Syftet: var att beskriva sjuksköterskans agerande och vilka faktorer som kan påverka beslutet om att anmäla eller inte vid misstanke om barnmisshandel samt att granska kvaliteten avseende de metodologiska aspekterna urval- och datainsamlingsmetod i studiens ingående artiklar. Metod: Deskriptiv litteraturstudie baserad på femton vetenskapliga artiklar som söktes från databaserna Pubmed och Cinahl. Resultat: Sjuksköterskor känner sig osäkra när tecken/symtom var otydliga och avvaktade för att samla information innan hon eller han bestämde sig för att anmäla. Sjuksköterskor var bekväma i sina observationer när arbetsplatsen stod bakom beslut om att anmäla misstanke om barnmisshandel. Faktorer som visade sig påverka sjuksköterskans beslut om att anmäla var utbildning, kunskap, samarbete, riktlinjer, självförtroende, attityder och inställning. Slutsats: Screening för barnmisshandel, tydliga riktlinjer, mer stöd från kollegor samt utbildning inom området behövs.

Syftet med studien är att få en bild av lärares roll i det förebyggande och upptäckande arbetet med sexuella övergrepp mot barn i årskurs F-3.  105 lärare för årskurs F-3 har deltagit i en enkätundersökning. De flesta vill att deras elever ska lära sig om sexuella övergrepp och tycker att skolan och särskilt lärare bör ha huvudansvaret för sådan undervisning. Få lärare har fått utbildning om sexuella övergrepp mot barn och de flesta känner inte att de har tillräcklig kunskap för att tala om eller upptäcka sexuella övergrepp. 40 procent av lärarna talar med barn om utsatthet och 20 procent använder material som barnen kan ta del av. Lärare med kortare erfarenhet och lärare som upplever högre krav för att upptäcka eller förebygga sexuella övergrepp tenderar att vara mer positiva till att barn bör utbildas. En stor del av lärarna tycker inte att det finns ett fungerande arbete på arbetsplatsen för att upptäcka om barn far illa. De flesta upplever att de har stöd på sin arbetsplats men konkreta rutiner för orosanmälan och förebyggande arbete saknas på många skolor. Deltagare som upplever höga förväntningar på att de ska upptäcka om barn far illa tenderar att ha en klarare bild av när orosanmälan ska göras samt känner större tillit till arbetsplatsen samt socialtjänst och polis.

Bakgrund I Sverige har de som i sitt yrke har kontakt med barn skyldigheten att anmäla till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa. Det har dock visat sig att hälso- och sjukvårdspersonal är mindre benägna att anmäla jämfört med andra professioner. Syfte Att undersöka på vilka grunder sjuksköterskor och undersköterskor väljer att rapportera misstankar om att barn far illa till socialtjänsten – eller att inte göra det – samt om det föreligger några skillnader i det avseendet mellan personal med lång och kort yrkeserfarenhet. Metod En komparativ tvärsnittsstudie. Data samlades in genom enkäter med sjuk- och undersköterskor som arbetade inom barnsjukvård vid två svenska sjukhus. Resultat Totalt deltog 60 sjuksköterskor och undersköterskor. Knappt hälften av dessa (n=23, 38,3%) hade någon gång gjort en anmälan. Deltagarna ansåg det mest troligt att de skulle upptäcka och anmäla i samband med fysisk misshandel (n=55, 91,7%), men de flesta anmälningar som de gjort var relaterade till omsorgssvikt (n=42, 75%). Det fanns en gränssignifikant skillnad (p=0.079) i orsak till anmälan där vårdpersonal med lång erfarenhet (n=29, 48,4%) oftare anmält för psykisk misshandel/omsorgssvikt (n=15, 65,2%) jämfört med vårdpersonal med kort erfarenhet (n=31, 51,6%). Dessa hade anmält för psykisk misshandel/omsorgssvikt vid åtta (n=8, 34,8%) tillfällen. Slutsats Det finns ingen bevisskyldighet för den som gör en anmälan. Trots detta hade hälften av deltagarna vid något tillfälle misstänkt att ett barn farit illa men inte anmält det. Det fanns inga skillnader i antalet gjorda anmälningar i relation till yrkeserfarenhet; dock fanns det en tendens att erfaren vårdpersonal oftare anmälde p.g.a. orsaker som kan anses vara något svårare att upptäcka. / Background In Sweden, all professionals working with children are obliged to report any suspicions of child maltreatment to the child protective services. However, health care professionals are less likely to report child maltreatment than other professionals. Aim The aim was to investigate on what grounds nurses and assistant nurses report – or do not report – suspicions of child maltreatment to the child protective services, and whether there are differences in reporting depending on work experience. Method A comparative cross-sectional study. Data were collected using a survey among nurses and assistant nurses working in paediatric care at two Swedish hospitals. Results In total, 60 nurses and assistant nurses completed the survey. Close to half of them (n=23, 38.3%) had at least once reported a suspected case of child maltreatment. The participants considered it most likely that they would identify and report physical abuse (n=55, 91.7%), yet most of the actual reports made were related to some other type of neglect (n=42, 75%). A borderline significant difference (p=0.079) was found in the purpose of reporting, where those with long experience (n=29, 48,4%) reported more often for psychiatric abuse/neglect (n=15, 65,2%) compared to those with short experience (n=31, 51,6%), who had reported for psychiatric abuse/neglect on eight (n=8, 34,8%) occasions. Conclusion No proofs are required of the one who makes a report, yet half of the participants had on some occasion had suspicions of child maltreatment without reporting this. There were no differences in the number of reports made in relation to professional experience, but there was a tendency that experienced nurses and assistant nurses had reported more often due to reasons that can be considered more difficult to identify.

Abstrakt Bakgrund: Barn har rätt att växa upp i trygga förhållanden utan våld eller försummelse. Att barn far illa är ett stort problem idag, vilket är en utmaning för vårdpersonal att identifiera. Det finns många orsaker till att barn far illa och det kan medföra stora konsekvenser för barnet senare i livet. Motiv: Denna studie var viktig att utföra för att sjukvårdspersonal lättare ska kunna identifiera barn som far illa och sätta in tidiga åtgärder för att förhindra att våld mot barn ska ske. Det är viktigt att alla barn identifieras i tid och får hjälp. Syfte: Syftet med studien var att belysa BVC-sjuksköterskors erfarenheter av att motverka att barn far illa. Metod: I denna semistrukturerade intervjustudie har åtta deltagare inkluderats genom bekvämlighetsurval. Intervjuerna transkriberades ordagrant och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i två huvudkategorier: “BVC-sjuksköterskors svåra uppgift” och “Att samarbeta med familjer och kollegor”.  Konklusion: BVC-sjuksköterskor saknar tillräckligt med kunskap och utbildning för att identifiera och motverka att barn far illa. Det kan förekomma fler tecken, orsaker samt åtgärder än det författarna tagit upp i denna studie. Författarna anser att resultatet som har framkommit i studien kan användas i klinisk praxis för BVC-sjuksköterskor som ett underlag för att motverka att barn far illa. / Abstract Background: Children have the right to grow up in a safe environment without violence and neglect. Child maltreatment is a big problem, which is a challenge for the child healthcare nurse’s to identify. There are many reasons why children are exposed to violence, which can have consequences. Motive: This study is of great importance to healthcare-staff to take part of to make it easier to identify child maltreatment and take early actions to prevent maltreatment of children. It’s important to identify children early to make sure every child gets the help they need.  Aim: The aim of the study was to illuminate child healthcare nurses’ experiences to counteract maltreated children. Methods: 8 participants were included in this semi structured interview study through a convenience selection. The interviews were transcribed thoroughly and analyzed with qualitative content analysis.  Result: The content analysis resulted in two main categories: The child healthcare nurses’ difficult task” and “To cooperate with families and colleagues”. Conclusion: The child healthcare nurses’ shortage of knowledge and education to identify and counteract child maltreatment was presented in this study. More signs of child maltreatment, reasons and actions towards this issue than what is presented in this study can occur. The result can be used in clinical practice for the child healthcare nurses’ to prevent child maltreatment.

Denna kvalitativa studie syftar till att, genom semistrukturerade intervjuer,undersöka professionellas erfarenheter i arbetet med barn som utsätts för våld. Intervjuerna inkluderade fyra socionomer som jobbar med olika uppgifter, skolkurator, socialsekreterare på mottagningsenheten för inkomna anmälan, socialsekreterare på utredningsenheten och socialsekreterare på kriscentrum som jobbar med frivilliga insatser för personer utsatta för våld. Valet av intervjupersonerna landade också på att de jobbar inom olika kommuner för att påvisa om det finns någon skillnad i arbetet, beroende på kommunens storlek. I syfte att besvara frågeställningarna framställdes en intervjuguide, som med sin tematiska uppbyggnad skulle följa hela processen, från att upptäcka våldsutsattheten till att bevilja insats eller avsluta ett ärende. De teoretiska grunderna i studien, organisationsteorin, anknytningsteorin, handlingsutrymme,samt maktteori är också en grund till besvarande av frågeställningarna. Förutom intervjuguiden och de teoretiska utgångspunkterna lägger bakgrunden och tidigare forskning en viktig grund att förstå vad våld är, vilka konsekvenser det kan innebära för barnet, samt vilka svårigheter de professionella kan stöta på i sitt arbete. Resultatet påvisade att det kan vara väldigt svårt att upptäcka våldsutsatthet hos ett barn, dels för att barn inte vågar berätta om det, dels att symtomen kan vara antingen uteblivna eller vaga för att kunna avgöra att det rör sig om misshandel. Intervjupersonerna uppger att det är viktigt att vara säker att det rör sig om misshandel eftersom en anmälan kan utgöra en stor förändring för barnet och familjen, men samtidigt ska tecken på våld aldrig ignoreras. Relationsskapande med barnet uppges vara den viktigaste förutsättningen för att både upptäcka våld och hjälpa barnet. Men, för att hinna skapa en relation kräver tid och det kan vara svårt eftersom lagen säger att det finns en begränsad tid för alla moment i handläggningsprocessen. / This qualitative study aims to investigate, through semi-structured interviews, the experiences of professionals in working with children who are exposed to violence. The interviews included four social workers who work with different tasks, school counselor, social worker at the reception unit for reports, social worker at the investigation unit and social worker at the crisis center, who work with voluntary efforts for people exposed to violence. The choice of the interviewees also landed on the fact that they work in different municipalities to show if there is any difference in the work depending on the size of the municipality. In order to answer the questions, an interview guide was produced that, with its thematic structure, would follow the entire process, from detecting the exposure to violence to granting intervention or closing a case. The theoretical foundations of the study, organizational theory, attachment theory, room for manoeuvre and power theory are also a basis for answering the questions. In addition to the interview guide and theoretical starting points, the background and previous research lay an important foundation for understanding what violence is, what consequences it can mean for the child and what difficulties the professionals may encounter in their work. The results showed that it can be very difficult to detect exposure to violence, partly because children do not dare to tell about it, and partly because the symptoms can be either absent or vague in being able to determine that it is abuse. The interviewees state that it is important to be sure that it is an abuse because a report can be a big change for the child and the family, but at the same time signs of violence should never be ignored.Relationship building with the child is stated to be the most important prerequisite for both detecting violence and helping the child. But, to have time to create a relationship requires time and it can be difficult because the law says that there is a limited time for all steps in the processing process.

SAMMANFATTNING   Sverige har ännu ingen straffrättslig plikt att bistå nödställd som en del andra nordiska länder har. Genom ett dagsaktuellt direktiv har det begärts att eventuella följder vid ett införande av en sådan plikt skall utredas. Plikten är uppsatsens huvudämne och det ämnas redogöra för konsekvenser av ett eventuellt framtida införande av denna plikt.   Historiskt sett har ett flertal motioner lämnats om införande av plikt att bistå nödställd. Kritik handlar om att det är straffritt att se på utan att ingripa då andra till följd av olyckor eller brott hamnat i nöd. Motionerna har varje gång efterföljts av avslag. Grunden till detta baserar sig huvudsakligen på problem med lagens allmänna ordalydelse där det skulle bli svårt för allmänheten att förutse vad som är tillräcklig hjälp och inte. Sådan plikt ansågs också överflödig dels på grund av att Sverige har flertalet specialbestämmelser med påbud om ingripande men även för att allmänheten ser det som en moralisk plikt att hjälpa nödställda.   Då området för konsekvenserna är oöverskådligt har jag valt att fokusera på två huvudproblem som grund till frågeställningarna. Den första frågan är om Norges lagstadgade plikt i § 387 NSL är en god förebild för Sverige vid utformning av bestämmelsens ordalydelse och tillämpning av densamma?   Den andra frågan rör medhjälp till självmord som är straffritt i Sverige. Kan detta straffria område komma att påverkas rent straffrättsligt vid införande av plikt att bistå nödställd?   För att besvara dessa frågor har en i huvudsak rättsdogmatisk metod med komparativa inslag valts. Då Norges stadgande ligger till grund för en av frågeställningarna är det naturligt att huvudfokus ligger på detta grannland.   Vid äkta underlåtenhetsbrott är det uttryckligen underlåtenhet att vidtaga en påbjuden handling som är den straffbelagda gärningen. Oäkta underlåtenhetsbrott kriminaliserar en underlåtenhet som är kausal till uppkommen effekt. Dock måste gärningsmannen befinna sig i garantställning för att straffansvar skall kunna utkrävas vid detta brott. Handlingsplikten kan uppstå genom åligganden i lag, avtal eller eget föregående handlande. Det sistnämnda innebär att gärningsmannen själv framkallat en viss fara som resulterat i en effekt, det vill säga skada av något slag, där garanten bestraffas för underlåtenhet att avvärja denna effekt.   Norges § 387 NSL är utformad som ett äkta underlåtenhetsbrott, men uttryckligen i lagtexten stadgas att för det fall den nödställde omkommer utdöms ett högre fängelsestraff än om denne överlever. I praktiken tillämpas stadgandet som om det vore ett oäkta underlåtenhetsbrott där den underlåtande straffas för uppkommen effekt. Tidigare nämndes att i svensk rätt sker detta endast vid oäkta underlåtenhetsbrott där gärningsmannen är garant. Slutsatsen tillhörande den första frågeställningen är att Norges stadgande inte bör ses på som en god förebild vid ett eventuellt införande av hjälpplikt då allmänheten indirekt hamnar i garantställning och straffas i enlighet därmed.   Den andra frågeställningen gällande huruvida den straffria medhjälpen till självmord kan komma att påverkas av nämnda plikt besvaras jakande. Den som försöker begå självmord är i nöd. När medhjälparen underlåter att rädda den nödställdes liv kan denne dömas för underlåtenhet att bistå nödställd. Hur denna problematik för svensk del skall hanteras förtäljer inte historien.