Bakgrund: En hjärntumör kan vara lokaliserad på olika ställen i hjärnan och påverka olika funktioner i kroppen. Under sjukdomsförloppet är fysiska och psykiska symtom vanligt förekommande. Sjuksköterskan har en väsentlig roll i personens vård för att uppmärksamma patientens behov i hälsa och ohälsa. Syfte: Syftet var att beskriva vuxnas upplevelse av att leva med hjärntumör.  Metod: En litteraturöversikt med 13 vetenskapliga artiklar av kvalitativ metod sammanställdes och analyserades med induktivt förhållningsätt enligt Friberg.  Resultat: Resultatet visade hur personer med hjärntumör upplever sin vardag. Två huvudteman presenterades; att leva med symtom och hantera dessa och att uppleva en förändrad vardag. Sju subkategorier presenterades; fysiska symtom, kognitiva och psykiska symtom, copingstrategier, nya rutiner i vardagen, förlust av roller och relationer, anhörigas betydelse och att utmanas känslomässigt.   Slutsats: Litteraturöversikten visar att personer som drabbas av hjärntumör påverkas i vardagen. Många upplever kognitiva symtom vilket begränsar deras vardag. Copingstrategier sågs som en viktig del för att anpassa sig till sin nya vardag. Det fanns en oro och ångest kring symtom, prognos och sin framtid och hur detta skulle påverka deras vardag. Det finns behov av vidare forskning. Förslag på forskning skulle kunna vara sjuksköterskors upplevelse av att vårda en patient med hjärntumör.

Bakgrund: Bröstcancer är den vanligare cancerdiagnosen hos kvinnor i Sverige. För att behandla bröstcancer är cytostatika en av de viktigaste behandlingsmetoderna, dock är det en behandling som medför mycket oönskade och påfrestande biverkningar. När en patient genomgår en cytostatikabehandling behövs en kunskap om hur patienten upplever biverkningarna för att kunna symtomlindra och stötta patienten på bästa sätt.  Syfte: Syftet med studien var att belysa kvinnliga patienters upplevelser av biverkningar från cytostatikabehandling vid bröstcancer. Metod: En litteraturstudie baserad på patografier med en kvalitativ design och en induktiv ansats. Dataanalysen genomfördes utifrån Graneheim och Lundmans innehållsanalys.  Resultat: Resultatet för studien resulterade i tre huvudkategorier och fyra underkategorier. De tre huvudkategorierna var, Att utseendet förändras, Att leva med trötthet och Att kroppen förändras. Slutsats: Studiens mest framträdande resultat var att det framkom blandade känslor kring att tappa håret, att hjärntrötthet och fysisk trötthet hade en stor påverkan på kvinnorna samt att de tvingades leva med smärta. Genom att sjuksköterskan har en större kunskap och förståelse kring de olika biverkningarna samt hur de påverkar patienten kan de lättare stödja den drabbade och symtomlindra dess biverkningar.

Colorectal cancer (CRC) is defined as a cancer appearing in the colon or in the rectum. In Sweden, ~ 6300 individuals were diagnosed with the disease in 2014 and ~ 2550 individuals diagnosed with CRC die each year due to their cancer. Surgery is the main treatment option of CRC and a survival rate of ~ 10 % is estimated if distant metastases have developed. It is therefore of importance to find factors that may be useful together with tumour, node, metastasis (TNM) stage to establish early CRC diagnosis, prognosis and follow-up of CRC patients. The aim of this thesis was to study the possible association of CD93, PLA2G4C, PDGF-D and inflammatory cytokines with CRC disease progression. In a prospective study approach CD93 and PLA2G4C single nucleotide polymorphisms (SNPs) were of potential importance in CRC prognosis. The T/T genotype of CD93 was associated with an increased CD93 expression in CRC tissue. Further, CRC patients carrying this genotype were associated with disseminated CRC at diagnosis and a lower recurrence-free survival after surgery. The A allele of a SNP of PLA2G4C was a stronger predictor for CRC-specific mortality than the conventional risk factors used in the clinic for selection of TNM stage II patients for adjuvant treatment. This indicates that the T/T genotype of CD93 and the A allele of PLA2G4C may be potential genetic factors related to disease severity and spread. Furthermore, they distinguish CRC patients that may benefit from a more comprehensive follow-up and adjuvant treatment. To study the putative involvement of PDGF-D in CRC the effects of PDGF-D signalling was studied in vitro. PDGF-D signalling altered the expression of genes of importance in CRC carcinogenesis and proliferation which was blocked by imatinib, a tyrosine kinase inhibitor. This indicates that PDGF-D signalling may be an important pathway in CRC progression and a potential target in CRC treatment. The analysis of various inflammatory cytokines in plasma at diagnosis showed an association between high levels and increased total- or CRC-specific mortality two years after surgery. High levels of CCL1 and CCL24 was the only cytokines strongly correlated with a worse CRC prognosis after statistical adjustments and may be of interest for further evaluation. In conclusion, this thesis presents circulating and genetic factors such as CD93, PLA2G4C, PDGF-D, CCL1 and CCL24 that may be of importance in CRC progression and may be of clinical value together with TNM stage in establishing prognosis. / Kolorektal cancer är en tumör i kolon eller rektum. I Sverige diagnosticerades år 2014 ca6300 individer med denna cancertyp och ca 2550 personer dör årligen till följd av kolorektalcancer. Operation är det huvudsakliga behandlingsalternativet för kolorektal cancer och vidfjärrmetastaser är överlevnaden < 10 %. Det är därför viktigt att hitta markörer somtillsammans med TNM-stadium kan ge tidig information om sjukdomens prognos och lämpliguppföljning av patienter. Utveckling av kolorektal cancer sker genom ackumulering av genetiska mutationer ochepigenetisk nedreglering av tumörsuppressorgener. Därutöver spelar interaktionen mellantumören och dess närmaste omgivning, innehållande tillväxt- och inflammatoriska faktorer,en viktig roll i tumörens utveckling och metastasering. Syftet med avhandlingen var att studera associationen mellan CD93, PLA2G4C, PDGF-D samtinflammatoriska cytokiner och kolorektal cancer progression. En prospektiv studie visade att CD93 och PLA2G4C SNP var potentiellt viktiga förbedömningav kolorektal cancer prognos. T/T genotypen av SNP rs2749817 i CD93 var associerad medhögre uttryck av CD93 i kolorektal cancer vävnad, främst bland patienter i stadium IV.Därutöver observerades fler återfall efter operation hos patienter med T/T genotypen. Aallelen hos PLA2G4C SNP rs1549637 är en möjligtvis bättre markör för cancerspecifiköverlevnad vid stadium II än faktorer som idag används för att selektera patienter tilladjuvant behandling. Sammantaget antyder detta att T/T genotypen av CD93 och A allelenav PLA2G4C kan vara genetiska markörer relaterade till allvarlig tumörsjukdom ochspridning. Därutöver kan de eventuellt selektera patienter som kräver tätare uppföljning ochadjuvant behandling. För att studera den förmodade inblandningen av PDGF-D i kolorektal cancer undersöktesdess effekt på PDGF-D signalering in vitro. PDGF-D signaleringen förändradegenexpressionen av gener involverade i tumörutveckling och spridning, vilken kundeblockeras av tyrosinkinashämmaren imatinib. Det antyder att PDGF-D signalering kan vara enviktig faktor vid kolorektal cancer progression och ett potentiellt mål för behandling. Analysen av ett flertal inflammatoriska cytokiner visade en korrelation mellan högacytokinnivåer och ökad cancerspecifik och total dödlighet två år efter operation. Höga CCL1och CCL24 nivåer var de enda faktorerna som förblev signifikant associerade medcancerspecifik mortalitet vid fördjupad statistisk analys och bör studeras vidare. Sammanfattningsvis presenterar denna avhandling cirkulerande och genetiska faktorersåsom CD93, PLA2G4C, PDGF-D, CCL1 and CCL24 som eventuellt är viktiga vid bedömning avkolorektal cancer progression tillsammans med TNM stadium.

Background: Oral Tongue Squamous Cell Carcinoma (OTSCC) is the most frequent and aggressive carcinoma in the head and neck region. Its incidence has increased during the last decades, especially in young patients (≤40 years) mainly female. These young patients have either not been exposed to the traditional risk factors for this disease, or have a much reduced duration of exposure than the typical OTSCC patient. The reasons behind this increasing incidence remain unknown. The aims of this thesis were to analyse the presence and possible role of human papillomavirus (HPV) in oral tongue cancer in correlation with its surrogate marker p16 and its receptor syndecan-1. Other aims were to evaluate expression of EMT (epithelial to mesenchymal transition) - related markers, such as E-cadherin, β-catenin, CK5 and CK19, and to address the potential predictive role of podoplanin in the loco-regional metastatic process. Clinical parameters including age, sex, geographical distribution, relapse, tumour staging and grading were also investigated for a possible correlation with biomarker expression and prediction of survival rate and therapeutic strategy. Materials and methods: More than one hundred samples of OTSCC coming from two University Hospitals of two different countries (Sweden and Italy) were analysed. HPV presence was evaluated by in situ hybridisation for detection of the high-risk HPV 16 and indirectly by immunohistochemistry (IHC) of its surrogate marker p16. Expression of the HPV receptor syndecan-1 and the EMT biomarkers E-cadherin, β-catenin, CK5, CK19 were also evaluated by immunohistochemistry. Samples were scored using a quick score (QS), taking both number and intensity of cells stained into account. Podoplanin expression was investigated at both protein and RNA level. Results: Tumour size and lymph node metastasis correlated to both overall and disease-free survival. Despite variable expression of the syndecan-1 receptor, HPV 16 was not detected in any sample analysed, excluding a possible association with p16, which was expressed in 33% of the cases. All EMT-related markers were commonly expressed in tongue cancer. Data showed E-cadherin to be an independent prognostic factor with higher expression associated with poor overall survival. Notably, E-cadherin, β-catenin and CK5 directly correlated to each other. Multivariate analysis of clinical data demonstrated that age of the patient is an independent prognostic factor with younger patients showing a worse survival rate. Patients younger than 40 years also showed significantly higher expression of podoplanin. Data for geographic distribution revealed a difference in expression of E-cadherin between Swedish and Italian patients. Conclusions: In contrast to SCC of the base of the tongue and the tonsil, HPV is not present in OTSCC, excluding HPV infection as a risk factor. Higher levels of E-cadherin and young age is associated with poor survival in OTSCC patients. The different frequency of EMT markers seen between Swedish and Italian patients suggests an important role for the environment and the geographical area in the onset of different molecular patterns of OTSCC.

No description available.

Bakgrund: Cancerfallen i Sverige har fördubblats sedan 1970-talet och om cirka 20 år uppskattas 100 000 nya personer insjukna i cancer per år. Att drabbas av cancer anses vara en av de mest stressfyllda situationer en person kan uppleva och sjukdomen påverkar patienten både fysiskt, psykiskt och existentiellt. För att lättare hantera sin nya vardag kan patienten behöva tillämpa olika copingstrategier som används för att hantera svåra påfrestningar.  Syfte: Syftet med studien var att utifrån ett patientperspektiv beskriva copingstrategier som kan hjälpa patienter med avancerad cancer.  Metod: En litteraturstudie med 14 kvalitativa vetenskapliga artiklar genomfördes. Artiklarna analyserades utifrån Lundman och Hällgren-Graneheims (2017) manifesta innehållsanalys.  Resultat: Resultatet delades in i fyra kategorier och tretton underkategorier. Kategorierna som framkom var; Viljan att styra över sitt liv, uppmuntrande känslor, socialt stöd samt andligt stöd. Slutsats: Sjuksköterskan behöver agera på ett sådant sätt att patientens hälsa ökar och lidandet minskar. Sjuksköterskan behöver också utgå ifrån patientens unika och subjektiva livsvärld eftersom det är först då som patientens copingstrategier kan identifieras och stärkas. Tillgodosedda copingstrategier leder till att patientens vardag och liv kan genomsyras av en känsla av hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet.

Increased understanding of the molecular mechanisms underlying cancer development has shifted drug discovery towards target driven drug development the last decades, but the development of effective cancer drugs has been hampered by the lack of predictive preclinical models. 3-D cultures, considered to more accurately reflect solid tumors in vivo, have been proposed as one way to increase the predictability of clinical efficacy in cancer drug discovery and development. The aims of this thesis were to improve preclinical models for cancer drug development, with focus on colorectal cancer (CRC) and use of multicellular tumor spheroids (MCTS), and also to mechanistically characterize some potentially new anticancer drugs (papers I – IV). The most important technical improvement was the development of direct measurement of green fluorescent protein (GFP) marked cells in spheroids, simplifying live collection of viability data and enabling high-throughput screening (HTS) in the MCTS model (paper I). In paper III and IV, the 3-D model was adapted to enable studies on the interaction between drugs and radiation. Two potentially new anticancer drugs, VLX50 and VLX60, were mechanistically characterized. VLX60, a novel copper containing thiosemicarbazone, induced reactive oxygen species (ROS) formation, was selectively active against BRAF mutated colon cancer cells and exhibited anticancer activity in vivo (paper II). Furthermore, two potentially new anticancer drugs were found suitable for further development for use in combination with radiation (papers III and IV). In paper III, synergy with radiation in spheroids compared to monolayer cultured colon cancer cells was shown with the novel iron-chelating inhibitor of oxidative phosphorylation, VLX600. In paper IV, the antiprotozoal drug nitazoxanide was shown to sensitize quiescent clonogenic colon cancer cells to radiation. In conclusion, introduction of measurement of fluorescence of GFP marked cells in spheroids makes clinically relevant 3-D models feasible for HTS experiments and characterization of candidate drugs and radiosensitizers in early cancer drug discovery and development. VLX60 has several characteristics suitable for further development into a cancer drug, notably against BRAF mutated colorectal cancer cells. VLX600 and nitazoxanide show radiosensitizing properties making them promising for further development for use as cancer drugs in combination with radiation.

Duktal bröstcancer är den vanligaste formen av invasiva brösttumörer. Graderingssystemet för bröstcancer har definierats av Elston och Ellis och är baserat på tre parametrar. En av dessa är räkning av antal mitoser på preparat färgade med Hematoxylin och Eosin (HE). Som ett komplement vid bedömning av bröstcancer analyseras Ki67, en proliferationsmarkör, med hjälp av immunhistokemi (IHC).  Fosfohiston H3 (pHH3) är ett histonprotein som finns i cellkärnan. Proteinet tros vara en specifik markör för mitos eftersom den är fosforylerad enbart under M-fasen och i slutet av G2-fasen. Syftet med studien var att utvärdera pHH3 som potentiell markör för mitos vid diagnostiseringen av duktal bröstcancer. Syftet var även att jämföra metoden med räkning av antal mitoser och Ki67-positiva celler, samt att studera den interindividuella skillnaden vid bedömningen av preparaten. Materialet bestod av 20 sektorresektat med invasiv duktal bröstcancer. Preparaten färgades med IHC och bedömdes mikroskopiskt. Celler som var positiva för pHH3 och Ki67 samt antal mitoser räknades, av tre läkare. Ett medelvärde för varje patientfall och metod beräknades från läkarnas bedömningar. Metodernas variationskoefficienter och dess medelvärden beräknades. Variationskoefficienterna uppvisade medelvärden på 0,21 för Ki67 +/- 0,10 SD, 0,33 för pHH3 +/- 0,14 SD och 0,46 för mitosräkning +/- 0,34 SD. Korrelationskoefficienterna för metoderna och respektive läkare uppvisade en spridning. Korrelationerna uppvisade medelvärden på r = 0,78 för Ki67 och pHH3, r = 0,74 för Ki67 och mitos samt r = 0,83 för pHH3 och mitos. Enligt studien verkar antipHH3 vara ett bra komplement vid bedömning av duktal bröstcancer. Dock krävs tydliga kriterier för vad som ska räknas som en pHH3-positiv cell. Intervariabiliteten verkar bli mindre med anti-pHH3 än vid räkning av mitoser, som är mer tidskrävande. Minst intervariabilitet ses vid bedömning av anti-Ki67 som en proliferationsmarkör. / Ductal carcinoma of the breast is the most common form of invasive breast tumours. The grading system for breast cancer is defined by Elston and Ellis and is based on three criterions. One of these criterions is the mitotic count in pathological sections of breast carcinomas stained with Hematoxylin Eosin. A common method often applied as a complement in diagnosis of breast carcinoma is immunohistochemical staining with use of antibodies directed against Ki67, a proliferation marker. Phosphohistone H3 is a histone protein that is located in the cell nucleus. The protein is believed to be a specific marker for mitosis since it only is phosphorylated during mitosis, and to some extent at the end of the G2-phase. The purpose of this study was to evaluate pHH3 as a potential marker for mitosis when diagnosing ductal breast cancer. The purpose was also to compare the method to mitotic figuring and the count of Ki67-positive cells, and to study the inter-individual variability when assessing the histological sections. The material consisted of 20 biopsies containing invasive ductal breast cancer. The sections were stained using IHC and all sections were evaluated microscopically. Cells positive for pHH3, Ki67 and mitotic cells were quantified, by three doctors. From the doctors results an average value was determined for each case and method. To be able to compare the methods the coefficient of variation was calculated. The average value of the coefficient of variation was determined for each method and also the standard deviation (SD). The coefficient of variation showed average values of 0,21 for Ki67 +/- 0,10 SD, 0,33 for pHH3 +/- 0,14 SD and 0,46 for mitotic figuring +/- 0,34 SD. The correlation coefficients for the methods and each doctor showed dispersion. The correlations showed average values of r = 0,78 for Ki67 and pHH3, r = 0,74 for Ki67 and mitosis and r = 0,83 for pHH3 and mitosis. According to this study it seems as though anti-pHH3 could complement the other methods. However explicit criteria which defines a threshold value of which cells should be considered pHH3-positive needs to be established. The inter-individual differences seem to decrease using antipHH3 compared with mitotic counting, which is more time consuming. Although the minimum difference can be seen when assessing anti-Ki67 as a proliferation marker.

Bakgrund: Varje år insjuknar ca 320 barn mellan 0-18 år av cancer i Sverige vilket innebär att många syskon kan få en förändrad vardag. Cancer orsakas av att celler i kroppen börjar dela sig okontrollerat samt ökar i storlek, vilket resulterar i en cancertumör. Hur ett syskon reagerar när en bror eller syster får sin cancerdiagnos är beroende på ålder och tidigare erfarenheter. I mötet med ett sjukt barn och dess familj är det viktigt att som sjuksköterska stötta och hantera hela familjens upplevelser i den rådande situationen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva syskons upplevelse av att ha en bror eller syster med cancer samt att studera de inkluderade artiklarnas undersökningsgrupp. Metod: En deskriptiv litteraturstudie som inkluderar elva vetenskapliga artiklar som söktes via databasen Medline via PubMed. Artiklarna analyserades med hjälp av Polit och Becks niostegsmodell för ett objektivt urval. Huvudresultat: Syskon som hade en bror eller syster med cancer upplevde många omställningar i livet, både emotionellt, fysiskt och psykiskt. Resultatet visar tre centrala stora upplevelser som syskonen upplevde, ”Känslosamma ögonblick”, “Att rätt information skapar trygghet” samt “Att leva i en förändrad tillvaro”. Undersökningsgrupperna i de inkluderade artiklarna var individer mellan 6-22 år och både pojkar och flickor samt att antalet varierade mellan 6-125 deltagare. Slutsats: Ett syskon till en bror eller syster med cancer upplever många känslor och förändringar samt påverkas av den nya tillvaron som uppstår efter cancerbeskedet. Detta innebär att familjesituationen, relationer och skolan påverkas på olika sätt.

Background and aims: The clinical course of prostate cancer is highly variable and difficult to predict.Stage at presentation, grade and PSA at diagnosis are traditionally used to predict outcome. The aimof this thesis was to identify strategies for improved survival prediction in men with prostate cancer.The way in which prostate cancer affects a population based‐cohort and how routinely measuredvariables can be used to predict survival in an intermediate to long follow‐up period were explored.From this large cohort we separately evaluated how survival can be predicted in men with incidentalcarcinoma (T1a and b) and locally advanced disease (lymph node‐ positive). Immunohistochemistrywas added to routinely measured variables in the subgroup of men with incidental carcinoma.Furthermore, we assessed how the outcome of metastatic disease may be predicted from informationavailable at diagnosis, and during the first six months after treatment. Finally we predicted survivalfor men with metastatic hormone‐refractory prostate cancer (HRPC). Material and methods: From the Swedish South‐East Region Prostate Cancer Register data on 8887men were studied and the impact of tumour grade, serum PSA concentration, TNM classification andtreatment was studied in relation to survival.Furthermore, an evaluation of the disease‐specific mortality of conservatively managed incidentalcarcinoma in relation to T‐category, Gleason score, p53, Ki‐67, Chromogranin A and serotonin wasmade. From the same register we studied whether common predictive factors such as serum‐PSA, Tcategoryand biopsy tumour grade could be used to better assess the prognosis of men with nodepositiveprostate cancer. Using data from the clinical trial SPCG‐5 we studied the possibility of serialmeasurements of PSA and ALP being to predict survival early in the course of hormone‐treatedmetastatic prostate cancer. From the same trial, we also assessed the value of PSA kinetics inpredicting survival and related this to baseline variables in men with metastatic HRPC. Results: In the South–East Region, where screening was seldom done the median age at diagnosisand death was 75 and 80 years respectively, and 12% were diagnosed before the age of 65 years. Hightumour grade, high serum PSA and high T category were associated with poor outcome. The projected 15‐year disease‐specific survival rate was 44% for the whole population. In total, 18% ofpatients had metastases at diagnosis and their median survival was 2.5 years. In the cohort of men with incidental carcinoma, 17% died of prostate cancer. Of 86 patients withGleason score ≤5, three died of prostate cancer. Independent predictors of disease‐specific mortality inmultivariate analysis were category T1b prostate cancer, Gleason score >5 and high immunoreactivityof Ki‐67. Men with lymph‐node positive disease have a median cancer‐specific survival of 8 years.Preoperatively known factors such as PSA, T‐category, age, mode of treatment, failed to predictoutcome, but there was a weak, not statistically significant difference in cancer‐specific survival inrelation to tumour grade. Initial ALP, and ALP and PSA after 6 months of treatment were the serum markers that provided thebest prognostic information about the long‐term outcome of metastatic prostate cancer. In men withHRPC, PSA velocity alone gave a better prediction of survival than all other PSA kinetic variables. Conclusion: In an almost unscreened population, prostate cancer is the elderly mans disease but themortality is high. Ki‐67 may be of value in addition to stage and Gleason score for predicting theprognosis in men with incidental carcinoma.The impact of lymph node metastases on survival overrides all other commonly used prognosticfactors. By following ALP and PSA for 6 months it is possible to predict outcome in metastatic prostate cancer.This gives a much better prediction than baseline PSA and helps to select men with a poor prognosis.By combining PSAV with the variables available at baseline, a better ground for treatment decisionmakingin men with HRPC is achieved.