I den här uppsatsen undersökte jag hur filmfotografer tänker kring användning av kamerarörelser. Syftet var att få bättre förståelse kring tankarna bakom valen av en specifik kamerarörelse. För att undersöka detta har jag gjort en intervjustudie med verksamma filmfotografer. Resultatet visade att filmfotografer i allmänhet använder kamerarörelser för att få fram en viss förbestämd känsla i filmen och att kamerarörelser oftast är något som bestäms långt innan inspelning och väljs med stor omsorg.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur filmfotografen Roger Deakins komponerar och ljussätter bilder för att skapa djup och trovärdighet i ett tvådimensionellt medium. Teori kring förmedlande av djup, form, textur samt separation används i en analys av utvalda bilder från filmen Blade Runner 2049 (2017). Teorin kopplas samman med begrepp inom bildkomposition och ljussättning för att skapa en förståelse kring hur Deakins åstadkommit resultaten. I analysen etableras en användning av materia i luften (dimma, rök, regn), kameraplacering gentemot huvudljus, ett välkomnande av skuggor samt ett förhållningssätt till kompositionella regler.

Det finns ett filmiskt berättande som gör att jag blir ett med dess universum. De ögonblicken intresserar mig. Jag märker att de innehåller ett visuellt utelämnande. Luckor av tomhet som gör att filmen skapar ett djupare intryck inom mig. Ett intryck som varar. Jag är nyfiken på hur dessa moment kan byggas upp, hur det går att arbeta konstnärligt, dramaturgiskt och tekniskt med dessa. Jag vill utveckla konstnärliga metoder som jag kan använda som filmfotograf i fiktion såväl som dokumentär. För att utforska detta så skapar jag en kortfilm, vanten.   En ingång till mellanrummet. Jag är i det här arbetet intresserad av bildspråk, jag är intresserad av hur vi skapar olika visuella världar när vi berättar med filmfotografi. Jag är här inte främst intresserad av det som för berättelsen framåt, utan av det andra. Den aspekt av bildspråket som på något sätt lämnar rymd. Rymd som kan få vara tom, eller fyllas i av betraktaren.   Min utgångspunkt är att mellanrum finns i allt berättande, att dessa skapar det utrymme som behövs för att det gestaltade ska nå fram till tittaren. Det är en central funktion såväl i litteratur, film, teater och andra konstformer. Vi använder oss ständigt av utelämnande då vi berättar någonting, vare sig det är med bild eller ord. Om vi berättar någonting så utesluter vi någonting annat. Om vi riktar kameran åt ena hållet, så registrerar den inte det som händer i andra riktningen.  Det här är också något som är helt omöjligt att isolera helt från filmen i sig, det är snarare något som är helt integrerat i den filmiska gestaltningen. Det är därför svårt att tala om det här som ett fenomen helt särskilt från filmen.  Dessutom är det något som jag upplever att vi sällan talar om, även om många säkert skulle hålla med om att det kan vara en viktig aspekt av berättandet. Det är lätt hänt att vi bara fokuserar på det som är det centrala för handlingen, särskilt när vi är många som behöver samarbeta för att skapa ett berättande. Det är ofta enklare att tala om andra delar av filmiskt berättande, som är mer praktiska, tekniska eller lättare att definiera och det finns då också en risk att det som är svårdefinierat nedprioriteras.  Jag vill genom detta arbete ge den här aspekten av filmiskt berättande fokus. Och förhoppningsvis så kan jag fortsättningsvis också ha det som ett redskap, och dessutom kommunicera kring det, med de jag arbetar.

Denna studie utforskar hur valet av brännvidd påverkar en genomsnittlig filmtittares emotionella upplevelse och ämnar besvara frågeställningen ”hur påverkar brännvidd en filmpubliks upplevelse av en filmscen och karaktärerna i den?” Frågan har här utforskats genom ett visningstest bestående av tre i stort sett identiska egenproducerade filmsekvenser, där variabeln är brännvidd. De tre sekvenserna spelades in med ett 18mm vidvinkelobjektiv, ett 32mm normalobjektiv och ett 100mm teleobjektiv. Vid visningstestet visades alla tre sekvenserna och mellan visningen av varje sekvens ombads undersökningsdeltagarna fylla i en undersökningsenkät. Resultaten av detta visade på att det fanns en variation i upplevelse baserat på brännvidd. En andel av undersökningsdeltagarna märkte dock ingen stor skillnad mellan brännvidderna medan en majoritet dock gjorde det. Det kunde däremot inte fastställas en konsekvent skillnad i vilken påverkan brännvidden hade, även om det observerades likheter i påverkan bland vissa enkätsvar. Det observerades att den emotionella påverkan som brännvidd har är sannolikt beroende på olika individuella faktorer.

Denna uppsats analyserar visuell komedi i Edgar Wrights actionkomedi Hot Fuzz (2007) och hur de tekniska komponenterna: filmfotografi och klippning används för att gestalta detta tillsammans med manuset. För att analysera detta görs ett urval på tre scener per analysdel som utgår från en av de komponenter som uppsatsen använder sig av genom en multimodal metod. Syftet är att förstå hur manusförfattare kan gå till väga när de skriver komedi på film och även ha det visuella och rytmiska i åtanke. Genom de tre analyserna visar resultatet på en film som använt sig av visuella metoder för att gestalta komedi tillsammans med manuset och med det göra parodi av tidigare etablerade konventioner i liknande genrer. Hot Fuzz kan användas som exempel för filmskapare när de skriver och producerar komedifilmer i hur den använder sig av kamera, klipp och manus.

The main purpose of the essay was to find out the photographic composition negative space’s progression, in the cinematography of Her (2013), and correlation to the main character's emotional state. The result was analyzed with the help of a composition analysis, dramaturgical analysis and an emotional theory. Three photos from each dramaturgical act (nine in total) were chosen to establish and create a relation to the main character’s emotional state. The result shows that negative space functions as an important visual medium, through collaboration with other photographic composition methods, to create imbalance and unease, or symmetry and harmony for the main character in Her. When the main character is alone, sad or emotionally unstable, negative space shrinks and isolates him through vast space, whereas when he is happy and positive negative space (in collaboration with other compositions) leads the eye and focus directly to him. The progression of negative space also shows a distinctive affinity to the main character’s romantic relationship, which shows that the progression relates and depends on the romantic bond.