Under den pågående globala urbaniseringen, står orter i glesbygden marginaliserade med oviss framtid. Den demografiskt och ekonomiskt tillbakagående trenden, skapar en osäkerhet om platsernas överlevnad. Denna uppsats lyfter genom ett sex veckors fältarbete i Pajala, hur invånare i avfolkningsbygden finner hopp om framtiden, samt vad detta hopp innebär. Med hjälp av tidigare teorier identifieras socialt hopp producerade av två skilda aktörer: staten och civilsamhället. Studien belyser hur dessa aktörer skapar två separata innebörder av hopp i form av progression respektive kontinuitet.

Sveriges storstäder och många kommuner i större regioner tampas alltmer med bostadsbrist, där platsen inte räcker till för invånarna. På Sveriges landsbygder är problemet tvärtom, på platsen finns inte en fördelaktig befolkningsmängd. I Filipstads kommun är avfolkningen ett stort problem, inte minst när den unga befolkningen väljer att flytta, vilket leder till en hög medelålder och en minskad arbetskraft som bidrar med låga skatteintäkter. Att många unga väljer att flytta från landsbygden är ingen hemlighet, men i denna uppsats är syftet att förstå varför unga personer faktiskt väljer att bo kvar på landsbygden, med fokus på Filipstads kommun. Uppsatsens syfte är att förstå varför unga i Filipstads kommun väljer att gå mot den rådande urbaniseringsnormen som finns och faktiskt bo kvar på landsbygden. Utifrån detta är även syftet att studera om det finns skillnader i inställningen bland unga kvinnor och män. För att uppfylla syftet har elever på Spångbergsgymnasiet i Filipstads kommun tagits till hjälp genom en webbaserad enkät, för att få inblick i deras inställning till sin hemkommun. För att få förståelse för hur kommunen arbetar strategiskt i att bibehålla den unga befolkningen, har intervjuer utförts med tjänstepersoner på Filipstads kommun. I arbetet har tidigare forskning och teorier använts såsom push- and pullteorin, migration i förhållande till genus samt nyckelbegreppet plats som även inkluderat aspekter av platsbundenhet och bruksanda. Detta har gett oss stor förståelse till varför situationen ser ut som den gör i denna kommun. Resultatet visade att inställningen mellan unga kvinnor och män skiljer sig åt, då det framförallt är kvinnor som har en negativ inställning till Filipstads kommun. Den största skillnaden fanns dock inte mellan könen, utan mellan högskoleförberedande- och yrkesprogram. Detta då det främst var elever inom yrkesprogram som uttryckte en vilja av att bo kvar inom kommunen. Orsakerna till varför dessa unga människor i gymnasieålder vill bo kvar, grundade sig i en typ av platsbundenhet till familj och vänner samt även hopp och löfte om framtida arbete. Tjänstepersonerna på kommunen redogjorde i sin tur att kommunen inte har en övergripande strategi eller ett arbete för att bibehålla den unga befolkningen. Det är istället upp till varje förvaltning att göra det de kan i sitt arbete. Fokus inom Filipstads kommun ligger istället i att vara attraktiva för barnfamiljer, med hopp om att de utflyttande ska återvända när det är dags att bilda familj.