I de fall enskilda aktieägare tillfogas skada, genom organledamots handlande, innehar dessa rättigheten att påkalla skadeståndsansvar enligt 29:1 1 st. 2 men. ABL. I den svenska rättstillämpningen ter sig dock tillämpningen av paragrafen, i samband med indirekta skador, problematisk. Problematiken hänför sig till vilka regler, vars åsidosättande, aktualiserar tillämpningen av paragrafen tillsammans med aktieägares talerätt. Två tolkningar kan i fallet identifieras, vilka framförts inom doktrinen, varvid en begränsad och en mer liberal. Även om den liberala tolkningen är förenad med viss problematik, är denna enligt mitt förmenande den vilken bör tillämpas. En sådan tillämpning skulle således innebära att enskilda aktieägare tillerkänns talerätt vid indirekt skada, då regler vilka ger uttryck för normskyddsläran och bolagsledningens lojalitetsplikt åsidosatts. Rättsutvecklingen har vidare givet upphov till frågan, huruvida en ”indirekt” indirekt skada kan omfattas av paragrafens tillämpningsområde. En sådan skada uppstår särskilt i koncernförhållanden då dotterbolaget tillfogas en direkt skada, vilken därigenom åsamkar aktieägarna i dess moderbolag en ”indirekt” indirekt skada. Skadan faller utanför paragrafens tillämpningsområde, då de skadedrabbade inte utgör aktieägare i dotterbolaget. En lösning enligt mitt förmenande, varigenom paragrafens tillämpning koncernanpassas, är att principen om ansvarsgenombrott i betydelsen genomsyn nyttjas. Principens aktualisering medför att ett moder- och dotterbolag betraktas som en juridisk enhet, om erforderliga rekvisit uppfylls, varigenom de skadedrabbade aktieägarna från ett teoretiskt perspektiv även ses som aktieägare i dotterbolaget. Effekten av principens tillämpning är sålunda att en ”indirekt” indirekt skada faller inom paragrafens tillämpningsområde. / Whenever individual shareholders inflict an injury, due to action taken by a corporate member, they possess the right to impose liability in accordance with 29:1 1 st. 2 men. ABL. The paragraph is though associated with some difficulties when it comes to an indirect injury. The difficulties regard which rules that have to be infringed, in order for the paragraph to be applicable and thereby providing shareholders with the right to sue. Two different interpretations can hereby be identified, whereby one limited and the other one more liberal. Even if the liberal interpretation is associated with some difficulties, I find that this one should be applied. Such an application would mean that an individual shareholder acquire the right to sue, for an indirect injury, when rules protecting a third person and the corporate member’s duty of loyalty have been infringed. Legal progress has also given rise to another question, whether an “indirect” indirect injury falls within the paragraphs application. Such an injury is mostly affiliated with corporate groups where the daughter company causes a direct injury, whereby the shareholders in the mother company causes an “indirect” indirect injury. Since the shareholder here is not an owner of the daughter company, the paragraph could not be applied. A solution to this problem is, according to me, an application of the principle piercing the corporate veil, whereby the paragraphs application extends to corporate groups. The effect of the principles application is that a mother- and daughter company becomes one legal entity, if the prerequisites are fulfilled. The outcome is hereby that a shareholder in the mother company, from a theoretical perspective, also is regarded to be an owner of the daughter company. Wherefore an “indirect” indirect injury hereby falls within the scope of the paragraphs application.

Syftet med denna uppsats är i första hand att utreda, analysera samt utvärdera den närmare innebörden av verksamhetsutövarbegreppet i 10 kap. 2 § MB och, i andra hand, om begreppet, utifrån de aktuella intressena på området är ändamålsenligt utformat. Den övergripande frågeställningen utgörs av om någon annan än den som formellt sett driver verksamheten kan omfattas av verksamhetsutövarbegreppet och därmed det dit tillhörande avhjälpandeansvaret.  I anslutning till denna mer övergripande problemställning aktualiseras flertalet andra delfrågor, varav de mest centrala kan sammanfattas enligt följande. i) Under vilka förutsättningar kan bakomliggande aktörer svara såsom verksamhetsutövare och därmed omfattas av avhjälpandeansvaret? ii) Kan Sverige, i avsaknad av en mer precis verksamhetsutövardefinition, anses leva upp till sina unionsrättsliga åtaganden? iii) Hur förhåller sig verksamhetsutövarbegreppet till ansvarsgenombrottsinstitutet iv) Föreligger det ett behov för en mer effektiv eller tydligare reglering rörande verksamhetsutövaransvaret och hur kan en sådan i sådant fall kan utformas? I förevarande uppsats aktualiseras därmed, av naturliga skäl, tre olika rättsområden; miljö-, EU- och associationsrätt men utgångspunkten är primärt miljörättslig.

The gas leak disaster in Bhopal, India, in 1984 illustrates a situation of catastrophe and mass torts resulting in loss of life and health as well as environmental degradation. The Indian company Union Carbide India Limited, who owned and operated the chemical plant that caused the disaster, did not have sufficient assets to compensate the victims in contrast to its financially well-equipped US parent company Union Carbide Corporation. The courts never reached a decision regarding parent company liability for the subsidiary’s debts arising from tort claims against the subsidiary. However, where the subsidiary cannot satisfy its tort creditors, as in the Bhopal case, questions regarding parent company liability become highly relevant in relation to both foreign and domestic subsidiaries. Therefore, parent company liability for subsidiaries’ torts is discussed in this thesis with reference to Swedish and UK company law and with a focus on the tort creditors’ situation and the business and human rights debate. From limited liability for shareholders and each company being a separate legal entity follows that a parent company is not liable for its subsidiaries’ debts in neither Swedish nor UK company law. These concepts serve the important function of facilitating risk-taking and entrepreneurial activities. However, they also contribute to the problem of uncompensated tort victims arising where a subsidiary is involved in liability- producing activities but lacks assets to compensate the tort victims. Where limited liability and each company being a separate legal entity leads to particularly inappropriate results, the doctrine of piercing the corporate veil in both Sweden and the UK allows the court to disregard the separate legal personalities and hold the parent company liable for its subsidiary’s acts or omissions. The doctrine is characterised by uncertainty and is seemingly only available under exceptional circumstances. The doctrine does little to mitigate the problems for subsidiaries’ tort creditors at large. The business and human rights debate calls for access to judicial remedies for victims of businesses’ human rights violations. As some human rights violations can form the basis of a tort claim, it is relevant to discuss parent company liability according to company law in relation to human rights violations. The United Nations Guiding Principles on Business and Human Rights emphasise the need to ensure that corporate law does not prevent access to judicial remedies. However, the company law regulation of liability in company groups seems in practice to function as an obstacle for access to judicial remedies for human rights victims, particularly when also considering the inadequate legal regimes in some host states and the hurdles of jurisdiction and applicable law in multinational company groups. It is concluded in this thesis that the company law regulation of liability in company groups is seemingly not equipped to meet the challenges arising with the development of company groups, the global reach of the private business sector, the risks of mass torts and the influence of the business sector on human rights.