Bakgrund - ambulanssjukvården representerar ofta det inledande mötet mellan vårdpersonal och patient, där det första intrycket kan ha en avgörande inverkan på hela sjukvårdserfarenheten för patienten. När en patient känner behov av sjukvård kan starka känslor som ensamhet, rädsla, nervositet och hjälplöshet uppstå. Inom ambulanssjukvården ställs höga krav, om det brister i bemötandet mellan patienten och vårdpersonalen kan det ha negativa konsekvenser på patientsäkerheten och den fortsatta vårdkedjan. Brister i bemötandet mellan patient och personal kan leda till försämrad kommunikation och information, vilket i sin tur kan påverka patientsäkerheten, denna holistiska syn på vårdmötet kan ytterligare stärka kvalitén och säkerheten inom ambulanssjukvården, vilket i slutändan gynnar såväl patienter som vårdpersonal. Syfte - syftet var att beskriva patienternas upplevelse av ambulanspersonalens bemötande i Sverige. Metod - för att besvara studiens syfte utfördes en litteraturöversikt med systematiska ansats och med integrerad analys. Femton artiklar hittades som besvarade syftet, artiklar som togs med i studien var av kvantitativ, kvalitativ och mixad studiedesign. Resultat - när ambulanspersonalen bekräftade patienterna, hade förmågan att bemöta individuella behov, gav information och kommunicerade med patienterna beskrevs bemötandet som positivt. Bristande kommunikation och information och då patienterna kände sig objektifierade av ambulanspersonal beskrevs som negativa aspekter i bemötandet. Slutsats - kommunikation och information framhölls av patienterna som avgörande betydelse. Missnöje uttrycktes när patienter inte erhöll tillräckligt tydlig och adekvat information. En förmåga att etablera en känsla av välbefinnande genom en konstruktiv dialog fysisk beröring och förmåga att integrera empati medicinska expertis identifierades som central faktorer för att patienterna skall uppleva ett tillfredställande bemötande. / Background - emergency medical care often represents the initial encounter between healthcare professionals and patients, where the first impression can have a crucial impact on the entire healthcare experience for the patient. When a patient feels the need for medical care, strong emotions such as loneliness, fear, nervousness, and helplessness may arise. High demands are placed within emergency medical care, as deficiencies in the interaction between the patient and the healthcare personnel can have negative consequences on patient safety and the continuity of care. Deficiencies in the interaction between patient and staff can lead to impaired communication and information flow, which in turn can affect patient safety. This holistic view of the healthcare encounter can further strengthen the quality and safety within emergency medical care, ultimately benefiting both patients and healthcare professionals. Aim - aim of this study was to describe the patients' experience of the ambulance staff's treatment in Sweden Method - to answer the purpose of the study, the authors chose to conduct a literature review with a systematic approach and with integrated analysis. Fifteen articles were found that answered the purpose, articles that were included in the study were of quantitative, qualitative and mixed study design. Results - when the ambulance staff acknowledged the patients, had the ability to respond to individual needs, provided information and communicated with the patients, the response was described as positive. Lack of communication and information and when patients felt objectified by ambulance staff were described as negative aspects of the treatment. Conclusion - communication and information were emphasized by the patients as of crucial importance. Dissatisfaction was expressed when patients did not receive sufficiently clear and adequate information. The ability to establish a sense of well-being through constructive dialogue, physical touch, and the ability to integrate empathy with medical expertise were identified as central factors for patients to experience satisfactory treatment

Kommunikation är en viktig del inom ambulanssjukvård, framför allt i samband med överlämning av patienter och vid den överrapportering som sker mellan ambulanssjuksköterskan och mottagande hälso- och sjukvårdspersonal på exempelvis en akutmottagning. Bristfällig kommunikation kan i sin tur leda till att information missas att rapporteras och kan leda till att patientsäkerheten blir lidande. Det handlar inte bara om bristande kommunikation som påverkar patientsäkerheten utan även om stress eller brist på erfarenhet hos ambulanssjuksköterskor. Forskning kring kommunikation inom omvårdnad finns, men forskningen inom området överrapportering mellan ambulanssjuksköterskor och övrig hälso- och sjukvårdspersonal är begränsad. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av överrapportering av patienter på akutrummet. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Nio ambulanssjuksköterskor med yrkeserfarenhet mellan 2,5 till 14 år intervjuades med semistrukturerade intervjuer. För att analysera den insamlade datan användes kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundmans (2004) modell. Resultatet visade att SBAR (situation, bakgrund, aktuell bedömning, rekommendation) är den modell som ambulanssjuksköterskorna i grunden försöker använda sig av på akutrummet, men med viss modifikation av modellen beroende på vilken typ av patient som de har framför sig. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var ett stressmoment när hälso- och sjukvårdspersonal avbröt eller kom in under deras överrapportering på akutrummet, främst var det ambulanssjuksköterskorna som var nya inom yrket som upplevde det. Däremot uttryckte ambulanssjuksköterskorna med erfarenheter (>5 år) inom verksamheten att överrapporteringen på akutrummet fungerade bra överlag men att det kan behövas tydligare strukturer. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att de blev ifrågasatta trots erfarenheter, mer än vad de blev bemötta med respekt. / Communication is an important part of ambulance care, above all in connection with the handover of patients and in the over-reporting that takes place between the ambulance nurse and the receiving healthcare staff in, for example, an emergency department. Inadequate communication can in turn lead to information being omitted in the reporting which can threaten patient safety. It is not only lack of communication that affects patient safety, but also stress or lack of experience on the part of ambulance nurses. Research on communication in nursing exists, but there is a knowledge gap regarding over-reporting between ambulance nurses and other healthcare personnel. The purpose of the study was to describe the experiences of ambulance nurses when overreporting patients in the emergency room. A qualitative interview study with an inductive approach was carried out. Nine ambulance nurses with professional experience between 2.5 and 14 years were interviewed using semi-structured interviews. To analyze the collected data, qualitative content analysis was used according to Graneheim and Lundman's (2004) model. The result showed that SBAR (situation, background, assessment, recommendation) is the model that the ambulance nurses basically try to use in the emergency room, but with some modification of the model depending on the type of patient they have in front of them. The ambulance nurses felt that it was a stressful moment when health and medical personnel interrupted or entered during their overreporting in the emergency room. But it was mainly the ambulance nurses who were new in the profession who experienced it. In contrast, the ambulance nurses with experience (>5 years) in the operation expressed that the over-reporting in the emergency room worked well overall, but that clearer structures may be needed. The ambulance nurses felt that they were questioned despite their experience, more than they were treated with respect.

Sammanfattning: Introduktion: Ambulanspersonalen behöver ha en bred kunskapsbas inom ett stort område av olika former av akuta situationer. Till skillnad från att vårda patienter med skador eller sjukdom är förlossning en mer naturlig process. Prehospitala förlossningar ställer höga krav på omvårdnaden av både mor och barn, och med ökade avstånd till förlossningsavdelningar som blir allt färre, ökar även utmaningarna för ambulanspersonal inom detta område. Syfte: Syftet med studien var att undersöka och jämföra den självskattade kunskapen kring prehospitala förlossningar bland sjuksköterskor inom ambulanssjukvården. Metod: Studien genomfördes som en enkätstudie med kvantitativ design. Enkäten konstruerades med inspiration från flertalet andra validerade instrument för att passa studiens syfte. Totalt tillfrågades 476 st sjuksköterskor från 2 regioner i Sverige. Resultat: Totalt besvarade 111 stycken enkäten vilket gav en svarsfrekvens på 23,3%. Sjuksköterskorna har över lag självskattat sin teoretiska och praktiska kunskap högt, både nya som erfarna sjuksköterskor. Kunskaper att kunna förlösa i hemmet eller i ambulans skiljer sig inte särskilt mycket åt och kunskapen uppges vara god i båda miljöerna av sjuksköterskor oavsett utbildningsnivå. Endast 16% (n=18) uppger att de uppdaterar sig kring aktuell forskning inom området. Av ambulanssjuksköterskorna var det 69% (n=35) och av de övriga specialistsjuksköterskorna 50% (n=10) som uppger att de med sina kunskaper kan ge säker vård vid en prehospital förlossning medan 43% (n=17) av allmänsjuksköterskorna självskattar sig betydligt lägre. De flesta (76%, n=84) upplevde sig inte ha fått utbildning i prehospital förlossning varken via sin akademiska utbildning eller via sin arbetsplats. Man kände över lag en viss otrygghet i att hantera en födande patient och önskade att få känna sig tryggare. En klar majoritet av respondenterna önskade mer fortbildning via sin arbetsplats, 91,9% (n=102), men också via hospitering på förlossningsavdelning, 91% (n=101). Konklusion: Viss utbildning om prehospital förlossning förekommer men viljan över att få mer fortbildning via sin arbetsplats är stor. Störst fokus ligger i att få praktisk utbildning men också teoretisk. Många ställer sig positiva till att få hospitera på förlossningsavdelning för att ytterligare förkovra sig och utöka sin kunskap. / Abstract: Introduction: Ambulance personnel need to have wide knowledge in many different forms of emergency situations. Unlike caring for patients with injuries or illness, childbirth is a more natural process. Pre-hospital births put a high demand on the care for both mother and child, and with the increasing distances to maternity wards, that are becoming fewer and fewer, the challenges for nurses also increases in this area. Aim: The aim of this study was to examine and compare the self-assessed knowledge regarding prehospital child delivery among nurses in the ambulance medical care.  Method: The study was conducted as a survey study with quantitative design. The questionnaire was constructed with inspiration from various other validated instruments to suit the purpose of the study. The survey was then sent out to all nurses active in ambulance care in two different regions, a total of 476. Result: One hundred and eleven nurses answered the survey, which gave a response rate of 23.3%. The nurses generally self- assessed their theoretical and practical knowledge highly, both new and experienced nurses (table 4). Knowledge of being able to deliver at home or in an ambulance does not differ much and the knowledge is stated to be good in both environments by nurses regardless of educational level. Only 16% (n=18) state that they update themselves on current research in the field. Out of the ambulance nurses, it was 69% (n=35) and of the other specialist nurses 50% (n=10) who stated that with their knowledge they can provide safe care during a pre-hospital birth, while 43% (n=17) of the general nurses self-assessed significantly lower. A majority of the nurses (76%, n=84) felt that they had not received much training in prehospital childbirth either through their academic education or through their workplace. People generally felt a certain lack of security in handling a patient in labor and wished to feel safer, a whooping 82% (n=91) stated that they completely agreed with this statement. A clear majority of the respondents wanted more training via their workplace, 91.9% (n=102), but also via practice in the maternity ward, 91% (n=101). Conclusion: Some pre-hospital childbirth training occurs, but the yearning to get more training through the workplace is significant. The biggest focal point is getting practical training but also theoretical. A majority of the nurses in this study are positive about shadowing in the maternity ward in order to further improve themselves and expand their knowledge.

Ambulanssjuksköterskorna ansvarar för omvårdnad, bedömning, symtomlindring och behandling för patienter som påträffas i den prehospitala vårdmiljön. Viruset Sars-cov-2 (Covid-19) orsakade en pandemi i modern tid. Ambulanssjuksköterskornas vardag förändrades och vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter blev en utmaning. Det finns viss forskning om Covid-19 och mötet med annan hälso-och sjukvårdspersonal men begränsad forskning utifrån ambulanssjuksköterskans perspektiv och det prehospitala vårdmötet. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Totalt deltog elva ambulanssjuksköterskor varav två av dem hade två specialistsjuksköterskeutbildningar. Ambulanssjuksköterskornas erfarenhet inom ambulanssjukvård varierade mellan 4 och 27 år. Intervjuerna skedde i form av semistrukturerade intervjuer och den insamlade datan analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde rädsla att själva drabbas av Covid-19 eller föra smittan vidare till sina anhöriga samt en osäkerhet kring hur vårdmötet skulle ske. Det upplevdes vara svårt att hålla sig uppdaterad kring nya riktlinjer och kommunikationssvårigheter uppkom vid användning av skyddsutrustning. Med tiden samlade ambulanssjuksköterskorna på sig erfarenhet av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter vilket bidrog till trygghet och att självskyddet förbättrades. / The ambulance nurses are responsible for nursing,assessment, symptom relief and treatment for patients encountered in the pre-hospital care environment. The virus Sars-cov-2 (Covid-19) caused a pandemic in modern times. The ambulance nurses' everyday life changed and the care meetings with suspected Covid-19-infected patients became a challenge. There are some research on Covid-19 and the meeting with other healthcare personnel, but there is limited research from the ambulance nurse's perspective and the pre-hospital meeting. The purpose of the study was to describe the ambulance nurses' experience of the care meetings with suspected Covid-19-infected patients. A qualitative interview study with an inductive approach was used. A total of eleven ambulance nurses participated, of which two of them had two specialist education in nursing. The ambulance nurses' experience in ambulance care varied between 4 and 27 years. The interviews took place in the form of semi-structured interviews and the collected data were analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis. The result showed that the ambulance nurses experienced fear of contracting Covid-19 themselves or passing the infection on to their relatives, as well as an uncertainty about how the care meetings would happen. It was perceived to be difficult to stay updated on new guidelines and communication difficulties arose when using protective equipment. Over time, the ambulance nurses gathered experience of the care meeting with suspected Covid-19-infected patients, which contributed to a feeling of safety and the nurses that self-protection improved.