<p>Claude Debussy Cellosonat</p><p>Dimitrij Shostakowitch Cellosonat op.40</p><p>Felix Mendelssohn-Barthodly Pianotrio nr.1 D-moll op.49</p><p>Medeverkande musiker:</p><p>Emil Wegberg, Cello</p><p>Katarina Abbas, Violin</p><p>Leo Gavel, Piano</p><p>Gerog Öquist, Piano</p>

No description available.

Denna uppsats är en beskrivning av min examenskonsert och förarbetet inför den. Jag berättar om verken jag spelade: César Francks Cellosonat i A-dur och Sjostakovitjs Pianotrio No. 2. Uppsatsen innehåller även information om tonsättarnas och verkens bakgrund, jag analyserar verken och reflekterar kring min upplevelse av konserten. Mina slutsatser är att jag hade goda förutsättningar för att göra en konsert då jag planerade i god tid inför den, spelade med duktiga musiker och hade en mycket trevlig publik. Jag kommer också fram till att historien bakom verken förändrade och berikade mina konstnärliga tolkningar. / <p>César Franck, Cellosonat i A-dur, sats 1 och 2, Arr. Jules Delsart. Dmitrij Sjostakovitj, Pianotrio no. 2, op. 67. Linnea Vikström-cello, Iveta Calite-piano, Christopher Sandberg-violin, Joakim Martinsen-piano.</p>

I detta konstnärliga självständiga arbete undersöks olika verktyg och metoder som hjälp i ett interpretationsarbete. Arbetet inkluderar en musikalisk analys av Benedetto Marcellos Cellosonat i F-dur samt ett jämförande av olika instrumentalisters inspelningar av detta stycke. Syftet med detta arbete är att som trombonist analysera och interpretera Benedetto Marcellos Cellosonat i F-dur. I bakgrundsdelen presenteras fakta om Marcello. En kortfattad historik om hur han levde och livnärde sig i 1600-talets Venedig. Det presenteras även en kort bakgrund om begreppet interpretation, vad det betyder och hur det används inom musiken. Resultatet visar att en musikalisk analys är till god hjälp för en musikers interpretation. Det ger en djupare förståelse om vad tonerna står för. Även att lyssna på olika interpreters tolkningar visade sig vara nyttig för att få inspiration samt en bredare referensram. Resultatet innebär att jag vet hur jag kan gå tillväga vid framtida interpretationsarbeten. / <p>Repertoar:Henri Tomasi - TrombonkonsertAstor Piazolla - Svit ur Maria de Buenos Aires (arr av Steven Verhelst)Benedetto Marcello - Cellosonat i F-dur (arr av Sven och Johanna Fridolfsson)Medverkande:Elias Fridolfsson, TrombonKatarina Ström-Harg, PianoJonathan Jennesjö, TrumpetAnna Lindberg, TrumpetEelis Malmivirta, HornHilda Melin, HornHjalmar Ljungberg, TrombonKristian Prestbø, TubaDaniel Caesar, SlagverkEskil Hamrin, SlagverkCornelia Vogel, ViolinEmma Alriksson, ViolinChristine Söderlund, ViolinLouise Rosenholm, ViolaIsela Halonen, ViolaJohanna Fridolfsson, ViolaLavinia Scarpelli, CelloAgnes Wall Ströberg, CelloJakob Ulmestrand, Kontrabas</p>

Denna studie är en analys av Claude Debussys Cellosonat skriven år 1915. Sonaten är ett av de sista verk som Debussy komponerade innan sin död, och tillhör de mästerverk som går att hitta i repertoaren för cello och piano. I min analys försöker jag hitta vilken form varje sats har, och bryta loss rytmiska och melodiska motiv för att se hur Debussy utvecklar och använder sig av sitt material. Trots att det är svårt att komma fram till ett fast resultat blev min slutsats att första satsen är i sonatform, med delar ABA &amp; Coda. Andra satsen har jag valt att beteckna som ett rondo, med formen ABACA. Den tredje satsen innehåller både strukturen av sonatform och rondo och delas upp i ABACDAC (Coda). Sonaten hålls ihop med hjälp av hur de olika teman går mellan satserna istället för att luta sig på en fast struktur. Genom att framföra verket och söka efter klangfärgerna har jag slutligen fått en djupare förståelse för detta verk. / <p>J. S. Bach: Svit nr. 4 i Ess-dur, BWV 1010</p><p>C. Debussy: Cello Sonat i d-moll</p><p>S. Taneyev: Piano Trio i D-dur, Op. 22</p><p></p><p>Övriga medverkande:</p><p>Jonna Simonsson, violin</p><p>Albert Dahllöf, piano</p>

Syftet med studien var att ur ett uppförandepraxisperspektiv med fokus på tidig musik utföra en fördjupning av barockens cellomusik. Det implementerades genom instudering och analys av Salvatore Lanzettis Sonat nr. 5 i a-moll, op. 1. Lanzettis cellosonat komparerades metodiskt med sonater skrivna av kompositörer som inte var cellister för att påvisa på vad som var nyskapande med Lanzettis sätt att skriva. I studien undersöktes litteratur om läroböcker för cello som finns tillgängliga från 1700-talet. Vidare undersöktes musiker och kompositörer som funnits i Lanzettis närhet. I och med djupare kunskaper under arbetets gång framstår Lanzetti relativt välkänd utomlands främst i kretsar kring barockcello, med inspelningar av hans musik och tanken med det här arbetet har varit att uppmärksamma honom i en svensk kontext. Anledningen till Lanzettis betydelse är främst att han reste runt i Europa och spred kunskaper som tidigare mest hade funnits i Neapel. Hans framförande på Concert Spirituel i Paris 1736 följdes kort därefter av en publikation cellosonater av fransmannen Jean Baptiste Barrière. Dessa sonater innehåller många tekniska svårigheter, mycket dubbelgrepp i obekväma lägen och tumläge. Studien jämför samtida virtuoser och att Lanzetti inte var den som ”uppfann” tumläge på cello. I musik av andra cellister från den här tiden ser man att de också använder det i viss mån. I studien diskuterades det naturliga i att man som duktig musiker nyfiket undersöker de möjligheter som finns på instrumentet, som vi nuförtiden även gör med olika utökade tekniker och specialeffekter. Trots många väldigt virtuosa cellister i Italien under 1700-talet verkar Lanzetti varit den som verkligen exporterade dessa tekniker utomlands och inspirerade andra kompositörer att använda sig av detta. / <p>Salvatore Lanzetti (1710–1780), Sonat nr. 5 för violoncello och basso continuo op. 1 (1736) </p><p>Medverkande: </p><p>Anna Paradiso Laurin, cembalo  </p>