Utifrån ett yrkesetiskt och läroplansteoretiskt perspektiv syftar undersökningen till att genom intervjuer undersöka betygspraxis och möjliga utmaningar relaterade till betyg och bedömning. Detta i syfte att belysa vilka utmaningar lärare kan konfronteras med i bedömnings- och betygssituationer i ämnen och kurser som inte har nationella prov, och vilka handlingsmöjligheter lärarna har i sådana situationer utifrån satta ramar i styrdokument.  Vi har använt semistrukturerade kvalitativa intervjuer som datainsamlingsmetod med ett hermeneutiskt synsätt på tolkning. Resultatet visar att det som anses svårt i betygssättningssituationer skiljer sig från lärare till lärare men gemensamt för alla är att de önskar mer tid med kollegor för sambedömning och diskussion. Om denna önskan uppfylls bör även likvärdigheten förbättras. Påtryckningar från andra än läraren angående betygssättning är vanligast från elever men det ses inte som något negativt av lärarna. Påtryckningar från rektor angående krav på ökad måluppfyllelse har tolkats olika av tre lärare, varav två anser att lärare måste stå tillsammans för att försöka motstå dessa påtryckningar. Vanligt är att lärare ställs inför situationer där de måste ställa yrkesinterna normer mot allmänetiska normer och detta blir ibland en faktor som påverkar lärarnas betygssättningsprocess. Generellt kan vi se att våra informanter inte tycker det är ett problem att den så kallade “räddningsplankan” de nationella proven inte finns med.

Denna studie syftar till att undersöka samhällskunskapslärares tankar och upplevelser kring bedömningspraxis. Den undersöker hur lärare tänker kring sin egen bedömning i relation till likvärdighet, samt vad de uppfattar som målet med sin bedömning. Detta undersökningsintresse undersöks med hjälp av kvalitativa intervjuer med fem stycken lärare för att undersöka hur de tänker kring bedömning på en djupare nivå. Resultatet visar att lärarna ser bedömning som något bra eller åtminstone nödvändigt. Studien visar att lärare försöker jobba formativt i sin bedömning för att hjälpa eleven utvecklas. Den summativa bedömningen har på så vis mindre plats i bedömningen hos de undersökta lärarna. Den kunskap lärarna söker är både faktakunskap och förmågor där fakta ses som en nödvändig grund för att utveckla elevernas förmågor. Målet med bedömningen enligt lärarna är att ge eleverna kunskaper som de har nytta av genom hela livet och inte enbart under sin skolgång. Lärare ser likvärdighet som något som uppnås på deras egen skola mellan dem och deras kollegor. Likvärdighet ses dock på nationell nivå ouppnåeligt vilket anses problematiskt. För att uppnå likvärdig bedömning mellan elever anser lärarna att beprövad erfarenhet i de flesta fallen säkerställer detta, metoder som matriser är mindre vanligt. Lärare uppfattar på så vis likvärdighet som ett problem men skolan och lärarna har få konkreta metoder för att stärka sin likvärdighet.

En empirisk kvalitativ undersökning presenteras. Undersökningen baseras på intervjuer med tre lärare som undervisar i fysik och/eller matematik på gymnasiet. Intervjuerna genomförs för att får en inblick i hur dessa lärare resonerar kring och genomför bedömning i praktiken. Detta för att utröna på vilket sätt de löpande bedömningar som görs under kursens gång ligger till grund för den summativa bedömningen eller kursbetyget, och kan användas för att beskriva eller visualisera elevens utveckling i förhållande till målen för kursen.Resultaten visar att lärarnas löpande bedömningar i huvudsak görs baserat på det centrala innehåll som nyligen behandlats i kursen. Bedömningar som görs löpande under kursen genom skriftliga prov visar också att kvaliteten eller nivån på de förmågor som bedöms inte är oberoende av centralt innehåll. Det är alltså svårt att beskriva elevens läge i förhållande till målen genom t.ex. en matris med kunskapskrav eller förmågor, utan samtliga lärare menar att en matris per centralt innehåll eller bedömningstillfälle behövs.Vidare undersöks kopplingar mellan löpande bedömningar och kursbetyg. Det visar sig att nationella kursprov är avgörande vid betygsättning, och att tidigare löpande bedömningar endast används som komplement vid avvikande resultat på nationellt prov eller för det centrala innehåll som eventuellt inte täcks av provet. Därför behöver lärarna heller i princip inte ta ställning till hur olika löpande bedömningar (inom olika centrala innehåll eller vid olika tidpunkter) ska viktas eller sättas samman i ett kursbetyg. Elevens läge i förhållande till målen för kursen avspeglas istället i en uppsättning löpande bedömningar som gjorts för olika centralt innehåll, och innehållet i det nationella provet blir avgörande för vilka av de löpande bedömningarna som blir av vikt i kursbetyget. Dock skall nämnas att lärarna oftast upplever att elevens resultat på det nationella provet avspeglar eller ligger i linje med tidigare löpande bedömningar av elevens prestationer. Förmågor verkar inte utgöra en lämplig uppsättning indikatorer för att beskriva elevens progression eller utveckling i förhållande till målen för kursen. Dels eftersom nivån på förmågorna inte är oberoende av centralt innehåll, och dels eftersom två av lärarna menar att elevens slutnivå (i termer av förmågor) oftast indikeras tidigt i kursen. Elevers utveckling beskrivs av en lärare inte termer av ökad nivå i förmågor under kursen gång, utan snarare som att elever arbetar för att behålla sin ingångsnivå. Detta kan tolkas som att eleven för varje nytt centralt innehåll ska öva upp förmågorna ”på nytt”. Resultatet på det nationella provet skulle då snarare avspegla den generella nivå som eleven hållit under kursens gång. Sammantaget kan sägas att en av tankarna bakom denna studie, att elevens progression i förhållande till målen för kursen överskådligt skulle kunna visualiseras i en matris eller liknande och genom en gradvis ökning av elevens nivå inom olika förmågor, inte återfinns i den praktik som studerats här.