Den ökade digitaliseringen av världsmarknaden har gett upphov till en uppsjö nya former av avtal samt metoder för att uppnå avtalsbundenhet. Samtidigt som denna utveckling öppnat upp för företag att nå ut till en större kundkrets genom så kallade standardiserade användaravtal, har problem uppkommit i den svenska avtalsrätten att enligt gamla modeller definiera avtalen och dess uppkomst. De avtal som avtalslagens anbud-acceptmodell främst är ämnad för bygger på två jämbördiga parter som i en förhandling utväxlar viljeförklaringar i syfte att uppnå en gemensam partsvilja. I och med utvecklingen inom avtalsrätten har denna modell tänjts ut, för att kunna täcka även andra avtalstyper. Med dagens massavtal kan med visst fog framhållas att modellen har sträckts ut för långt för att den längre skall hålla. Dessa standardiserade användaravtal är i regel extensiva till sin omfattning och till följd av dess stora målgrupp, ofta från flertalet olika länder, opersonliga och ej detaljanpassade för respektive lands lagstiftning. Den gemensamma partsviljan som utgjorde kärnan i avtalsbindningen enligt den ursprungliga modellen blir i dessa avtal svår att utröna. Nya grundelement måste till för att i enlighet med avtalsrätten kunna definiera dessa som giltiga avtal. Sammantaget påvisar uppsatsen, genom huvudsakligen tre problemframställningar, vilka element som utgör grunden för ett bindande avtal, där begreppet medvetenhet – kontrahentens befogade uppfattning om avtalets existens samt de rättigheter och skyldigheter avtalet medför – tillförs de tre typiska byggstenarna för en viljeförklaring: viljan, förklaringen samt intrycket. Vidare diskuteras och analyseras de följdproblem de standardiserade användaravtalen ur avtalsrättssynpunkt medför, vilket resulterar i slutsatsen att utställaren av användaravtalet i största möjliga mån bör verka för att främja sin medkontrahents medvetenhet, till exempel genom sammanfattande av de villkor av störst dignitet för avtalet.