Genom 2000-talets teknologiska framåtskridande finns förhoppningen om att en dag kunna skapa ett artificiellt medvetande, ett objekt med förmågan att tänka på att den tänker och med en egen fri vilja. Om eller när detta blir verklighet ställs frågorna vad exakt det är som människan har skapat och hur vi ska förhålla oss till det skapade. Dessa frågor ligger till grund för vad denna uppsats, genom ett innehållsanalytiskt tillvägagångssätt, undersöker, med syftet att analysera hur gestaltningen på film av artificiell intelligens (A.I.) kan förstås i relation till en kristen mytologi. Utifrån filmmanusen till The Imitation Game (2014) och Blade Runner 2049 (2017) analyseras de filmiska representationerna av A.I. med ett teologiskt avbildsbegrepp som dialogiskt förstoringsglas. Uppsatsen finner att fiktionen i detta sammanhang lyfter fram att strävan efter att skapa A.I. som avbild pekar på ett mänskligt sökande efter både närhet och kärlek.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur filmfotografen Roger Deakins komponerar och ljussätter bilder för att skapa djup och trovärdighet i ett tvådimensionellt medium. Teori kring förmedlande av djup, form, textur samt separation används i en analys av utvalda bilder från filmen Blade Runner 2049 (2017). Teorin kopplas samman med begrepp inom bildkomposition och ljussättning för att skapa en förståelse kring hur Deakins åstadkommit resultaten. I analysen etableras en användning av materia i luften (dimma, rök, regn), kameraplacering gentemot huvudljus, ett välkomnande av skuggor samt ett förhållningssätt till kompositionella regler.

När en film produceras spelar komponenten färg en viktig roll. I uppsatsen behandlas hur färg används i film för att färgkoda karaktärer, dvs. hur färgsemiotiken - vad vi associerar med färg - används för att gestalta eller understryka en karaktärs personlighet. Den kvalitativa undersökningen börjar med att förklara med vetenskapliga källor på vilket sätt färg påverkar människor och vad en betraktare associerar med färg. Därefter analyseras filmerna Baby Driver (2017), Django Unchained (2012) och Blade Runner 2049 (2017), som har utpräglade estetiska stilar genom att använda färg som berättarkomponent. I analysen undersöks hur färg används i filmerna för att berätta något om karaktärernas personligheter. Det diskuteras också vilka likheter och skillnader det finns i användningen av färgkodning i filmerna. Resultatet visar att färgkodning används i dem analyserade filmer för att skapa eller förstärka intrycket av karaktärernas personligheter. Likaså används färgkodning för att signalera en förändring av karaktärerna. Däremot finns det breda tolkningsmöjligheter av en färg, vilket medför att samma färg inte alltid står för samma personlighet. Färgen måste alltid tolkas till karaktärens kontext i filmen.