Le but de cette thèse en cinq chapitres est d’ouvrir de nouvelles perspectives autour de l’opposition qui existe entre la théorie de la diversification et le biais d’investissement domestique notamment pour les investisseurs Européens, Américains et Japonais. En effet, le développement des nouvelles technologies au sein des marchés financiers, a engendré, l’apparition de nouveaux types de produits : notamment les fonds indiciels cotés, qui permettent aux investisseurs d’accéder à une exposition indirecte dans leurs propres unités monétaires (Euro, Dollars et Yen) ou d’investir aisément dans n’importe quels secteurs ou classes d’actifs. L’arrivée de ces nouvelles technologies signe aussi l’émergence de nouvelles formes d’approches d’investissements basées sur des modèles algorithmiques automatisés nommés « Smart Beta ». A la lumière de ces innovations, ma thèse, ouvre de nouvelles perspectives sur le biais d’investissement domestique et pose certaines questions sur les approches classiques d’allocation internationales d’actifs. Le premier chapitre donne une vision globale de ma thèse. Le second tend à démontrer que sur les cinq grandes stratégies de « hedge funds », quatre sont accessibles de manière indirecte en utilisant une approche « Smart Beta » d’allocation d’actifs optimisée, composée de fonds indiciels cotés en Euro. Le troisième chapitre permet de montrer qu’il est possible d’atteindre des stratégies actions en Asie Pacifique de type « Momentum » en utilisant une allocation d’actifs composée de fonds indiciels uniquement cotés en Dollars permettant les mêmes rendements/risques sans aucun risque de change. Le quatrième chapitre, analyse la possibilité pour un investisseur Japonais d’atteindre de manière indirecte des expositions équivalente à des stratégies d’investissement internationale en matières premières en utilisant des fonds indiciels cotés en Yen. D’un point de vue scientifique, je contribue au développement des théories sur l’exposition indirecte des fonds indiciel côtés, en démontrant leurs utilités pour les allocations globales d’actifs. Mes résultats tendent aussi à démontrer que les investisseurs Européens, Américains et Japonais qui investissent seulement avec des produits financiers domestiques, ne perdent pas le bénéfice de la diversification internationale. Ma thèse ouvre aussi un nouvel aspect de la littérature sur les « smart beta » de troisième génération, permettant d’éviter le risque de change, en outrepassant le biais d’investissement domestique. Cette nouvelle approche factorielle permet aux investisseurs d’atteindre des expositions de stratégie « internationale active » dans leurs propres unités monétaires favorisant ainsi la diminution des biais cognitifs et comportementaux du biais d’investissement domestique. Le dernier chapitre offre une discussion générale autour de mes résultats ainsi qu’une conclusion finale. De plus chacun des chapitres contribue de manière spécifique à un thème scientifique donné. D’un point de vue méthodologique, différentes méthodes sont utilisées et combinées («data-driven », « optimization » et « heuristic ») pour créer des approches de type « Smart Beta ». Finalement, ma thèse ouvre de nouvelles questions par rapport à ces différents thèmes : est-ce que l’évolution des nouvelles technologies appliquée au marchés financiers diminue la valeur ajoutée de la diversification classique de portefeuille et tend à augmenter l’intégration financière mondiale ? Est-ce que ces nouveaux produits financiers ouvrent de nouvelles façons d’investir en améliorant l’accès à des stratégies d’investissement complexes ? Est-ce que ces nouveaux produits financiers permettent de trouver des solutions aux différents paradigmes de la finance comportementale ? / This five-chapter thesis provides new perspectives on diversification theory and the home-bias puzzle, which exists as an investment approach notably for European, American and Japanese investors. Indeed, information and communications technology (ICT) development has led to the emergence of new type of financial market product. Exchange-traded funds (ETF) allow investors to reach indirect exposure in their own currency (e.g. euro, U.S. dollars (USD) and yen) and invest in any sectors or asset classes. The ICT revolution has led to the emergence of new forms of algorithmic rules-based frameworks as investment approaches. One notable approach is called ‘smart beta’. In light of these, my thesis offers new insight about the home-bias puzzle and raises new questions about international investment approaches and global-asset allocations. Chapter I provides an overview of my thesis. My second chapter shows that a European investor who would like to attain ‘worldwide alternative investment exposure’ using a long-only optimised composition of euro liquid products can do it. Four out of the five most well-known worldwide alternative investment strategies are achievable through an optimised composition of ETFs denominated by euro. My third chapter shows that an American investor who would like to reach intermediate-term momentum exposure denominated by the South Korea won, Philippine peso, Indonesian rupiah, India rupiah, Australian dollars or New Zealand dollars can achieve the exact same risk/return characteristics using an optimised composition of USD ETFs. This implies that it is possible to reach an Asia–Pacific momentum factor without any exchange risk for an American investor. Finally, my fourth chapter analyses the possibility for a Japanese investor to reach ‘international commodities investment exposure’ with the same risk/return characteristics as a liquid yen product. From a scientific perspective, I first extend previous work about ETF indirect exposure and show the usefulness of ETFs in the global-asset allocation context. Second, I show that U.S., European and Japanese investors who invest only in domestically traded products do not have to lose the benefits of international diversification. Third, my thesis opens the door to third-generation smart-beta literature, explaining how to avoid exchange-rate risks and overcome the home-bias puzzle. This new ‘access factor’ approach allows investors to reach exposure in some international active investment strategies using their own currencies, allowing them to overcome the main cognitive and behavioural drivers of home-bias investing. The fifth chapter offers a final global discussion and a conclusion. Each chapter contributes to the scientific support of several specific topics. From a methodological perspective, different investment-strategy models (i.e. data-driven, optimisation and heuristic) are combined to reach the desired smart-beta exposure. Finally, my thesis asks new questions, such as ‘does ICT development and the new products coming with it on the financial markets (e.g. ETF, smart beta) tend to decrease the value added from classical diversification, and does it tend to increase financial integration?’ and ‘Do these new products create new investment approaches using an easy method to access complex investment strategies?’ ‘Do these new products overcome some of the behavioural finance paradigms?’

The aim of this thesis is to enhance our understanding of Swedish marine insurers' choices of business strategies under the potentially difficult business circumstances of the interwar period 1918-1939. Little previous research exists on marine insurance during the interwar period. This is remarkable in the Swedish context since the Swedish economy has traditionally depended on its exports. The focus on Sweden is justified since the Swedish insurance market saw regulatory stability during the interwar period. It was also characterised by the coexistence of stock and mutual insurers, allowing this thesis to contribute with insights on potentially problematic insurance cartelisaton. This thesis employs a mixed methods design, including qualitative methods and regression analysis. To interpret results, this thesis employs insurance risk theory, cartel theory, theories on reinsurance and risk diversification, and agency theory. By employing this combination of theories, it is possible to explain choices and outcomes of adopted strategies both with reference to particularities of marine insurance and with reference to particularities of the two different organisational forms. The results show that the insurers conceived several new characteristics of their business environment as challenges and implemented both cartel strategies and company-specific strategies of risk diversification. Among the challenges were rapid inflation, rapidly decreasing prices and business volumes in shipping and trade, the introduction of motor ships, and the existence of naval mines on many trade routes. Also, exchange-rate fluctuations were considered to cause losses on established marine insurance contracts and rendered business results uncertain. Swedish insurers adopted cartel strategies from 1918 through The Swedish Association of Marine Underwriters (Sjöassuradörernas Förening) since they had anticipated a post-war crisis. Market division agreements were adopted for the most attractive market segments, but eventually price agreements became the primary cartel strategy, supported by prohibitions of competition. The work on price agreements sometimes increased the market efficiency since it reduced uncertainty, for instance in insurance of cargo with motor ships. Few price agreements were however adopted for the insurance of shipping since that market segment was dominated by mutual insurers, highlighting the difficulties of cartelisation in insurance markets inhabited by both stock and mutual insurers. The cartel further adopted reinsurance agreements to create barriers to entry in the Swedish marine insurance market. It however experienced prominent difficulties to implement the cartel strategies. One prominent difficulty of implementation was cheating. Also international competition created difficulties. The cartel companies therefore engaged in international cartelisation through The International Union of Marine Insurance (Internationaler Tranport-Versicherungs-Verband) from the late 1920s. This international cartel sought to reduce international competition by agreements not to compete in foreign markets. It also sought to manage the exchange-rate fluctuations of the early 1920s and the early 1930s by agreements among marine insurers, but it failed to obtain sufficient support. In spite of cartelisation, the returns on marine insurance were pushed down by the recognized challenges during the early 1920s, inflicting losses. The business however recovered and remained profitable throughout the 1930s, showing that the great depression was not as great as the deflation crisis in marine insurance. Exchange-rate fluctuations affected the international competitive strength of both stock and mutual insurers and additionally influenced the stock insurers' returns on established marine insurance contracts. The insurers were however compensated for the poor marine business results of the early 1920s by greater reliance than previously on reinsurers and by diversification among insurance lines, which rendered profits less negative than the returns on marine insurance. The business ceded to reinsurers on average inflicted losses during each of the first seven years of the 1920s. These losses were indirectly caused by World War I since that war had caused the establishment of new reinsurers in different countries, not the least in Scandinavia, and in turn caused over capacity during the 1920s. New contractual formulations evolved internationally to the benefit of ceding insurers, indicating information asymmetries. Exits became frequent among reinsurers. In effect, into the 1930s, ceding insurers internationally found it difficult to obtain obligatory reinsurance treaties. During the early 1920s, the Swedish stock marine insurers also increasingly diversified their insurance businesses among insurance lines. This process had been catalysed by World War I, was accelerated during the 1920s, and continued into the 1930s. / Syftet med denna avhandling är att förståeliggöra svenska marinförsäkringsbolags val av affärsstrategier under mellankrigstiden 1918-1939, en period som kännetecknades av potentiellt svåra affärsförhållanden. Försäkringsverksamhet är känslig för ekonomiska kriser, men har uppmärksammats mindre än bankverksamhet när det gäller mellankrigstiden. Inte minst marinförsäkring är känslig för ekonomiska kriser eftersom de försäkrade verksamheterna, sjöfart och handel, endast förekommer i den mån som transporterade varor efterfrågas. Tidigare forskning har endast i liten omfattning fokuserat på marinförsäkring, vilket ur ett svenskt perspektiv kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på att den svenska ekonomin har i hög grad varit beroende av sjöburen handel. En studie av svensk marinförsäkring är motiverad ur ett internationellt perspektiv eftersom den svenska försäkringslagstiftningen förblev i stort sett oförändrad under perioden, vilket gör det rimligt att tolka marinförsäkringsbolags val av affärsstrategier som svar på ekonomiska omständigheter. Under mellankrigstiden var katellstrategier ett vanligt svar på svåra affärsförhållanden i olika verksamheter, men kartellisering var potentiellt problematisk i marinförsäkring eftersom den verksamheten är internationell och eftersom marinförsäkring är en heterogen produkt. Dessutom befolkades den svenska försäkringsmarknaden av både aktiebolag och ömsesidiga bolag, vilket är ett ytterligare potentiellt hinder för kartellisering. Studier av kartellisering under potentiallt svåra förutsättningar kan bidra med insikter om under vilka förutsättningar karteller uppstår, vilket ytterligare motiverar studien. Denna avhandling analyserar även två företagsspecifika riskdiversifieringsstrategier, som potentiellt kan kompensera för låg avkastning på mottagen försäkring, nämligen återförsäkring och diversifiering mellan försäkringsgrenar. Återförsäkring har av tidigare forskning framhållits som ett underutforskat område. Avhandlingen tillämpar både kvalitativa och kvantitativa undersökningsmetoder. För att uttolka de empiriska resultaten tillämpas riskteori för försäkring, kartellteori, återförsäkringsteori, riskdiversifieringsteori, samt incitamentsteori på företagsnivå (agency theory). Denna kombination av teorier gör det möjligt att förklara strategival med utgångspunkt både i marinförsäkringens karaktäristika och i de båda olika organisationsformers karaktäristika. Resultaten visar att försäkringsbolagen noterade ett antal nya affärsförhållanden som utmaningar och att dessa bolag implementerade både kartellstrategier och företagsspecifika riskdiversifieringsstrategier. Bland de noterade utmaningarna märks snabb inflation, snabbt fallande priser och affärsvolymer i sjöfart och handel, införandet av motorfartyg, samt sjöminor på många fartygsrutter. Försäkringsbolagen behärskade endast lite erfarenhet av risker associerade med motorfartyg och sjöminor, vilket gjorde riskbedömningar osäkra. Även växelkursfluktuationer uppfattades som utmaningar eftersom de orsakade förluster på etablerade marinförsäkringskontrakt och skapade problem att förutsäga affärsresultaten. Från 1918 antog svenska marinförsäkringsbolag kartellstrategier genom branschorganisationen Sjöassuradörernas Förening, detta eftersom de förväntade sig en efterkrigskris. Marknadsuppdelningsavtal infördes i attraktiva marknadssegment, men med tiden blev prisöverenskommelser den främsta kartellstrategin, understödd av avtal som förbjöd konkurrens. Arbetet med prisöverenskommelser ökade marknadseffektiviteten i vissa marknadssegment, detta genom att reducera osäkerheten i riskbedömningarna. Ett tydligt exempel på ett sådant marknadssegment är försäkring av varor transporterade med motorfartyg. Kartellen etablerade däremot få prisöverenskommelser för försäkring av sjöfart eftersom detta marknadssegment dominerades av ömsesidiga försäkringsbolag. Denna kontrast mellan varuförsäkring och sjöfartsförsäkring belyser svårigheterna med att kartellisera en försäkringsmarknad som befolkas både av aktiebolag och av ömsesidiga bolag. Kartellen antog också återförsäkringsavtal i syfte att skapa etableringshinder på den svenska försäkringsmarknaden. Den upplevde emellertid svårigheter att implementera överenskommelserna, såsom brott mot prisöverenskommelserna och mot konkurrensförbuden. Ytterligare svårigheter skapades av internationell konkurrens. Från slutet av 1920-talet deltog därför kartellbolagen i den internationella marinförsäkringskartellen Internationaler Tranport-Versicherungs-Verband (senare benämnd The International Union of Marine Insurance). Medlemsbolagen i denna internationella kartell skapade överenskommelser med innebörden att utländska försäkringstagare inte skulle erbjudas försäkring. Dessa överenskommelser syftade till att reducera den internationella konkurrensen. Denna kartell försökte också reducera effekterna för marinförsäkringsbolag av växelkursfluktuationer genom överenskommelser om hur växelkurser skulle beräknas i marinförsäkringsfrågor. Sådana försök gjordes både under de första åren av 1920-talet och under de första åren av 1930-talet. Det avsedda resultatet kunde emellertid inte nås, detta eftersom uppslutningen förblev otillräcklig. Trots kartelliseringen reducerades avkastningen på marinförsäkring till förlustnivåer under det tidiga 1920-talet. Avkastningen förbättrades sedan stegvis och förblev positiv under 1930-talet. I marinförsäkring var alltså den stora depression inte lika stor som deflationskrisen. Växelkursfluktuationer påverkade både aktiebolags och ömsesidiga bolags internationella konkurrenskraft. Dessutom påverkade växelkurserna aktiebolagens avkastning på etablerade marinförsäkringskontrakt. Försäkringsbolagen kompenserades för 1920-talets förlustresultat i marinförsäkring genom ökad cedering av risk till återförsäkringsbolag och genom diversifiering av de mottagna riskerna mellan olika försäkringsgrenar. Under 1920-talet var bolagens vinster därför mindre negativa än resultaten i marinförsäkring. Den affär som cederades till återförsäkringsbolag var i genomsnitt förlustbringande under vart och ett av 1920-talets första sju år. Dessa förluster orsakades indirekt av första världskriget, eftersom det kriget stimulerade etablering av nya återförsäkringsbolag, detta i olika länder och inte minst i Skandinavien. I förlängningen skapade första världskriget därmed överkapacitet på återförsäkringsmarknaden. Nya kontraktsformuleringar introducerades internationellt till de cederande bolagens fördel. Detta förhållande indikerar informationsasymmetrier i relationen mellan cederande och mottagande försäkringsbolag. Många återförsäkringsbolag lämnade marknaden. Resultatet blev att cederande bolag under början av 1930-talet i olika länder fick svårigheter att sluta obligatoriska återförsäkringsavtal. Under början av 1920-talet diversifierade aktiebolagen också sin verksamhet mellan olika försäkringsgrenar. Denna process katalyserades av första världskriget, accelererade under början av 1920-talet och fortsatte in på 1930-talet.