Barn är beroende av föräldrar eller andra vårdnadshavare för att må bra både psykiskt och fysiskt och att för att kunna utvecklas. De barn som inte får sina anknytningsbehov besvarade kan utveckla en otrygg anknytning. Vilket kan leda till stora svårigheter för barnen. Det är föräldrarnas ansvar att se till att barnets grundläggande behov uppfylls. Men alla barn har inte föräldrar som tillgodoser dessa behov. Hur plågsamt det än är så måste alla personer som arbetar med barn inse att en del barn är utsatta för misshandel, sexuella övergrepp, vanvård eller försummelse och ha den kompentensen att anmäla till socialtjänsten vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Föreliggande studie undersökte N= 35 (N=45 med bort fall på N=10) förskolepedagoger via en enkätundersökning. Syftet med studien var att skapa kunskap om faktorer som kunde påverka genomförandet av anmälningsskyldigheten för barn som far illa. Vilka kunskaper och erfarenheter har förskolepedagogerna om anmälningsplikten? Faktorer som enligt förskolepedagogerna kan underlätta respektive försvåra genomförandet av anmälningsplikten? Undersökningen visade att 40 procent av deltagarna ansåg att de inte hade tillräckligt med kunskap om anmälningsskyldigheten. Och 63 % av deltagarna uppgav att de har misstänkt att ett barn fart illa, hela 18 procent av dessa anmälde inte detta vidare till socialtjänsten. Den främsta anledningen till detta var enligt deltagarna en rädsla i att fatta fel beslut. Deltagarna efterfrågade en lättillgänglig handlingsplan samt ett ökat samarbete med socialtjänsten. Förslag på att angripa bristerna i att anmälningsskyldigheten efterföljs kan vara att: 1. Mer information och utbildning till pedagogerna. 2. En tydlig handlingsplan med rutiner vid en anmälan. 3. En ökat samarbete med socialtjänsten.

Uppsatsens syfte är att skapa förståelse för olika faktorer som utgör hinder eller som underlättar beslutet att anmäla misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten. Studien syftar även till att undersöka hur lärare uppfattar och beskriver kontakten med socialtjänsten i ärenden med barn som far illa.  De frågeställningar som fokuseras är: Vad kan utgöra hinder för respektive underlätta beslutet att anmäla misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten samt hur uppfattar och beskriver lärare kontakten med socialtjänsten under orosfasen, anmälningsfasen och utredningsfasen? Undersökningen genomfördes genom kvalitativa intervjuer med fyra högstadielärare i Kalmar län. Det som framkommer i uppsatsen är att det som påverkar anmälningsprocessen är typen av signaler och därigenom graden av misstanke, det anses finnas så kallade solklara fall och sedan finns det mer diffusa fall. Relationen med föräldrar samt kollegiet inklusive rektor och elevvårdsteam har också en betydande roll i beslutsprocessen. Då det gäller informanternas beskrivning av och uppfattning om kontakten med socialtjänsten kan konstateras att informanterna ser socialsekreterarna som styrda av lagar och sekretess vilket kan uppfattas som negativt, informanterna saknar också återkoppling från socialtjänsten efter det att anmälan gjorts. Resultatet analyseras utifrån socialpsykologisk teori om sociala representationer samt Kari Killéns psykologiska perspektiv på professionella i mötet med barn som far illa.

Abstrakt Bakgrund: Barn har rätt att växa upp i trygga förhållanden utan våld eller försummelse. Att barn far illa är ett stort problem idag, vilket är en utmaning för vårdpersonal att identifiera. Det finns många orsaker till att barn far illa och det kan medföra stora konsekvenser för barnet senare i livet. Motiv: Denna studie var viktig att utföra för att sjukvårdspersonal lättare ska kunna identifiera barn som far illa och sätta in tidiga åtgärder för att förhindra att våld mot barn ska ske. Det är viktigt att alla barn identifieras i tid och får hjälp. Syfte: Syftet med studien var att belysa BVC-sjuksköterskors erfarenheter av att motverka att barn far illa. Metod: I denna semistrukturerade intervjustudie har åtta deltagare inkluderats genom bekvämlighetsurval. Intervjuerna transkriberades ordagrant och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i två huvudkategorier: “BVC-sjuksköterskors svåra uppgift” och “Att samarbeta med familjer och kollegor”.  Konklusion: BVC-sjuksköterskor saknar tillräckligt med kunskap och utbildning för att identifiera och motverka att barn far illa. Det kan förekomma fler tecken, orsaker samt åtgärder än det författarna tagit upp i denna studie. Författarna anser att resultatet som har framkommit i studien kan användas i klinisk praxis för BVC-sjuksköterskor som ett underlag för att motverka att barn far illa. / Abstract Background: Children have the right to grow up in a safe environment without violence and neglect. Child maltreatment is a big problem, which is a challenge for the child healthcare nurse’s to identify. There are many reasons why children are exposed to violence, which can have consequences. Motive: This study is of great importance to healthcare-staff to take part of to make it easier to identify child maltreatment and take early actions to prevent maltreatment of children. It’s important to identify children early to make sure every child gets the help they need.  Aim: The aim of the study was to illuminate child healthcare nurses’ experiences to counteract maltreated children. Methods: 8 participants were included in this semi structured interview study through a convenience selection. The interviews were transcribed thoroughly and analyzed with qualitative content analysis.  Result: The content analysis resulted in two main categories: The child healthcare nurses’ difficult task” and “To cooperate with families and colleagues”. Conclusion: The child healthcare nurses’ shortage of knowledge and education to identify and counteract child maltreatment was presented in this study. More signs of child maltreatment, reasons and actions towards this issue than what is presented in this study can occur. The result can be used in clinical practice for the child healthcare nurses’ to prevent child maltreatment.

Enligt svensk lag har förskoleanställda en obligatorisk skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Trots detta uteblir många anmälningar även när misstanke finns. Syftet med denna studie är främst att undersöka och öka förståelsen för vilka faktorer förskoleanställda själva anser påverka deras beslut att anmäla misstankar om att ett barn far illa. Vidare undersöks hur väl förskoleanställdas tankemönster kring barn som far illa samt deras egen roll i "anmälningsprocessen" överensstämmer med de överlevnadsstrategier som definierats av Dr. Kari Killén. Studien genomfördes genom kvalitativa intervjuer med fyra respondenter som arbetade på samma förskola. Resultaten jämfördes med tidigare forskning kring ämnet och Dr. Killéns psykologiska perspektiv om olika överlevnadsstrategier. Resultatet analyserades och jämfördes även med det sociologiska perspektivet Symbolisk interaktionism. I sitt beslut om huruvida respondenterna anmälde misstanke om att ett barn far illa eller inte ansåg de själva sig påverkas av osäkerhet och rädsla att missta sig, stöd från kollegor och chefer, relationen och lojaliteten hos föräldrarna eller att föräldrarna t.o.m. byter förskola. De ansåg sig även påverkas av personliga erfarenheter (delvis av socialtjänsten), socioekonomisk status samt handlingsplaner. Starka kopplingar till både den tidigare forskningen, Symbolisk interaktionism samt Dr. Killéns överlevnadsstrategier kunde även påvisas. / According to Swedish law, pre-school staff has a mandatory duty to notify social services if they suspect that a child is mistreated. Despite this, many fail to report even when suspicions have arisen. The primarily aim of this study is to investigate and gain greater understanding of the factors considered by preschool staff when deciding whether to report suspicions of a child being mistreated. Their own thoughts regarding their tendency to report such suspicions are therefore further investigated. The paper also explores whether the thoughts of preschool staff regarding child abuse and their own role in the reporting process correspond with the survival strategies described by Dr. Kari Killén. The study was conducted through qualitative interviews with four respondents who worked at the same preschool. The results were compared with previous research in the field, the sociological perspective Symbolic interactionism and the psychological perspective of different survival strategies defined by Dr. Killén. 3 When deciding whether to report suspicions of child mistreating the respondents considered themselves to be influenced by insecurity and fear of making mistakes, losing support from colleagues and managers, destroying relationships and loyalty with the parents or even making them change preschool. They also thought they would be affected by personal experiences (partly of social services), socioeconomic status, as well as action plans. A strong connection to the previous research, Symbolic interactionism and Dr. Killéns survival strategies was revealed by the interviews.