This thesis has examined in which respects the employer's right to unilaterally change the arrangement of working hours for its employees is limited, in current Swedish law. The work has analyzed different limitations found in statutes, case law and in agreements and divided them into two different categories. One is a substantive aspect, which has taken aim at such limitations which partly mean prohibitions against the employer to arrange working hours in a certain way, and partly those which oblige the employer to make a certain decision. The second is a formal aspect, which does not take away the employer's decision-making right but constitutes practical obstacles for the employer in the decision-making process or that certain obligations are triggered after making a certain decision. The work has also concluded that there is no detailed regulation of how the working hours should be arranged in the Swedish statutory system, which means that the employer's right to decide is extensive. Hence, the most effective and far-reaching way to limit the employer's right to decide is through collective agreements with trade unions and personal agreements with individual employees.

På grund av uppmaning från EU-kommissionen tillfördes nya bestämmelser i Arbetstidslagen (1982:673) för att anpassas de skyddsregler som finns om minsta dygnsvila i EU:s arbetstidsdirektiv är att en fastställd viloperiod kan påverka sjukvårdspersonalens stress inför att nå sömn efter ett kvällspass positivt. Däremot visar det sig att bestämmelsen om elva timmars dygnsvila inte är en garanti för att sjukvårdspersonalens återhämtning ökar. Sjukvårdspersonalen upplever att bestämmelsen om elva timmars dygnsvila har skapat förändringar som orsakat ökad stress, ökad arbetsbelastning, brist på återhämtning och sämre balans mellan deras arbets- och privatliv. Det är därav möjligt att se lagen kunna ge upphov till likvärdiga hälsorisker som den syftar att förebygga. Reglerna av bestämmelsen påverkar sjukvårdspersonalen möjlighet att fylla deras privatliv med meningsfulla saker samt nå återhämtning. Till förs resonemang om att det inte är få timmar mellan arbetspassen som upplevs vara den största påverkan för deras återhämtning, utan att det är bristande flexibilitet och fler antal arbetspass i följd. Avslutningsvis framförs en sammanfattande diskussion av studiens resultat följt av förslag på framtida forskning