Denna uppsats är till sin form en reflekterande vetenskaplig essä som undersöker en normkritisk jämlikhetsarbetares praktiska kunnande och yrkesvillkor. Författarens egen yrkeserfarenhet finns med i form av en berättelse från ett genusprojekt inom högre skådespelarutbildning. Denna dilemmasituation bildar utgångspunkt för ett undersökande i dialog med historiska och samtida tänkare och praktiker. Framträdande i undersökningen är Aristoteles kunskapsbegrepp fronesis – den praktiska klokheten. Undersökningen beskriver några av de komplexiteter som finns i att bedriva ett arbete som utmanar maktordningar i en organisation och visar att det krävs praktisk klokhet för att hantera motstånd, starka känslor och våld. / This reflective scientific essay examines the practical knowledge of the equality worker involved with anti-oppressive education in a Swedish context, where the term “norm critique” is used. The writers personal experience is included in the work, in the form of a narrative from a “messy situation” in a project centered on gender perspectives in actor training. This dilemma is the starting point for an inquiry in dialogue with contemporary and historical thinkers and practitioners. Prominently in the essay is Aristotle's term for skill and practical wisdom, phronesis. The inquiry describes some of the complexities that lies in doing counter hegemonic work within organizations and it shows that this kind of work demands practical wisdom to be able to handle resistance, strong emotions and violence.

Att måla essäistisktDenna uppsats beskriver hur ett konstnärligt samarbetsprojekt utvecklades mellan två konstnärer.Målet med projektet var att komma fram till ett dialogiskt arbetssätt utan att använda det verbalaspråket och beskriver hur arbetet förvandlades från egna monologer till ett måleriskt samtal.Med utgångspunkt i renässansförfattaren Michel de Montaigne och hans arbete med att iessäform reflektera och få kunskap om tillvaron undersöks essäskrivandet både somforskningsmetod och förhållningssätt. Centrala begrepp är Friedrich Nietschzes apollinskt kontradionysiskt och Friedrich Schillers beskrivningar av form-, sinnlig- och lekdrift. Uppsatsen är enmeta-essä med syfte att visa hur ett essäistist arbetssätt kan reflektera och lyfta fram den egna levdapraktiska kunskapen. / Painting essayisticThis essay-form paper depicts the development of an artistic collaboration between two artistswhere the purpose was to come up with a dialogical way of working without using verballanguage. It describes how this work developed from separate monologues to a conversation inpainting.Based in the the renaissance essayist Michel de Montagne and his reflections over andattempts to understand our existence I try to approach the essay as a form that can be utilized asa method as well as an attitude towards this. Central concepts are Friedrich Nietzsche´s »theApollonian» versus »the Dionysian» as well as Friedrich Schiller's descriptions of the formaldrive, the sensuous drive and the play drive. The paper is a “meta essay” about how theessayistic method can be used to reflect over and emphasize personal practical knowledge.Keywords:Essay,

This study sets out from an artistic workshop designed to investigate light, colour and spatiality. During the original event, a number of participants joined to collaborate by means of painting, dialogue and exercises in movement. From a presentation of the workshop (as determined in time and space), the text argues that the character of an artwork is essentially unfinished; an ongoing ”truth process”. Adopting lines of reasoning from philosophers Vilém Flusser and Theodor Adorno, I gain a first understanding of how the artwork could be reconstituted within the limits of a scientific essay. Once more turning to the workshop's course of events, I find experiences within the actual situation relating to abstract concepts such as ”spirit”, ”quality” and ”freedom”. Next, the text pays heed to Ludwig Wittgenstein's observation that human knowledge is gained and mediated by language-games of various kinds. The selected concepts are consequently tried out in expanded ”studio talks”, involving artists from different fields such as painter Matts Leiderstam, writer Robert Pirsig and sculptor Joseph Beuys. The operation allows me to single out some specific conditions pertaining to artistic dialogue, from which I seek transitions to philosophical discourse. The text briefly reviews three contemporary, art-based projects offering such discursive exchange: "haptiska blickar", "Thinking Through Painting" and "Freikörperkultur". Against this backdrop, I seek to articulate an understanding of knowledge-making which embraces artistically as well as philosophically grounded practises. I find support from philosophers John Dewey and Hans Larsson – Dewey characterizing the esthetic and intellectual faculties as complementary movements within the human mind, and Larsson propounding intuition as the unifying and superior form of thinking. Assenting to their views, I concludingly suggest methodical introspection as another field for discursive interchange between art and science. / Undersökningen tar sin början i en konstnärlig rumsgestaltning, vilken genomfördes i form av en workshop med flera deltagare. Workshopen innehöll flera olikartade metodiska element: måleri, rörelseövningar och samtal. Textens presentation av workshopen som en händelse, begränsad i tid och rum, följs av ett ställningstagande för det konstnärliga verkets karaktär av oavslutat ”sanningsskeende”. Med hjälp av filosoferna Vilém Flusser och Theodor Adorno inventeras förutsättningarna för ett återskapande av konstverket med den vetenskapliga essäns medel. Därefter återvänder jag till workshopen för att följa dess händelseförlopp, och finner då att erfarenheterna i situationen förbinder sig med abstrakta begrepp som ”ande”, ”kvalitet” och ”frihet”. I nästa övergång tar texten fasta på Ludwig Wittgensteins iakttagelse, att mänskligt kunskapande försiggår och förmedlas genom olika slags språkspel. De tre begreppen prövas därför först i ett utvidgat ”ateljésamtal”, vilket också inbegriper andra konstnärliga utövare – bland dem målaren Matts Leiderstam, författaren Robert Pirsig och skulptören Joseph Beuys. Texten belyser det konstnärliga samtalets särskilda förutsättningar, och söker härifrån öppningar mot filosofins samtal. I de samtida konstbaserade projekten "haptiska blickar", "Thinking Through Painting" och "Freikörperkultur" finner jag sådana dialoger mellan konstnärligt och filosofiskt grundade kunskapsformer. Mot bakgrund av dessa prövar jag – med stöd hos filosoferna John Dewey och Hans Larsson – att formulera en förståelse som omfattar helheten. Hos Dewey finner jag bilden av tänkandets skilda praktiker som komplementära riktningar i medvetandet. Därefter ansluter texten till Larssons syn på intuition som tänkandets fullbordan, och föreslår avslutningsvis metodisk introspektion som ännu ett möjligt fält för diskursiva utbyten mellan konst och vetenskap.

Med utgångspunkt i ett bildval till ett journalistiskt reportageanslag som inte riktigt blev som jag tänkt mig undersöker jag i den här essän hur bildens betydelse kan förändras genom de olika faserna i en produktionsprocess. Jag är också nyfiken på vilka möjligheter jag som reporter har att förhålla mig uppmärksam inför detta. Med essän som metod söker jag efter den uppmärksamma blicken och låter mig influeras av mötet med vardagsspråkfilosofin som filosofen och litteraturvetaren Toril Moi beskriver den. Med hjälp av begrepp och teorier från hermeneutik, praktisk kunskap och språkfilosofi undersöker jag nyhetsreporterns dilemma gällande val av bilder och vilket ansvar jag som berättare har för bildspråket. Slutligen gör jag ett försök att skissa på en bildspråksfilosofi för nyhetsreportrar.