Bakgrund: Psykisk ohälsa förekommer i alla åldrar och är ett växande problem. Animal Assisted Therapy (AAT) är en målinriktad, planlagd och strukturerad terapeutisk insats som leds eller utförs av personal inom hälso- och sjukvård, skola eller omsorg. Inom hälso- och sjukvården syftar AAT till att förbättra individens psykiska, fysiska, emotionella och kognitiva förmågor. Syfte: Att kartlägga effekter avseende ångest hos vuxna personer med psykisk ohälsa som genomgår Animal Assisted Therapy. Metod: Litteraturstudien baseras på åtta empiriska interventionsstudier med kvantitativ design. Databassökningar genomfördes i Cinahl, PubMed och PsycInfo. Analysprocessen genomfördes enligt Popenoes analysmodell. Resultat: Samtliga studier resulterade i en minskning avseende ångest. Sex av studierna visade en signifikant minskning inom gruppen som fått AAT och två studier visade en positiv effekt men utan signifikant skillnad. Två studier visade en signifikant skillnad mellan interventions- och kontrollgruppen.  Konklusion: Litteraturstudiens resultat visade att AAT kan reducera ångest hos individer med psykisk ohälsa och kan därför vara ett bra komplement i omvårdnaden hos denna patientgrupp. Ytterligare forskning behövs för att kartlägga hur effektivt AAT är jämfört med befintliga behandlingar. / Background: Mental illness occurs at all ages and is a growing problem. Animal Assisted Therapy (AAT) is a targeted, planned and structured therapeutic intervention led or performed by staff in health care, school or care. Animal Assisted Therapy aims in healthcare to improve the individual's mental, physical, emotional and cognitive abilities. Aim: To map the effects regarding anxiety in adults with mental illness who undergo Animal Assisted Therapy.  Methods: The literature review is based on eight empirical intervention studies with quantitative design. Database search was conducted in Cinahl, PubMed and PsycInfo. The analysis process was carried out according to Popenoe´s analysis model. Results: All studies resulted in decreased anxiety-levels. Six of the studies showed a significant difference within the group that received AAT and two studies showed a positive effect but without a significant difference. Two studies showed a significant difference between the intervention and control groups. Conclusion: The results of the literature study showed that AAT can reduce anxiety in individuals with mental illness and could therefore be a good complement to the care of this patient group. Further research is needed to map how effective AAT is compared to existing treatments.

Disasters and major accidents are a significant cause of distress worldwide. High levels of posttraumatic stress can become chronic after severe and prolonged psychological trauma, raising concerns about the extent of adverse long-term consequences after single events. The present thesis aimed to describe the course and burden of posttraumatic stress in survivors from a ferry disaster in the Baltic Sea, an airliner crash-landing in Gottröra, Sweden, and a bus accident involving Swedish 6th grade schoolchildren in Måbødalen, Norway. The participants were surveyed 1 month to 4 years after the events and again after 14 to 20 years. The follow-up surveys included 33 ferry disaster survivors, 70 airline survivors, and 7 surviving schoolchildren with a comparison group from the same school (n = 33). Short- and long-term changes in posttraumatic stress were estimated separately in generalised regression models refined by linear splines. In-depth interviews were conducted with 22 ferry survivors 15 years after the disaster, including structured clinical interviews and thematic analysis of survivors’ descriptions of consequences of the event and social support. Approximately half of all survivors experienced significant posttraumatic stress at the initial assessments. Significant long-term distress was noted in one fourth of the ferry survivors and one sixth of the airline survivors. The bus crash was not associated with significant long-term posttraumatic stress. A poorer long-term outcome was noted in women and in bereaved survivors. The thematic analysis revealed that long-term consequences not only included negative aspects but also positive ones, including personal growth and existential awareness. There was ample availability of social support, although the need for support extended over a period of several years. Barriers to support from significant others were described in detail by the survivors. The results extend previous research by providing a comprehensive account of long-term consequences of disasters and major accidents in light of early reactions. The interviews provide some new insights into features of social support that warrant further study. Important future challenges include evaluating whether timely attention to survivors at risk for chronic distress and significant others can facilitate recovery. / Allvarliga händelser som katastrofer eller stora olyckor kan leda till svår psykisk belastning på kort sikt. Svåra posttraumatiska stressreaktioner kan bli beständiga efter svår traumatisering som omsorgssvikt eller övergrepp. Det är därför angeläget att undersöka omfattningen av psykologiska konsekvenser efter enskilda händelser som katastrofer och stora olyckor. Denna avhandling syftade till att beskriva utvecklingen av posttraumatisk stress på lång sikt hos överlevande efter förlisningen av MS Estonia 1994, nödlandingen av ett passagerarflygplan i Gottröra 1991 och efter en olycka med en skolbuss medförande en skolklass från årskurs sex. De överlevande tillskickades enkäter 1 månad till 4 år efter händelsen, samt efter 14 till 20 år. Långtidsenkäterna besvarades av 33 överlevande från färjekatastrofen, 70 från flygolyckan samt 7 överlevande från bussolyckan och 33 personer från parallellklasserna. Intervjuer genomfördes med 22 överlevande 15 år efter färjekatastrofen. Ungefär hälften av alla överlevande upplevde betydande posttraumatiska stressreaktioner vid tidpunkten för den första enkäten. Frekventa stressreaktioner fanns kvar hos 27 % fjorton år efter färjekatastrofen, medan andelen var 16 % nitton år efter flygolyckan. Tjugo år efter bussolyckan upplevde de nu drygt trettioåriga svarande låga nivåer av posttraumatisk stress. Förlustdrabbade överlevande upplevde i genomsnitt en mindre återhämtning under det första året och hade också svårare reaktioner efter många år. Kvinnor upplevde i genomsnitt svårare reaktioner än män såväl på kort sikt som på lång sikt, medan återhämtningen inte skiljde sig åt mellan män och kvinnor. Konsekvenser på lång sikt innefattade enligt de överlevande negativa men också positiva aspekter som personlig mognad och existentiell medvetenhet. De flesta intervjuade hade upplevt gott om stöd från närstående, dock kunde ett visst behov av stöd kvarstå i flera år efter händelsen. Många berättade om hinder för att söka stöd, t.ex. att den närstående var känslomässigt belastad.  Avhandlingen utvidgar det som hittills varit känt om posttraumatisk stress hos överlevande efter katastrofer och stora olyckor. Intervjuerna pekar på viktiga aspekter av socialt stöd att utforska vidare. Resultaten visar att dessa händelser är förknippade med övergående stressreaktioner hos majoriteten av de överlevande. Vidare forskning behövs för att bättre förstå den naturliga återhämtningen och närmare vilka insatser till överlevande och anhöriga som kan underlätta återhämtning. / Long-term posttraumatic stress in survivors from disasters and major accidents