Bakgrund: Venösa bensår är vanligt förekommande och äldre är en specifikt utsatt grupp. Fenomenet definieras inte som en sjukdom utan uppkommer sekundärt till venös insufficiens. Läkningstiden sträcker sig ofta över en längre tidsperiod och kräver stora hälso- och sjukvårdsresurser. Patienterna blir beroende av vård under behandlingstiden och sjuksköterskorna har ett viktigt ansvar gällande att involvera samt vårda individerna utifrån livsvärldsperspektivet. Syfte: Att belysa patienters upplevelser av att leva med venösa bensår Metod: Metoden utgick från Fribergs integrerade sammanställning av kvalitativ forskning där åtta kvalitativa artiklar analyserades efter att ha sökts fram i databaserna Cinahl och Pubmed. Resultat: Tre teman framkom i resultatet: Patientens roll i vården, Såret som en begränsning och Att vara sitt sår. Relationen till sjuksköterskan och delaktighet i läkningsprocessen var central för att uppnå en känsla av trygghet. Såret påverkade individernas liv i form av fysiska begränsningar och ledde även till försämrad självkänsla och förlorad identitet vilket bidrog till en distansering till sociala kontexter. Slutsatser: Upplevelsen av fenomenet tycks i stora drag vara gemensamma för patienterna men hur det påverkade den enskildes vardag skiljde sig åt. Genom ett vårdande förhållningssätt där patienternas livsvärld lyfts fram kan sjuksköterskan uppmärksamma individuella omvårdnadsbehov och på så vis förbättra patienternas livskvalitet.

<p><strong><p>Bakgrund:</p>Att drabbas av venösa bensår kan innebära lidande som kan påverka patientens hälsa och livskvalitet. Såren som ofta är svårläkta gör att patienten behöver vård i form av frekventa omläggningar. I denna vårdrelation finns risk att sjuksköterskor endast fokuserar på såren och inte möter patientens unika behov. <strong>Syfte: Att utforska hur patientens vardag påverkas av att leva med venösa bensår. <strong>Metod: En systematisk litteraturstudie av endast vetenskapliga artiklar användes som metod och sökningar gjordes i PubMed, CINAHL och PsycInfo som resulterade i 12 artiklar. <strong>Resultat: Att vara begränsad blev ett övergripande tema. Det visade sig att patienterna med venösa bensår upplevde en rad begränsningar som kunde delas in i fem kategorier. Begränsad fysisk aktivitet som främst berodde på smärta. Begränsad social samvaro berodde främst på illaluktande och vätskande sår, men också på känsla av utanförskap. Övriga begränsningar bestod i Känsla av hopplöshet där de negativa känslorna begränsade patientens vilja och energi, Begränsad frihet och självbestämmande, där patienten upplevde ett beroende av sjukvården och av släkt och vänner samt Begränsad kommunikation, där patienten blev utsatt för lidande när sjuksköterskan inte lyssnade på patienten. <strong>Slutsats: Att leva med venösa bensår utgör en begränsning i patientens vardag. Otillräcklig smärtlindring är ett stort problem som behöver belysas. Sjuksköterskan måste se patientens unika behov för att kunna hjälpa patienten att minska de upplevda begränsningarna. </strong></strong></strong></strong></strong></p>

Bakgrund: Att drabbas av venösa bensår kan innebära lidande som kan påverka patientens hälsa och livskvalitet. Såren som ofta är svårläkta gör att patienten behöver vård i form av frekventa omläggningar. I denna vårdrelation finns risk att sjuksköterskor endast fokuserar på såren och inte möter patientens unika behov. Syfte: Att utforska hur patientens vardag påverkas av att leva med venösa bensår. Metod: En systematisk litteraturstudie av endast vetenskapliga artiklar användes som metod och sökningar gjordes i PubMed, CINAHL och PsycInfo som resulterade i 12 artiklar. Resultat: Att vara begränsad blev ett övergripande tema. Det visade sig att patienterna med venösa bensår upplevde en rad begränsningar som kunde delas in i fem kategorier. Begränsad fysisk aktivitet som främst berodde på smärta. Begränsad social samvaro berodde främst på illaluktande och vätskande sår, men också på känsla av utanförskap. Övriga begränsningar bestod i Känsla av hopplöshet där de negativa känslorna begränsade patientens vilja och energi, Begränsad frihet och självbestämmande, där patienten upplevde ett beroende av sjukvården och av släkt och vänner samt Begränsad kommunikation, där patienten blev utsatt för lidande när sjuksköterskan inte lyssnade på patienten. Slutsats: Att leva med venösa bensår utgör en begränsning i patientens vardag. Otillräcklig smärtlindring är ett stort problem som behöver belysas. Sjuksköterskan måste se patientens unika behov för att kunna hjälpa patienten att minska de upplevda begränsningarna.

Att vårda patienter med bensår är en stor del av distriktssköterskans arbetsuppgifter. Syftet med denna studie var att beskriva distriktssköterskors upplevelse av relationens betydelse vid vård av patienter med bensår. Data samlades in via semistrukturerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Tio distriktssköterskor inom primärvård och hemsjukvård i Norrbotten intervjuades. Analysen resulterade i fyra kategorier: Att lära känna patienten skapar trygghet, Att patienten får vara delaktig i sin behandling, Att hålla hoppet uppe och Att inte bli för personlig. I studien framkom att distriktssköterskor upplever att relationen har betydelse för sårläkningen. Detta bygger på att lära känna patienten och skapa trygghet som sker genom att de träffar patienter med bensår ofta och under lång tid. Om patienten får vara delaktig i sin behandling stärker det relationen till distriktssköterskan genom att skapa en ”vi-känsla”. En väl motiverad och delaktig patient har goda förutsättningar för förkortad läkningstid och ökad livskvalitet. Att hålla patientens hopp uppe trots att såret inte alltid läker upplevde distriktssköterskorna som en jobbig del i arbetet. Det är viktigt att relationen inte blir för personlig därför bör distriktssköterskor ha ett professionellt förhållningssätt. För att utveckla omvårdnaden kring patienter med bensår är det viktigt att få ökad kunskap kring vad distriktssköterskor kan göra för att främja en god relation och stärka patienters delaktighet.

Venösa bensår är ett globalt problem som många äldre personer lider av, där smärta, nedsatt rörlighet och social isolering blir följden och påverkar den äldre personens livskvalité och hälsa. Syftet med litteraturstudien var att beskriva omvårdnadsåtgärder vid venösa bensår hos äldre personer. Syftet besvarades med stöd av två frågeställningar; Vilka omvårdnadsåtgärder används vid venösa bensår, vilken betydelse har omvårdnadsåtgärderna för sårläkningen. I denna integrerade litteraturöversikt analyserades nio vetenskapliga artiklar. I resultatet framkom att de omvårdnadsåtgärder som används vid venösa bensår är information, kompression, sårvård, aktivitet, nutrition, motivation och uppföljning. Dessa visade sig ha stor betydelsen för sårläkningen, enskilt men främst i kombination med varandra. En slutsats är att sjuksköterskors kunskaper och förmåga att se personen som en helhet är av stor vikt för god omvårdnad vid venösa bensår för att främja de äldre personernas följsamhet i behandling med en förbättrad sårläkning som följd. Ett holistiskt synsätt skall prägla sjuksköterskor och vårdpersonalens bemötande och attityder gentemot den äldre personen med venösa bensår och främja delaktighet, samt ge ett stöd i egen vård.

Bakgrund: Venösa bensår är den vanligaste sårdiagnosen och påverkar livet negativt då personer kan uppleva obehaglig lukt från såret samt smärta vilket kan leda till isolering. Egenvården är en viktig del i behandlingen när det kommer till sårläkningen och den främsta åtgärden är att minska bensvullnad genom att exempelvis använda kompressionsstrumpor och ha benen i högläge. Dorothea Orems egenvårdsteori används som definition av egenvård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva personers upplevelser i samband med sin egenvård vid venösa bensår. Metod: En litteraturstudie har gjorts med deduktiv ansats med utgångspunkt i Orems teori. Genom en systematisk sökning i databaserna Cinahl och Pubmed resulterade urvalet i 12 kvalitativa artiklar. En kvalitativ innehållsanalys gjordes enligt Lundman och Hällgren- Graneheim (2017). Resultat: Personernas upplevelser beskrivs utifrån kategorierna egenvårdsstrategi och egenvårdsbegränsningar. Slutsats: En del av personerna upplevde mer positiv syn till egenvården och hade kapacitet till åtgärderna. Men övergripande handlade upplevelserna om olika begränsningar till egenvården såsom smärta och rädsla där smärtan ofta visade sig vara underbehandlad. Även brist på kunskap sågs som ett hinder då många av personerna inte förstod varför egenvårdsåtägärderna var viktiga.

Att leva med svårläkta bensår påverkar patienter på flera sätt. Bensår kräver ofta en långvarig kostsam behandling vilket innebär att vården av patienter med svårläkta bensår är resurskrävande för sjukvården och samhället. Studier visar att livskvaliteten försämras för dessa patienter. Genom att förstå patienternas upplevelse av att leva med svårläkta bensår, kan distriktssköterskor ge stöd och en bättre omvårdnad. Syftet med arbetet var att beskriva patienters upplevelser av hur vardagsaktiviteter påverkas av svårläkta bensår. En kvalitativ intervjustudie genomfördes, där åtta patienter med erfarenhet av svårläkta bensår intervjuades. Datamaterialet analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom två kategorier, känsla av ofullkomlighet och längtan efter frihet. Resultatet beskriver hur upplevelsen av vardagsaktiviteter påverkas på olika sätt. Vardagsaktiviteterna begränsas och förhindras ibland helt. Rädsla för att aktiviteter ska försämra såren och sorg över att vardagsaktiviteterna förändras framkommer, en känsla av ofullkomlighet blir tydlig. Patienterna upplever sig bundna då de inte kan utföra aktiviteter de själva önskar. Acceptera sin situation, då det inte finns något val är det flera som uttrycker. Då patienterna inte klarar av vardagsaktiviteter blir de beroende av andra och självkänslan påverkas, en längtan efter frihet beskrivs. Patienterna blir ofta fysiskt inaktiva då vardagsaktiviteterna blir svårare att utföra. Då de undviker att ta sig ut är risken för social isolering stor, vilket kan leda till nedstämdhet och depression. Distriktssköterskan har en viktig roll i mötet med patienten, att se till helheten. Distriktssköterskan kan genom samtal med patienten ge stöd och uppmuntran, för att stärka de egna resurserna så att livssituationen blir så bra som möjligt.

Bakgrund: Till distriktssköterskans arbetsuppgifter ingår sårvård där åtagandet innefattar att lindra lidande hos patienten med bensår samt att främja sårläkning. Patienters välbefinnande påverkas negativt, skam, isolering och hopplöshet för att nämna några. Många patienter lever med konstant smärta orsakad av bensår och det är distriktssköterskans ansvar att hjälpa patienten, vilket gör att distriktssköterskan är i behov av att hålla sig a jour med kunskapsläget. Dessa anledningar gör det betydelsefullt att sammanställa forskningsläget gällande medicinsk honung som behandlingsmetod i samband med sårvård och även patienternas upplevelser. En översikt kan utgöra underlag för beslut om användning av medicinsk honung i den kliniska verksamheten men även vägleda vidare forskning. Syfte: Syftet med denna översikt är att belysa hur patienter upplever vid behandling av bensår med medicinsk honung. Metod: En litteraturöversikt genomfördes för att bilda en överblick över tidigare genomförda studier inom det berörda området. Resultat: I flertalet av studierna framkom det att patientens lidande beträffande smärtan minskade. Betydelsen av en holistisk syn på patienter med bensår är stor. Slutsats: Medicinsk honung kan möjligen vara ett alternativ till konventionella förband. Översiktens resultat visar dock att forskning är bristfällig vad det gäller patientperspektivet och att vidare forskning krävs.

<p>En god nutritionsstatus är av betydelse för en optimal sårläkning. Syftet med denna studie var att beskriva sambandet mellan nutrition och sårläkning ur ett omvårdnadsperspektiv. Studien gjordes som en systematisk litteraturstudie och baserades på 16 vetenskapliga artiklar. I dessa framkom nutritionsstatusens samband med sårläkning och vad sjuksköterskan kan påverka genom sina omvårdnadsåtgärder. Det kom även fram att energibehovet ökade när patienterna hade svårläkta sår. Sjukhusmaten täckte inte det dagliga behovet av näringsämnen hos patienter med tryck- eller bensår, utan ofta behövdes ett kosttillägg. Det visade sig att protein hade en stor betydelse för sårläkningen, men att det inte enbart var protein utan att det var ett samspel mellan alla näringsämnen som hade betydelse. Viktiga uppgifter i sjuksköterskans arbete var att tidigt uppmärksamma en försämrad nutritionsstatus och att sätta in relevanta omvårdnadsåtgärder. Detta kunde vara dietråd eller att berika kosten med olika tillägg samt att se helheten i patientens måltidsmiljö och anpassa den individuellt. Mer utbildning i nutrition och dess påverkan vid sårläkning behövs för att omvårdnaden ska kunna bli optimal. För att uppmärksamma nutritionens betydelse för sårläkning bör ytterligare forskning bedrivas på området.</p>

<p>Syftet med studien var att beskriva hur patienter med bensår upplever sin vardag ur ett fysiskt, känslomässigt, och socialt perspektiv. Studien hade en beskrivande design med kvalitativ ansats. Tio patienter med bensår från tre hälsocentraler intervjuades och materialet bearbetades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisades utifrån temat: <em>Att vara prövad men inte uppgiven</em> som bildades av tre kategorier: <em>Sårets kondition, Komplikationer till att leva med bensår </em>samt<em> Anpassning till att leva med bensår. </em>Temat beskrev att patienter med bensår hade många svårigheter men att de, samtidigt, på olika sätt, tog itu med dessa svårigheter för att kunna leva ett så bra liv som möjligt. <em>Sårets kondition</em> hade stor betydelse för patientens upplevelse av smärta. Många patienter var otillräckligt smärtlindrade och hade ont både dag och natt. Andra besvär var lukt och läckage från såret. <em>Komplikationer till att leva med bensår </em>innebar känslomässiga påfrestningar så som nedstämdhet, ilska och oro. Fysiska svårigheter bestod i att inte orka gå längre sträckor. Praktiska besvär innefattade att behöva hjälp med vardagliga sysslor. Många patienter hade svårt att upprätthålla sina sociala kontakter. Patienternas <em>anpassning till att leva med bensår</em> var stor och de använde sig av både praktiska och känslomässiga copingstrategier.</p>