Dans är en estetisk uttrycksform, ett estetiskt ämne och ett språk och har därmed en betydelsefull del i barns uttryckande och utveckling och är en del av de ämnesområden som förskolan ska arbeta med. Med utgångspunkter i Lindqvist och Pastorek Gripsons (2021) artikel så kommer denna studie fördjupa sig i dansen i den planerade undervisning, utifrån förskollärarnas beskrivning med hjälp av intervjuer. Syftet med studien är att, utifrån Merleau-Pontys filosofi om kroppens fenomenologi, bidra med kunskap om hur förskollärares erfarenhet av dans påverkar utbudet och utövandet av dans i den planerade undervisningen i förskolan. Resultatet av studien visar att barn får ta del av dans i den planerade undervisningen, både som ämne och som en uttrycksform. Dans som ämne erbjuds oftast genom röris som är en blandning mellan dans och gymnastik som utövas efter förinspelade låtar eller videos. Dans som uttrycksform ses tillsammans med arbete kring känslor och musik, där barnen får möjlighet att uttrycka sig kroppsligt genom dans. Resultatet visar även att förskollärares erfarenheter och kunskaper kring dans har betydelse för vad och hur dans erbjuds i förskolans planerade undervisning. / <p>Kurskod 2FL41E</p>

Studiens syfte är att undersöka hur dans kan användas som uttrycksform av barn i förskolan. Det fokus som studien har är barns upplevelser av årstider, hur barnen gestaltar och kommunicerar dessa via dansen. För att genomföra studien och möjliggöra att få svar på forskningsfrågorna utformades ett mindre dansprojekt tillsammans med en barngrupp där jag gick in i rollen som förskollärare. Studien utgår ifrån en kvalitativ metod och de data som har samlats in baseras på deltagande observation, videoobservation och ljudinspelning. Resultatet visar att barnen gestaltar och kommunicerar sina upplevelser av årstider utifrån personliga erfarenheter. De använder kroppens rörelser till att gestalta olika naturfenomen för respektive årstid och dansar årstidstypiska lekar, detta då leken kan ses som en stor del av barns livsvärld.

Syftet med studien är att synliggöra förskollärares perspektiv på hur dans i förskolan kan skapa förutsättningar för delaktighet och inkludering med fokus på barn i behov av särskilt stöd. Studiens forskningsfrågor lade dessutom fokus på vilka förutsättningar samt hinder som finns för användningen av dans i förskolan. Med utgångspunkt i socialkonstruktionistisk teori genomfördes kvalitativa intervjuer som metod för datainsamling. Urvalet innefattar yrkesverksamma förskollärare inom Norrbottens län. Resultatet visar att förskollärarna uttryckte kännedom gällande vikten av ett likvärdigt bemötande av barn i behov av stöd och att en viktig del av yrkesrollen innefattar att erbjuda barn en mängd aktiviteter för att skapa möjligheter till delaktighet och inkludering i förskolan. Dans beskrivs som en tillgång i barnens utbildning i relation till delaktighet och gemenskap men också ur ett lärandeperspektiv. Studien framhåller vidare att dans inte synliggörs i förskolans miljö samt att förskollärarnas egna intressen och osäkerhet till stor del hämmar barns möjlighet att tillägna sig dans i förskolan.

Mot bakgrund av både tidigare forskning och egna upplevelser framkommer det att dans inte är ett vanligt förekommande ämne i förskolan. Därför väcktes intresset av att undersöka dansens plats i förskolan. Således är syftet med föreliggande studie att bidra med kunskap om hur förskollärare arbetar med dans och vilken roll förskollärarna har i dansundervisningen utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Metoden som användes för att samla in emperi var semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare från olika förskolor i södra Sverige. Därefter genomfördes en tematisk analys för att kategorisera förskollärarnas utsagor. Resultatet synliggör dansens komplexitet i förskolan och att det inte är ett prioriterat ämne. Dansen som barnen erbjuds är främst den spontana dansen och den används i första hand som en metod med andra syften än dans. Det framkommer även att förskollärarna har olika uppfattningar om vad som räknas som dansinnehåll och inte, vilket därmed påverkar barnens möjligheter till lärande om dans. Dessutom synliggörs att både fysiska artefakter och förskolläraren själv kan ses som ett verktyg i dansundervisningen. Samtliga förskollärare inser sin viktiga roll som förebild i dansen, men det skiljer sig mellan förskollärarna om de är bekväma i att leda dans eller inte. Utifrån resultatanalys och diskussion kan slutsatsen dras att dans bör få en tydligare plats i förskolans verksamhet, där kompetensutveckling ses som det mest väsentliga för att utveckla dansen som ämne i förskolan.

This study highlights the complex ways in which children engage with semiotic resources during designed dance activities. The study explores how preschool children aged four to five use semiotic resources during dance activities. The aim is to investigate the children's use of symbolic expressions and the communicative dynamics involved. Grounded in social semiotic theory, with a focus on meaning making and transduction, this study uses observation as a method to collect qualitative data from a selected group of child participants. The analysis, grounded in social semiotic analysis, reveals that children create meaning through different semiotic resources, which include different signs and symbols. These can take the form of physical expressions where children's creativity, imagination, emotional expression and social interaction are the basis. The results show that through the three designed dance activities, children mainly used semiotic resources such as gestures, gazes, sounds, facial expressions and verbal expressions to create meaning. By exploring the semiotic resources used and their application in these interactions, it can contribute to the research and one can gain a deeper understanding of children's communicative and symbolic expression during dance activities. The study has potential implications for educational strategies that can promote children's social and cognitive abilities. / Denna studie belyser de komplexa sätten där barn engagerar sig med semiotiska resurser under designade dansaktiviteterna. Studien utforskar hur förskolebarn i åldrarna fyra till fem år använder semiotiska resurser under dansaktiviteter. Syftet är att undersöka barnens användning av symboliska uttryck och de kommunikativa dynamikerna som är involverade. Förankrad i social semiotisk teori, med fokus på meningsskapande och transduktion, använder denna studieobservation som metod för att samla kvalitativa data från en utvald grupp av barndeltagare. Analysen, förankrad i social semiotisk analys, avslöjar att barn skapar mening genom olika semiotiska resurser, vilket innefattar olika tecken och symboler. Dessa kan ta formen av fysiska uttryck där barns kreativitet, fantasi, känslouttryck och sociala interaktion är grunden. Resultaten visar att genom de tre designade dansaktiviteterna använde barn främst semiotiska resurser som gester, blickar, ljud, ansiktsuttryck och verbala uttryck för att skapa mening. Genom att utforska de semiotiska resurser som används och deras tillämpning i dessa interaktioner kan det bidra till forskningen och man kan få en djupare förståelse för barns kommunikativa och symboliska uttryck under dansaktiviteterna. Studien har potentiella implikationer för utbildningsstrategier som kan främja barns sociala och kognitiva förmåga.