Frankfurt (Main), Universiẗat, Diss., 1999.

Universiẗat, Diss., 2003--Karlsruhe. / Download lizenzpflichtig.

Berlin, Techn. Univ., Diss., 2009.

Universiẗat, Diss., 1999--Frankfurt (Main).

Zugl.: Berlin, Humboldt Univ, Diss., 2006.

Thesis--Darmstadt. / Includes bibliographical references (p. 242-263).

Denna uppsats är en kvalitativ intervjustudie om våld i nära relationer. Syftet är att undersöka erfarenheter hos kvinnor i Sverige och Armenien som har levt i en våldsrelation, samt undersöka hur man förhåller sig till det utifrån den kontext man befinner sig i, men även undersöka vilket bemötande man får av sina vänner, familj och staten. Våld i nära relationer är ett omfattande problem och berör inte bara den enskilda människan utan är ett samhälleligt problem som berör och rör oss alla. Uppsatsen bygger på åtta kvinnors berättelser varav fyra kvinnor i Sverige och fyra kvinnor i Armenien och om deras liv och vardag i en våldsrelation. Det gemensamma i vårt resultat är att det spelar ingen roll om du bor och lever i Sverige eller i Armenien angående kvinnornas upplevelser av våldet både känslomässigt och socialt. Det som däremot skiljer länderna åt var vilket stöd som kvinnorna fick från familj, vänner och statliga organisationer.

This article looks at contemporary Armenia, Georgia, and Azerbaijan and addresses the question of how these states, which suffer from considerable institutional weaknesses, nevertheless retain the ability to control key aspects of statehood, first of all security and a measure of central authority. It is argued that these states invest only in selected aspects of statehood. The needed resources are mobilized by a system of informal taxes, which are then invested in certain selected core functions of statehood. This form of state depends on both formal and informal institutions, which are mutually supportive.

<p>När USA fördjupar sitt engagemang i Georgien, Armenien och Azerbajdzjan för det med sig såväl risker som möjligheter för den regionala säkerhetspolitiska situationen. Föreliggande uppsats tar sin utgångspunkt i Zbigniew Brzezinskis idé om att USA:s förehavanden i Eurasien är av ett geopolitisk slag. Med anledning därav är syftet med uppsatsen att göra en strategisk analys av USA:s engagemang i Kaukasus, med fokus på säkerhetspolitiska frågor relaterade till USA:s engagemang i regionen. Som kontrast till existerande forskning rörande den säkerhetspolitiska situationen i Kaukasus är detta en strategisk analys. Det innebär att det är en framåtblickande analys som, i detta fall, är baserad på den analysram för säkerhetspolitik som Köpenhamnsskolans politiska realism utvecklat. Analysen har kompletterats med inslag av Leon Festingers teori om kognitiv dissonans. Tillsammans gör det att möjliga, framtida, säkerhetspolitiska frågor kan analyseras. Därmed är det möjligt att diskutera och svara på frågan: vilka säkerhetspolitiska risker och konsekvenser hänger sammans med USA:s engagemang i Kaukasus? Studiens resultat är ett tjugotal identifierade säkerhetsrisker, vilka inte enbart är relaterade till traditionella och fysiska hot rörande militära frågor, politisk instabilitet eller konflikter över hydrokarbontillgångar. Förespråkande av demokrati och västliga värderingar kan dessutom generera nya risker. Ett ökat engagemang kan även leda till andra typer av risker vilka är beroende av hur regionala aktörer uppfattar USA:s engagemang. Genom denna kognitiva aspekt kan traditionella säkerhetsrisker bli kraftigare och farligare. Slutligen kan det konstateras att den verkliga faran uppkommer då perceptiva risker och hot föranleder aktörerna att"säkerhetisera"ordinära politiska frågor som demokrati och därigenom gör dem till fysiska säkerhetspolitiska risker.</p>

Denna studie handlar om EU som normativ makt i området för EU:s östliga partnerskap (Eastern Partnership/EP). Med utgångspunkt från säkerhetsgemenskapsteori och konstruktivism undersöks EU:s försök att sprida sina normer och intensifiera kopplingarna till länderna Moldavien och Armenien, som omfattas av European Neighbourhood Policy (ENP) och EP. Studien finner att EU:s strategi för att intensifiera kopplingarna till Moldavien och Armenien är mycket lika, där utvecklingen av praktikergemenskaper verkar vara något som EU särskilt vill prioritera och etablera redan i ett inledande skede för att partnerlandet skall acceptera de normer, värden och uppfattningar om intressen som utgör ramverket för EU:s kollektiva identitet. Men det verkar som att ländernas förmåga, möjlighet och vilja att tillmötesgå ramverket skiljer sig åt, och att det är där vi kan hitta förklaringen till varför EU mer framgångsrikt spridit sina normer till Moldavien än till Armenien – ett faktum som denna studie argumenterar för ytterst visat sig genom Moldaviens godkännande av EU:s bindande samarbetsavtal Association Agreement, och Armeniens avvisande av samma avtal till förmån för en tullunion ledd av Ryssland.