De flesta brottsoffer som utsätts för våldtäkt är kvinnor enligt statistik, men i undersökningar har det visat sig att andelen utsatta män är större än vad man har trott. Det finns kunskapsluckor kring detta ämne vilket gör det angeläget att studera. Syftet med studien är att belysa och analysera det befintliga kunskapsläget gällande hur polisen och våldtäktsutsatta män förhåller sig till varandra. De frågeställningar som denna uppsats behandlar är hur det i forskningslitteraturen beskrivs att polisen förhåller sig till våldtagna män samt vice versa. Genom att studera databasers innehåll undersöks kunskapsfältet noggrant för att se vad som finns tillgängligt kring ämnet. De huvudsakliga upptäckterna är att det förekommer negativa attityder och bemötanden från polisens sida samt att förtroendet för polisen hos våldtäktsutsatta män generellt är lågt, och att majoriteten väljer att inte ta kontakt med polisen av olika anledningar. Analys av resultaten utgår från ett genus- och jämställdhetsperspektiv samt ett existentiellt krisperspektiv.

Denna studie ämnade till att ge en djupare förståelse för vilka faktorer som påverkar polisers anmälningsbenägenhet vid egen utsatthet. Vidare sökte vi förståelse för organisationskulturens betydelse för polisers anmälningsbenägenhet vid egen utsatthet. Studien genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med elva poliser i den ingripande verksamheten. Det analytiska arbetet har gjorts utifrån teorier om organisationskultur och socialiseringsprocessen och grundat sig på tidigare forskning om organisationskultur, socialisation och våld i arbetslivet. Resultatet av denna studie visar hur poliser socialiseras in i organisationskulturen genom att anamma värderingar, normer och verklighetsuppfattningar från kollegor och olika arbetsgrupper. Vidare framkom det att organisationskulturen har en betydelse för polisernas anmälningsbenägenhet. De faktorer som var av betydelse för att inte anmäla var bland annat en misstro till rättsväsendet, kollegors påverkan samt återkommande utsatthet som vidare lett till ett normaliserat resonemang att inte anmäla vissa brott. Däremot visade det sig att när utsattheten var av viss dignitet, utsatthet som påverkar individen bakom uniformen samt uttalade hot mot anhöriga är faktorer som istället bidrog till att faktiskt anmäla egen utsatthet. I sin tur leder det till ett normaliserat förhållningssätt till den egna utsattheten som påverkar anmälningsbenägenheten vid egen utsatthet.

<p>Den snabba tillväxten av organiserad brottslighet under de senaste tio åren ger en bra möjlighet att undersöka dess inverkan på brottsförekomst – ett relativt outforskat område i Sverige. Denna studie syftar till att undersöka hur kommuners brottsfrekvens påverkas av förekomsten av kriminella MC-gäng. En panel med kommundata för åren 1996–2003 ligger till grund för den modell, med kommun- och tidsspecifika effekter, som används för att undersöka effekterna av kriminella MC-gäng på ett antal brottskategorier. De brottskategorier som undersöks är: tillgrepp av fordon, stöld ur och från fordon och inbrottsstöld samt misshandel mot män utomhus, och därtill även total brottslighet, total tillgreppsbrottslighet, total våldsbrottslighet och total hotbrottslighet. För flera brottskategorier visar resultatet tecken på att antalet anmälda brott minskar då kriminella MC-gäng finns etablerade i kommunen, vilket kan vara följden av en avskräckande effekt som framkallas på grund av gängens närvaro, och/eller genom hot och andra metoder. En avskräckande effekt kan medföra att anmälningsbenägenheten sjunker vilket följaktligen skulle betyda att antalet anmälda brott minskar.</p>

Den snabba tillväxten av organiserad brottslighet under de senaste tio åren ger en bra möjlighet att undersöka dess inverkan på brottsförekomst – ett relativt outforskat område i Sverige. Denna studie syftar till att undersöka hur kommuners brottsfrekvens påverkas av förekomsten av kriminella MC-gäng. En panel med kommundata för åren 1996–2003 ligger till grund för den modell, med kommun- och tidsspecifika effekter, som används för att undersöka effekterna av kriminella MC-gäng på ett antal brottskategorier. De brottskategorier som undersöks är: tillgrepp av fordon, stöld ur och från fordon och inbrottsstöld samt misshandel mot män utomhus, och därtill även total brottslighet, total tillgreppsbrottslighet, total våldsbrottslighet och total hotbrottslighet. För flera brottskategorier visar resultatet tecken på att antalet anmälda brott minskar då kriminella MC-gäng finns etablerade i kommunen, vilket kan vara följden av en avskräckande effekt som framkallas på grund av gängens närvaro, och/eller genom hot och andra metoder. En avskräckande effekt kan medföra att anmälningsbenägenheten sjunker vilket följaktligen skulle betyda att antalet anmälda brott minskar.

<p>Syftet med studien har varit att se till förskolepersonalens anmälningsbenägenhet gällande barn som de misstänker far illa. Tanken med undersökningen var att få en ökad kunskap och förståelse för skälen till att man inte anmäler trots att man lyder under anmälningsskyldigheten. Frågeställningarna inför undersökningen var: Hur hög är anmälningsbenägenheten hos förskolepersonal när det gäller barn som far illa? Av vilka skäl anmäler personalen inte vid misstanke att ett barn far illa? Är det skillnader i anmälningsfrekvensen om personalen inte anser att barnets situation är av allvarligare grad? För att besvara mitt syfte och mina frågeställningar valde jag ut ett antal kommuner spridda i landet, Malmö, Ekerö och Avesta. I dessa kommuner valdes nio förskolor ut, tre i respektive kommun. Därefter sändes ett antal enkäter (vinjetter) ut till förskolorna. Totalt blev det 104 enkäter som sändes ut. Av dessa var det 17 enkäter som återsändes besvarade. Resultatet visar att anmälningsbenägenheten hos förskolepersonalen var relativt hög. Resultaten tydde på att det var större anmälningsbenägenhet när det handlade om sexuella övergrepp och fysisk misshandel. Även då man tycktes ha starka misstankar att ett barn for illa så var det vissa som valde att inte anmäla direkt till socialtjänsten. Det fanns en mängd skäl till att man inte anmälde omedelbart, men ett av de starkare skälen var att de först ville tala med föräldrarna. Andra skäl som angavs var att diskutera med förskole- chefen eller psykologen, eller att de i första hand ville rådgöra med socialtjänsten anonymt.</p>

<p>Syftet var med denna studie att undersöka skolkuratorernas anmälningsbenägenhet till socialtjänsten, när misstanke finns att barn far illa. Som utgångspunkt användes Socialstyrelsens handbok om anmälningsskyldighet, samt studier avseende kuratorers anmälningsbenägenhet inom skolverksamheter i Australien och USA. Därefter gjordes intervjuer med fem yrkesverksamma skolkuratorer från fem olika skolor. Intervjuerna belyste deras resonemang kring anmälningsbenägenheten, och vilka faktorer som påverkade dem i sina bedömningar vid en anmälan. I stort sätt gör alla skolkuratorer anmälningar. Det finns en klar medvetenhet om anmälningsskyldigheten, och kunskaper om att genomföra en anmälan. De har även bra kunskaper om det övergripande begreppet ”barn som far illa”. Den individuella psykologiska faktorn har stor betydelse för tre av dem, när det handlar om att de avstår från att göra en anmälan. Samtliga anser dock att vid misstanke om att barn far illa ska detta anmälas. Enligt Brottsförebyggande rådet kan det fortfarande finnas ett stort mörkertal, när det gäller anmälningar om att barn far illa och det är viktigt att anmälningsskyldigheten efterlevs genom att det är en bra förebyggande metod.</p>

Syftet med studien har varit att se till förskolepersonalens anmälningsbenägenhet gällande barn som de misstänker far illa. Tanken med undersökningen var att få en ökad kunskap och förståelse för skälen till att man inte anmäler trots att man lyder under anmälningsskyldigheten. Frågeställningarna inför undersökningen var: Hur hög är anmälningsbenägenheten hos förskolepersonal när det gäller barn som far illa? Av vilka skäl anmäler personalen inte vid misstanke att ett barn far illa? Är det skillnader i anmälningsfrekvensen om personalen inte anser att barnets situation är av allvarligare grad? För att besvara mitt syfte och mina frågeställningar valde jag ut ett antal kommuner spridda i landet, Malmö, Ekerö och Avesta. I dessa kommuner valdes nio förskolor ut, tre i respektive kommun. Därefter sändes ett antal enkäter (vinjetter) ut till förskolorna. Totalt blev det 104 enkäter som sändes ut. Av dessa var det 17 enkäter som återsändes besvarade. Resultatet visar att anmälningsbenägenheten hos förskolepersonalen var relativt hög. Resultaten tydde på att det var större anmälningsbenägenhet när det handlade om sexuella övergrepp och fysisk misshandel. Även då man tycktes ha starka misstankar att ett barn for illa så var det vissa som valde att inte anmäla direkt till socialtjänsten. Det fanns en mängd skäl till att man inte anmälde omedelbart, men ett av de starkare skälen var att de först ville tala med föräldrarna. Andra skäl som angavs var att diskutera med förskole- chefen eller psykologen, eller att de i första hand ville rådgöra med socialtjänsten anonymt.

Syftet var med denna studie att undersöka skolkuratorernas anmälningsbenägenhet till socialtjänsten, när misstanke finns att barn far illa. Som utgångspunkt användes Socialstyrelsens handbok om anmälningsskyldighet, samt studier avseende kuratorers anmälningsbenägenhet inom skolverksamheter i Australien och USA. Därefter gjordes intervjuer med fem yrkesverksamma skolkuratorer från fem olika skolor. Intervjuerna belyste deras resonemang kring anmälningsbenägenheten, och vilka faktorer som påverkade dem i sina bedömningar vid en anmälan. I stort sätt gör alla skolkuratorer anmälningar. Det finns en klar medvetenhet om anmälningsskyldigheten, och kunskaper om att genomföra en anmälan. De har även bra kunskaper om det övergripande begreppet ”barn som far illa”. Den individuella psykologiska faktorn har stor betydelse för tre av dem, när det handlar om att de avstår från att göra en anmälan. Samtliga anser dock att vid misstanke om att barn far illa ska detta anmälas. Enligt Brottsförebyggande rådet kan det fortfarande finnas ett stort mörkertal, när det gäller anmälningar om att barn far illa och det är viktigt att anmälningsskyldigheten efterlevs genom att det är en bra förebyggande metod.

Bakgrunden till denna uppsats är att den ekonomiska brottsligheten inom svenskt näringsliv kostar företagen och, i förlängningen, samhället stora belopp varje år. Uppsatsen fokuserar på förskingring och trolöshet mot huvudman, två brott som i huvudsak utförs av en anställd eller någon i en förtroendeposition. Uppsatsen följer en tråd där läsaren först får en förståelse för ekonomisk brottslighet i allmänhet, hur gärningsmannen ser ut och därefter hur brotten upptäcks. Externa kontrollinstanser som tillsynsmyndigheter har ofta en lagstadgad skyldighet att polisanmäla vid misstanke om brott, men rapporter från PwC visar att företagens interna kontrollmiljö har förbättrats på senare år, vilket innebär att företagen upptäcker en större andel av brotten. Detta innebär att det i större utsträckning är företagens beslut om ett brott skall polisanmälas eller inte. Därför är det av allmänt intresse att få en förståelse för hur företagen resonerar kring polisanmälan när ett brott upptäcks. Under arbetets gång har fyra intervjuer gjorts med såväl privata som offentliga aktörer som har lång erfarenhet av fenomenet ekonomisk brottslighet. Uppsatsen kommer fram till att ett företag har flera olika incitament att endera göra en polisanmälan eller inte. Viktiga incitament som har identifierats är hur företaget ser på brott, rättsväsendets möjlighet att lösa ett anmält brott och hur företagskulturen påverkas. Vi är av åsikten att ekonomiska brott som upptäckts av företagen måste polisanmälas och därefter finns det ett gemensamt ansvar för företagen och rättsväsendet att agera preventivt, detektivt och reaktivt för att stävja förekomsten av ekonomisk brottslighet i det svenska näringslivet.

Studien har undersökt misshandelsbrottslighetens utveckling i Malmö mellan åren 2000-2009 utifrån olika informationskällor och i ljuset av främst två förklaringsfaktorer; anmälningsbenägenhet och alkohol. Även skillnaden mellan anmälningar om grov misshandel jämfört med annan misshandel har undersökts närmare. Dessa tre aspekter utgör var och en varsin hypotes som studerats mer ingående. Här har främst sekundärdata använts i form av statistik från Brottsförebyggande rådet, Polisen, Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut, men kopplat till anmälningsbenägenheten har en kvantitativ innehållsanalys av misshandelsrapportering i tidningen Sydsvenskan genomförts. Resultaten visar: att tidningens rapporteringsfrekvens inte ökat konstant över tid och därför inte med enkelhet kan kopplas till anmälningsbenägenhet. Att alkoholförsäljningen till viss del ökat, dock inte i samma takt som misshandelsanmälningarna, och att de grova misshandelsanmälningarna till stor del visar på en annan trend än de anmälningarna om annan misshandel.