Denna uppsats behandlar porträtteringen av transmän i filmerna Pojkarna (2015) och Boys Don’t Cry (1999). Syftet är att undersöka hur karaktärernas könsidentiteter är porträtterade och även att kunna bidra med kunskap till filmskapare om hur man kan utveckla porträtteringar av transmän i film. Analysen skrivs ur ett queerteoretiskt och normkritiskt perspektiv och genomförs med hjälp av Jens Eders analysmetod Karaktärsklockan. Maskulinitetsteori används för att undersöka karaktärernas maskulina uttryckssätt. Resultatet av denna undersökning visar att karaktärerna är nyanserade men att filmskaparna berövar karaktärerna rätten till sina könsidentiteter genom att de ständigt behöver rättfärdiga sig själva och sedan avslutar de filmerna med en tragisk eftersmak. Att karaktärerna berövas ett lyckligt slut kan skapa reflektioner om att det är ouppnåeligt att leva ett bra liv som transperson. / This thesis will examine the portrayal of trans men in the films Girls Lost (2015) and Boys Don’t Cry (1999). The purpose is to analyse how the characters’ gender identities are portrayed, and be able to contribute with knowledge of how to further advance the portrayal of trans men in film. The analysis is written from a queer theoretical and norm-critical perspective, with support from Jens Eder’s method of analysis Clock of Character. Masculine theory is used in order to examine how the characters express their masculine traits. The result of this study shows that the characters are nuanced, though, the filmmakers deprive them of their right to their gender identities as they constantly need to justify themselves, as well as ending both films with a tragic aftertaste. As the characters are deprived of a happy ending, this might create reflections that a good life as a trans person is unachievable.