom kunde även ses vid uppföljning efter 2 veckor med behandling av kinesiotejp. Ingen ytterligare effekt kunde ses efter borttagning av tejpen. Denna omedelbara effekt visar att kinesiotejp kan vara en möjlig behandlingsmetod för idrottare med MTS. Nyckelord: medialt tibiasyndrom, MTS, kinesiotejp, idrottare, överbelastningsskada / Abstract Aim: The purpose of this study was to examine the perceived effect of repeated treatment with kinesiotape during 2 weeks, in terms of pain and symptoms in athletes with medial tibial stress syndrome (MTSS). The research questions were: what effect does treatment with kinesiotape has in pain of MTSS and what effect does treatment with kinesiotape has in pains and symptoms of MTSS? Method: Fifteen people diagnosed with MTSS participated in the study (10 women and 5 men). All participants were track- and-field athletes or runners. The participants estimated their pain in both legs, but only one leg was taped. A lottery was conducted to determine which leg was to be treated with kinesiotape. Those with pain in only one leg were taped to the leg that was symptomatic. Participants were taped on 2 occasions, they were taped in the first meeting and the tape was then left for 6 days. On the sixth day the participants took the tape off and the following day they were taped again. Six days later, the tape was removed and after 2 weeks without tape a follow-up survey was sent. Participants estimated perceived pain and symptoms in both legs on a visual analogue scale (VAS) at the first meeting and follow-ups of pain and symptoms were made after 1, 2 and 4 weeks. They also estimated perceived change in symptoms after 1, 2 and 4 weeks. Results: Perceived pain and symptoms as measured on VAS revealed no significant change over time between the taped leg and the non-taped leg. At the first follow-up however, 12 of 15 (80%) experienced an improvement in symptoms in the taped leg, while 2 of 12 (16.7%) experienced improvement in their non-taped legs (p<0.05). A tendency to perceived improvement was found at follow-up in week 2: 9 of 15 (60%) experienced an improvement in their taped legs while, 3 of 12 (25%) experienced an improvement in their non-taped leg (p=0.57). Conclusions: The result of this study showed that treatment with kinesiotape decreased perceived symptoms in athletes with MTSS in the first week after application. A trend for reduction of perceived symptoms could also be seen at follow-up after 2 weeks of treatment with kinesiotape. No further effect was seen after removal of the tape. This immediate effect showed that kinesiotape may be a possible treatment for athletes with MTSS. Key words: medial tibial syndrome, MTSS, athletes, overuse injury.

Bakgrund: Axelskador är vanligt förekommande inom idrott. Det finns ett tydligt samband mellan axelskador och idrotter som innefattar hand- och armrörelser ovanför huvudhöjd, som till exempel handboll. Axellederna utsätts för såväl hård fysisk kontakt som hög belastning vid repetitiva kaströrelser vilket ställer stora krav på axelledens strukturer. Prevalensen av aktuell eller tidigare axelskada rapporteras vara mellan 58 till 75 % hos spelarna. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur ett preventivt träningsprogram riktat mot riskfaktorer för skada i axelleden, utfört under åtta veckor i slutskedet av tävlingssäsong, påverkade prevalensen av överbelastningsskador i axelleden hos elithandbollsspelare i Sverige. Hur påverkas prevalensen av överbelastningskador och av allvarliga överbelastningsskador i axelleden under åtta veckor med samtidigt genomförande av ett preventivt träningsprogram för axelleden på elithandbollsspelare i Sverige? Metod: Studien var av kvasi-experimentell design vilken bestod av sex mättillfällen under åtta veckor. Nio elithandbollslag aktiva i Mellansverige rekryterades, varav 110 av 162 tillgängliga spelare inkluderades vid studiestart. Exkludering under och efter studieperioden gjorde att analysen utfördes på ett färre antal spelare. Lagen delades in i interventions- (n = 48) eller kontrollgrupp (n = 32) genom stratifierat urval, medelålder (± SD) 22.0 (3.3) respektive 21.9 (4.0). Interventionsgruppen tilldelades ett preventivt träningsprogram bestående av tre övningar i syfte att förbättra riskfaktorer för axelskador hos ”overhead athletes”. Kontrollgruppen tilldelades ingen intervention. Träningsprogrammet utvärderades genom att analysera prevalensen av överbelastningsskada och allvarlig överbelastningsskada i axelleden mätt med en modifierad version av The Oslo Sports Trauma Research Centre Overuse Injury Questionnaire. Resultat: Totalt 455 överbelastningssymtom rapporterades hos 42 spelare (53 %) varav 95 symtom var allvarliga hos 18 spelare (23 %). Prevalensen av överbelastningsskada minskade för både interventions- och kontrollgruppen från 42 % (95 % CI 28-56 %) till 25 % (95 % CI 13-37 %) respektive 53 % (95 % CI 36-70 %) till 31 % (95 % CI 15-47 %). Prevalensen av allvarliga överbelastningsskador minskade för både interventions- och kontrollgruppen från 15 % (95 % CI 5-25 %) till 6 % (95 % CI -1-13 %) respektive 19 % (95 % CI 5-32 %) till 13 % (95 % CI 1-24 %). Det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna gällande prevalensen efter åtta veckors intervention. Allvarlighetspoängen minskade genomgående med en signifikant skillnad (p = 0.001) över tid för båda grupperna där kontrollgruppen förbättrades något mer. Det fanns en tendens till skillnad mellan grupperna (p = 0.064) gällande allvarlighetspoäng. Slutsats: Resultaten av denna studie visar på att prevalensen av allvarlig överbelastningsskada i axelleden hos elithandbollsspelare i Sverige möjligtvis kan reduceras till viss del genom utförande av ett preventivt träningsprogram två eller fler gånger per vecka under åtta veckor. Prevalensen av allvarliga symtom för överbelastningsskada minskade till ett något lägre värde för interventionsgruppen. Skillnaden för prevalens av överbelastningsskada inom interventionsgruppen, undergrupperade på antal utförda förebyggande träningspass, var signifikant (p = 0.044). Allvarlighetspoängen minskade i båda grupperna under studien. Det fanns en tendens till signifikant skillnad mellan grupperna (p = 0,.064), där kontrollgruppen förbättrades något mer trots ett högre värde vid mätning vecka 8. Axelskada och dysfunktioner hos ”overhead athletes” kan orsakas av olika faktorer vilket innebär att även riskfaktorerna bakom var och en av dessa tillstånd kan variera. Det är därför viktigt att upplysa om att träningsprogrammets påverkan på individnivå kan se annorlunda ut jämfört med resultatet på gruppnivå i den större populationen. / Background: Shoulder injuries are common in sport. In particular there is a clear relationship between shoulder injuries and sports that includes hand- and arm movements over the head, for example handball. In handball, the shoulder joints are exposed to hard physical contact as well as high loads during repetitive throwing which puts high demands on the structures inside and surrounding the shoulder joint. The prevalence of current or previous shoulder injuries is reported to be between 58 to 75 % in studies of handball players. Aim: The purpose of this study was to investigate how a preventive training program aimed at risk factors for shoulder injuries in the shoulder joint, performed during eight weeks in the final stage of competitive season, affected the prevalence of overuse injuries in the shoulder joint for elite handball players in Sweden.  How is the prevalence of overuse injuries and severe overuse injuries in the shoulder joints of elite Swedish handball players affected by the implementation of an eight-week preventive training program? Method: The study was of a quasi-experimental design which consisted of six measurements taken during eight weeks. Nine elite handball teams active in the middle regions of Sweden were recruited, from which 110 of the 162 available players were included. Exclusions during and after the study period reduced the number of players. The teams were divided into an intervention (n = 48) or control group (n = 32) through stratified sampling, with mean age (± SD) 22.0 (3.3) and 21.9 (4.0), respectively. The intervention group was assigned a preventive exercise program consisting of three exercises with the purpose of improving riskfactors for shoulder injuries for overhead athletes. The control group was not assigned any intervention. The training program was evaluated by analyzing the prevalence of overuse and severe overuse symptoms in the shoulder measured with a modified version of The Oslo Sports Trauma Research Centre Overuse Injury Questionnaire. Results: A total of 455 overuse symptoms were reported by 42 players (53 %) of which 95 symptoms in 18 players (23 %) were severe. The prevalence of overuse injuries decreased in both the intervention and the control group from 42 % (95 % CI 28-56 %) to 25 % (95 % CI 13-37 %) and 53 % (95 % CI 36-70 %) to 31 % (95 % CI 15-47 %), respectively. The prevalence of severe overuse injuries decreased in both the intervention and the control group from 15 % (95 % CI 5-25 %) to 6 % (95 % CI -1-13 %) and 19 % (95 % CI 5-32 %) to 13 % (95 % CI 1-24 %), respectively. There was no significant difference between the groups regarding prevalence after the intervention of eight weeks. Severity score consistently decreased with a significant difference over time (p = 0.001) for both groups, with a slightly greater improvement in the control group. There was a tendency towarda difference between the groups (p = 0.064) regarding the severity score. Conclusions: The results of this study show that the prevalence of severe overuse injuries in the shoulder joint of elite handball players in Sweden might be reduced to some extent by performing a preventive exercise program two or more times per week for eight weeks. The prevalence of severe symptoms of overload injury decreased to a slightly lower value for the intervention group. The difference of prevalence of overuse injuries within the intervention group, stratified by the number of executed preventive exercise programs (<2 and ≥2), was significant (p = 0.044). Severity score decreased in both groups during the study. However, there was a tendency to a significant difference between the groups (p = 0.064), where the control group improved slightly more in spite of a higher value when measured at week 8. Shoulder injury and dysfunctions of overhead athletes can be caused by various factors, which means that the riskfactors for each of these conditions may vary. It is therefore important to highlight that the effects of a training program may be different at the individual level compared with the results at group level.

Introduktion: Idag klassificeras akuta skador generellt som allvarligare än överbelastningsskador då akuta skador ofta leder till längre tid borta från idrotten. Denna form av kategorisering av allvarlighetsgrad inom forskning har dock påvisats vara problematisk då det ofta exkluderar överbelastningsskador. Detta trots att dem med överbelastningsskador ofta lider av långa perioder med smärta, nedsatt funktion och försämrad prestation. Viktigt oavsett vilken skada en person har drabbats av är följsamhet till rehabilitering. Följsamhet till rehabilitering har visats vara beroende av ett flertal olika faktorer bland annat upplevelsen av skadan och smärta. Syfte: Undersöka ifall det finns signifikanta skillnader mellan följsamhet till rehabiliteringsträning, upplevelse av skadan och högst upplevd nivå av smärta beroende på om en idrottsskada uppstått akut eller av överbelastning. Deltagare: 51 personer besvarade enkäten varav 39 stycken (14 kvinnor och 25 män) inkluderades i studien. De inkluderade var mellan 16 och 35 år gamla, led av en idrottsskada samt hade ett rehabiliteringsprogram för att behandla skadan. Baserat på deltagarnas diagnos samt beskrivning av skadan grupperades dem antingen in i kategorin akuta skador eller överbelastningsskador. Metod: Ett frågeformulär baserat på två validerade enkäter, Rehabilitation Adherence Questionnaire och Cognitive Appraisal Health Scale samt skattning av högst upplevd smärta distribuerades till föreningar och på sociala medier. För att undersöka ifall det fanns signifikanta gruppskillnader mellan dem med akuta skador och överbelastningsskador genomfördes t-test och MANOVA. Resultat: Det fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna på någon av de undersökta variablerna. Kategorin hot närmade sig signifikansnivå (p=0,071) där dem med akuta skador värderade sin skada som mer hotfull än dem med överbelastningsskador. Konklusion: Endast beroende på om en skada uppstått akut eller på grund av överbelastning verkar inte vara avgörande för en persons följsamhet till rehabilitering, upplevelse av skada eller högst skattad nivå av smärta. / Introduction: Acute injuries are generally classified as more severe than overuse injuries due to the fact that they often lead to longer time away from sport. This type of classification of severity in research is not deemed appropriate since it often excludes people suffering from overuse injuries. People with overuse injuries usually stay in their sport but participates with pain, reduced function and performance. Purpose: The purpose of this study was to examine significant differences between adherence to rehabilitation, cognitive appraisal and perceived pain depending on if a sport injury has occurred acute or due to overuse.   Participants: 51 participants answered the questionnaire and 39 (14 women and 25 men) of these were included in the study. The participants were between 16 and 35 years old, suffered from a sport injury and had a rehabilitation program to treat their injury. Based on the diagnosis and description of the injury the participants were separated into two groups, either acute injury or overuse injury. Method: A questionnaire including two validated questionnaires, the Rehabilitation Adherence Questionnaire and Cognitive Appraisal Health Scale and an estimation of highest experienced pain were distributed among different sport teams and social media. To investigate if there were any significant differences between the two groups on the examined variables several t-tests and one ANOVA was completed. Results: No significant differences were found between the two groups on any of the examined variables. The category threat on the Cognitive Appraisal Health Scale were close to significance (p=0,071) and suggests that people who suffer from an acute injury found their injury to be more threatful. Conclusion: If a sport injury has occurred acute or because of overuse doesn't seem to be a singular determinant factor that affects adherence to rehabilitation, cognitive appraisal or perceived pain