Bakgrund: I samband med utvärdering efter främre korsbandsoperation (acl-operation) finns det en diskrepans mellan funktionella tester och upplevd knäfunktion före uttröttning. Få studier finns där effekten av fysisk uttröttning utvärderas avseende idrottares upplevda knäfunktion.   Syfte: Syftet med denna studie var att i samband med återgång till idrott 6-12 månader efter acl-operation, utvärdera om tillit till knäet, förmåga att ta i samt hopprestation skiljer sig mellan opererat ben och icke-opererat ben före och efter kortintensiv generell uttröttning.   Metod: 18 personer mellan 17-48 år (9 män och 9 kvinnor), vilka 6-12 månader innan testtillfället hade genomgått primär unilateral acl-rekonstruktion, deltog i studien. Vid ett och samma tillfälle genomfördes tre funktionella hopptester på respektive ben; trippelhopp, triple crossoverhopp samt sidohopp. Testerna genomfördes både före och efter kortintensiv generell uttröttning. Inför samt efter varje hopptyp och både före och efter uttröttning, skattade försökspersonerna sin tillit och förmåga att ta i genom VAS-skattning.   Resultat: Hopplängd/prestation samt förmåga att ta i var sämre i det opererade än i det icke-opererade benet, utom för sidohoppet. VAS-skattad tillit var lägre för opererat ben jämfört med icke-opererat ben för alla tre hoppen. Uttröttning minskade tilliten till benen i alla tre hoppen, men minskade hopplängd/prestation och förmågan att ta i bara i trippelhoppet. Effekten av uttröttning skiljde sig ej signifikant mellan det opererade och det icke-opererade benet förutom för hopplängden i triple crossoverhoppet som försämrades signifikant mer för det icke-opererade än för det opererade benet.   Slutsats: VAS-skattad tillit till benen 6-12 månader efter acl-operation (oavsett grad av uttröttning eller om benet är opererat eller inte) kan utvärderas med såväl trippelhopp, triple crossoverhopp som sidohopp. Däremot finns det skillnader mellan hopptesterna vad gäller påverkan av uttröttning på hopplängd/prestation och förmågan att ta i, där trippelhoppet är känsligare än de övriga två testerna. / Aim: The aim of this study was, 6-12 months after anterior cruciate ligament (acl) reconstruction, to evaluate if there was a difference in reliance on the knee and in hop tests comparing the acl-reconstructed knee to the non-injured leg, before and after exercise leading to fatigue.   Method: 18 individuals between the ages of 17-48 (9 women and 9 men) who had undergone primary acl-reconstruction 6-12 months prior to the test occasion, were included in this study. The testing was performed at one occasion, where the participants conducted three functional single leg hop tests on each leg; the triple hop, the triple crossover hop and the side hop. The testing was performed both before and after a short intensity general fatigue protocol. Using a VAS scale; before each specific hop test, the participants estimated their perceived reliance on the knee and right after each specific hop test, the participants estimated their ability to jump forcefully.   Results: The ability to jump was reduced in the acl-reconstructed knee, except for the side hop. VAS-estimated reliance on the knee, was in all three hops lower for the acl-reconstructed knee. Fatigue reduced the reliance on the knee for each leg, but the ability to jump forcefully and the result in jumping, was only reduced for the triple hop. The effect of fatigue was not significantly different between the acl-reconstructed and non-injured leg. The exception was the hop length in the triple crossover hop where the decrease with fatigue was significantly larger for the non-injured than for the acl-reconstructed leg. Conclusion: 6-12 months after acl-surgery, VAS-estimated reliance on the knee, can be evaluated using either the triple hop, the triple crossover hop or the side hop. However, the effect which fatigue has on hop performance and ability to jump forcefully, varies for each hop test, although, the triple hop is the more sensitive test compared to the other two hop tests.

Syftet med studien var att förstå elitidrottares psykologiska upplevelser under slutskedet avrehabiliteringen samt vid återgången till idrotten. Deltagarna i studien rekryterades via etttillgänglighets- samt snöbollsurval. De rekryterade deltagarna var 19-27 år gamla (M= 21.14,SD= 2.58), tre kvinnor och fyra män deltog i studien. Datan från studien analyserades i linjemed Braun et al. (2016) riktlinjer för en tematisk analys där 2 kärnteman, 7 huvudteman samt8 subteman besvarat studiens två frågeställningar. Kärntemat slutskedet av fas 2, upplevelserunder slutskedet av rehabiliteringen resulterade i följande huvudteman: orosmoment införåtergången till idrotten, olika källor av socialt stöd under slutskedet av rehabilitering samt attden idrottsliga identiteten påverkades av skadan. Det andra kärntemat var fas 3, upplevelserav återgången till idrotten efter allvarlig idrottsskada där följande huvudteman identifierades:trygghet i skadans läkning, konkurrens vid återgången till idrotten bidrog till en ökad oro,motivation vid återgången till idrotten samt glädje av att komma tillbaka till idrotten. Dessapsykologiska upplevelser var centrala för samtliga deltagarna i studien och bidrog tillstudiens resultat.

Bakgrund: Hjärnskakning i idrott är vanligt och det finns etablerade riktlinjer för identifiering, hantering och rehabilitering. För tidig återgång till idrott kan medföra risker. Kvalitativ forskning om idrottares upplevelser och erfarenheter av och om idrottsrelaterad hjärnskakning har ej påträffats. Syfte: Att undersöka hjärnskakningsdrabbade idrottares upplevelser och erfarenheter om hjärnskakning inom idrott samt återgång till idrottsaktivitet efter skadehändelsen. Metod: Data insamlades från fem idrottare med hjälp av semistrukturerade intervjuer som analyserades med hjälp av innehållsanalys. Resultat: I studien framkom tre teman; ”Föranledd vårdkontakt”, ”Motiverande och hindrande faktorer för återgång till idrott”, samt ”Resonemang kring hjärnskakning” som innefattade bland annat att idrottarna upplevde undermålig information från vården gällande återgång till idrott efter hjärnskakning och att tränare hade bristande kunskap om omhändertagande vid idrottsskada. Idrottarna uppfattade ett behov av ökad kunskap. Stöttning och förståelse för idrottarens situation från omgivningen påverkade positivt för återgång medan press och rädsla för en ny hjärnskakning hämmade. Konklusion: Föreliggande studie har uppnått syftet att undersöka hjärnskakningsdrabbade idrottares upplevelser och erfarenheter om hjärnskakning samt återgång. Resultaten ökar förståelsen för idrottare som råkar ut för hjärnskakning i idrottssammanhang. Ytterligare forskning behövs för att bilda uppfattning om läget av idrottsrelaterad hjärnskakning i Sverige. / Background: Concussion in sport is common and there are established guidelines for identification, management and rehabilitation. Premature return to play may be dangerous. Qualitative research on athletes' experiences on sport-related concussion has not been found. Objective: To examine concussed athletes' perceptions and experiences about concussion in sports and return to play after their concussion. Method: Data was collected from five athletes using semi-structured interviews and was analyzed through content analysis. Results: Three themes emerged; "Cause for health care", "Motivations and hindrances on return to play", and "Reasoning about concussion”. They included for instance that athletes experienced poor information from health institutions regarding return to play, and coaches had insufficient knowledge of sport-injury management. The athletes perceived a need for increased knowledge. Support and understanding for the athlete's situation had a positive impact on the return to play while pressure and fear of a new concussion inhibited return to play. Conclusion: The objective to examine concussed athletes' perceptions and experiences about concussion in sports and return to play, has been achieved. The results increase our understanding for athletes who sustain concussions in sports. Further research is needed to form an estimation of ​​the extent of sports-related concussions in Sweden.

Inledning: Ny statistik visar att handboll är den lagidrott med störst förekomst av skador. Många kliniska studier beskriver svårigheterna med att veta när en spelare säkert kan återgå till idrott efter skada. I dagsläget jämförs det skadade benet med det friska vad gäller exempelvis muskelstyrka vid återgång till idrott. Det som i dagsläget är oklart är om det hos handbollsspelare är lämpligt att använda det friska benet som kontrollben. Syfte: Syftet var att undersöka hypotesen att kvinnliga handbollsspelare på elitnivå är starkare och har en bättre funktionell förmåga i sitt hoppben kontra icke- hoppben. Metod: En kvantitativ hypotesprövande tvärsnittsstudie utfördes där totalt 11 friska kvinnliga spelare i elitserien i handboll deltog. Deltagarna utförde vid ett tillfälle tre olika enbenstester vilka var sittande knäextensionsstyrka en repetition maximum (1 RM), enbensuppresning från box 30 sek samt enbenslängdhopp. Resultat: Deltagarna visade signifikant större styrka i hoppbenet kontra icke hoppbenet i knäextension 1 RM (p=0,03). Inga signifikanta skillnader kunde däremot påvisas mellan hoppben och icke-hoppben i enbensuppresning (p= 0,53) eller enbens längdhopp (p= 0,31). Slutsats: Studien visar att kvinnliga handbollsspelare är signifikant starkare i sitt hoppben kontra icke-hoppben i knäextension. Vid bedömning av muskelstyrka i samband med återgång till idrott efter knäskada på hoppbenet bör därför strängare kriterier än idag användas, förslagsvis 100 procent av icke-hoppben. Vid enbensuppresningstest och enbens längdhopp noterades inte några signifikanta sidoskillnader mellan hoppben kontra icke-hoppben, vilket gör att standardkriteriet, 90 procent förmåga jämfört med friskt ben bedöms vara tillräckligt för dessa test.       Nyckelord: Enbenstest, Lagidrott, Sidoskillnader, Återgång till idrott / Introduction: New statistics show that handball has the highest incidents of injuries in comparison to other team sports. Many clinical studies describe the difficulty of knowing when a player can safely return to sports after an injury. The meisurment in muscle strength before returning to sports is today a comparisment between the injuried leg and the healthy leg. It is rather unclear wether it is appropriate to use the healthy leg as the control leg when it comes to handball players. Purpose: The purpose of this study was to examine the hypothesis whether elite female handball players are stronger and have better functional capability in their jump leg compared to the non-jump leg. Method: A quantitative hypothesis examining study of 11 female players in the swedish handball premier league. Participants performed three different one leg tests each. These where, maximum strength seated knee extension using one repetition maximum (1 RM). One leg raised from a box for 30 seconds and one leg horizontal jump. Results: The participants had significantly greater strength in the jump leg versus the non-jump leg in the knee extension at 1 RM (p= 0.03). However no significant differences could be found between the jump leg and the non-jump leg in one leg raises (p=0.53) and in the one leg horizontal jump (p=0.31). Conclusion: This study has shown that female handball players are significantly stronger in their jump leg compared to the non-jump leg in knee extension. In assessing muscle strength associated with returning to the sport after an knee injury in the jump leg there should be a stricter criteria used. For example a 100 precent of the non-jump leg. The tests of the one leg raises and the one leg horizontal jumps found no significant differences between the jump leg and the non-jump leg. This results in the standard criteria of the 90 precent capacity comparing the injuried leg and healthy leg and therefore would be concidered sufficient enough for these tests when returning to sports.       Keywords: One leg tests, Team sports, Side differences, Return to sport

Sammanfattning: Bakgrund: Främre korsbandsskada är en allvarlig men vanlig skada inom idrott som resulterar i psykologiska konsekvenser, en av dessa är oro för att skada sig igen och detta kan påverka deras återgång till idrott negativt. Oro och andra psykologiska konsekvenser mäts vanligtvis med det smärtcentrerade frågeformuläret Tampa scale of kinesiophobia (TSK), även fast idrottare med korsbandsskada sällan upplever smärta senare i rehabiliteringen. Re-injury anxiety inventory (RIAI) belyser ångest och andra psykologiska faktorer inom rehabilitering (RIAI-R) och återgång till tävlingssammanhang (RIAI-C) som idrottare kan uppleva. Detta frågeformulär finns dock inte på svenska, vilket gör att svenska fysioterapeuter saknar ett självskattningsformulär som mäter ångest för att skada sig igen. Syfte: Att översätta och tvärkulturellt anpassa RIAI från originalspråket engelska till svenska och testa den på en mindre målgrupp. Metod: Kvalitativ och kvantitativ studiedesign. Fem-steg: Steg 1: Översättning av enkät: Steg 2: sammanfogning av översättningarna från steg 1. Steg 3: Återöversättning till originalspråk. Två separata översättningar genomfördes vid steg: 1 och 3. Steg 4: en expertkommitté granskade den sammanfogade versionen. Steg 5: Prefinala versionen testades genom intervjuer med 13 personer som hade genomgått främre korsbandsrekonstruktion (ACLR) och slutliga korrigeringar gjordes i enlighet med detta för att skapa den slutliga versionen. En korrelationsanalys med 18 personer genomfördes även av RIAI-SE och TSK. Resultat: Den prefinala versionen bestod efter intervjuerna och en svensk version RIAI-SE skapades. RIAI-SE och TSK jämfördes, det visade ingen signifikant korrelation P>0,093.  Slutsats:  Översättningen och kulturella anpassningen av originalformuläret RIAI, resulterade i en svensk version, RIAI-SE. Inga korrelationer mellan RIAI-SE och TSK bekräftar att de mäter olika begrepp. RIAI-SE kan komma att användas av fysioterapeuter på svenska idrottare med allvarliga skador efter att verktyget har visat sig ha god validitet och reliabilitet.