I juni 2009 återförvisade HD ett fall till HovR:n för fortsatt handläggning. Målet som ännu ej är avgjort väcker frågeställningen huruvida det är möjligt att dra en gräns mellan 36 § AvtL och förutsättningsläran. Den förra är en del av bestämmelserna i tredje kapitlet avtalslagen som behandlar en rättshandlings ogiltighet. Även den senare fungerar i praktiken som en del av ogiltighetsläran, vilket föranleder att reglerna har ett visst gemensamt tillämpningsområde. Inte sällan åberopar käranden både 36 § AvtL och förutsättningsläran, vilket innebär att domstolen måste ta ställning till denna gränsdragningsproblematik. Arbetets kärna är kapitlet där relevanta rättsfall jämförs och analyseras. Där uppställs några huvudrubriker som karakteriserar gränsdragningen mellan 36 § AvtL och förutsättningsläran. Här kan nämnas distinktionen mellan avtalsvillkor och förutsättningar, betydelsen av tillgängliga rättsföljder samt möjligheterna till jämkning i samband med de båda rättsreglerna. Utifrån dessa slutsatser diskuteras det återförvisade avgörandet, samt huruvida det skulle vara möjligt att tillämpa förutsättningsläran på den aktuella situationen. Två näringsidkare som ingår ett avtal anses normalt jämbördiga, vilket resulterar i att 36 § AvtL bör tillämpas restriktivt. Däremot är det viktigt att göra en helhetsbedömning i varje enskilt fall, vilket innebär att det inte sällan uppkommer situationer då denna – formella – bedömning ter sig missvisande, vid en jämförelse med parternas reella förhållande sinsemellan. Rättspraxis tyder på att frågan huruvida den ena kontrahenten intar en mindre förmånlig position, även är relevant vid en tillämpning av förutsättningsläran.

Denna uppsats grundar sig i den teoretiska konflikten mellan den i Sverige gällande löftesprincipen och kontraktsprincipen som är den gällande principen i den internationella köplagen, United Nation Convention on Contracts for the International Sale of Goods, CISG. Uppsatsen tar avstamp i det faktum att de nordiska länderna har valt att inte ratificera den del i CISG som rör avtalsingående. Vi har utrett vilka praktiska konsekvenser dessa skillnader får och om det finns något behov för Sverige att ansluta sig till den del av CISG som behandlar avtalsingående. Uppsatsen består först av en litteraturbaserad del som redogör för de olika anbudsprinciperna, CISG och avslutningsvis innebörden av letter of intent och standardavtal i korthet. För att undersöka hur detta fungerar i praktiken har vi utöver studier av juridisk doktrin valt att intervjua anställda på Stora Enso. Vi har intervjuat tre personer, två av dessa har förhandlingserfarenhet på internationell nivå och den tredje arbetar som chefsjurist. Detta för att få en inblick i det löpande arbetet med internationella avtal ur både ett förhandlings- och juridiskt perspektiv. Att undersöka hur synen på anbudets bundenhet fungerar i praktiken vid internationell handel har varit avsikten med denna uppsats. Vi ämnade även utreda om det finns någon skillnad i den praktiska användningen av principerna samt vilken av dessa principer som utifrån vår undersökning verkar vara den mest gynnsamma för respektive part. Vi diskuterar de olika principerna i förhållande till varandra och utreder den praktiska tillämpningen av dessa. Utifrån vår analys har vi dragit slutsatserna att löftesprincipen är den princip som används mest i praktiken. Detta menar vi beror på vikten av goda relationer mellan parter vilka verkar upprätthålls genom tillit. Våra intervjuer har också visat att det verkar saknas intresse för att lösa meningsskiljaktigheter angående anbudets bundenhet och huruvida avtal föreligger med hjälp av formella tvistlösningsinstitut. Ett brutet förtroende "sanktioneras" istället av den "skadade" parten genom ett avbrutet samarbete alternativt genom kommersiella förhandlingar. Utifrån vår studie menar vi att båda parterna i en förhandling bäst gynnas av löftesprincipen då den lägger en juridisk grund för tillit. I vår slutliga rekommendation anser vi att Sverige inte bör ratificera CISG del 2 som behandlar avtalsingående då vi inte anser det effektivt att harmonisera med ett regelsystem som inte gynnar omsättningsintresset på samma sätt som löftesprincipen gör.

För knappt ett år sedan fann Norges högsta domstol i ett uppmärksammat pleniavgörande att DNB Bank hade ingått ett oskäligt investeringsavtal med småspararen Røeggen. Domen är intressant för svenskt vidkommande i förhållande till både oskälighetsbedömningen och valet av rättsföljd. Syftet med uppsatsen är att utifrån ett praktiskt perspektiv analysera oskälighetsbedömningen och innebörden av ogiltighet enligt 36 § avtalslagen. Det sker genom en utredning av den oskälighetsbedömning som leder fram till att ett avtal ogiltigförklaras. Vidare företas en analys av ogiltighetens rättsverkningar. Slutsatsen är att betydelsen av ogiltighet enligt 36 § skiljer sig från övriga ogiltighetsregler i avtalslagen. Normalfallet vid en tillämpning av 36 § är att rättshandlingen blir ogiltig för framtiden, medan huvudregeln för de traditionella ogiltighetsgrunderna är att alla prestationer ska gå åter.

<p>According to Swedish contract law, a mistake in contract can be categorized as either an error concerning the content of the agreement or an error in motive. An error concerning the content of the agreement could be described as a divergence between a party’s intent and his declaration, while an error in motive is a mistake about the reasons why a party would like to agree to the contract. The borderline between these two types of mistakes is based on Savigny’s theories on echt (error in motive) and unecht (error in content) mistakes. </p><p>The law thus states a clear and specific borderline separating these two types of errors from each other. However, this borderline has not been upheld by the courts. Instead the courts, on numerous occasions (e.g. AD 98/1980, NJA 1939 s. 384 och NJA 1991 s. 509), have failed to correctly determine whether a mistake should be considered an error concerning the content or an error in motive. Most of the judgements are very unclear and have caused confusion among scholars and lawyers. </p><p>In this thesis, the leading cases with regard to the borderline are thoroughly analyzed. Further, three different ways of clarifying the borderline are identified, as well as examined. The thesis also discusses different theories on mistake in contract, particularly the relationship between 32 § avtalslagen and the doctrine of assumptions.</p>

<p>Enligt generalklausulen i 36 § avtalslagen (AvtL) stadgas att part som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet ska visas särskild hänsyn i behovet av skydd. Denna regel finns främst för att skydda konsumenter, men på senare tid har även småföretagare kommit att innefattas i denna regel. I näringsidkarförhållanden finns ofta behov av skydd mot oskäliga avtalsvillkor, då småföretagare ofta intar en liknande position som konsumenter. I studien har därför undersökts vilket skydd som ges i lagen och hur detta tolkats i praxis. Dessutom har begreppet underlägsen ställning beskrivits och analyserats i förhållande till övriga rekvisit i 36 § AvtL. För att kunna urskilja vilka omständigheter som påverkar avgörandet huruvida underlägsen ställning föreligger eller ej, upprättas i rättspraxis en skälighetsbedömning för varje enskilt fall. De slutsatser som dragits i studien visar på att det generellt sett inte går att säga när en småföretagare befinner sig i underlägsen ställning, utan att detta istället beror på en mängd olika omständigheter som verkar i det enskilda fallet.</p>

According to Swedish contract law, a mistake in contract can be categorized as either an error concerning the content of the agreement or an error in motive. An error concerning the content of the agreement could be described as a divergence between a party’s intent and his declaration, while an error in motive is a mistake about the reasons why a party would like to agree to the contract. The borderline between these two types of mistakes is based on Savigny’s theories on echt (error in motive) and unecht (error in content) mistakes. The law thus states a clear and specific borderline separating these two types of errors from each other. However, this borderline has not been upheld by the courts. Instead the courts, on numerous occasions (e.g. AD 98/1980, NJA 1939 s. 384 och NJA 1991 s. 509), have failed to correctly determine whether a mistake should be considered an error concerning the content or an error in motive. Most of the judgements are very unclear and have caused confusion among scholars and lawyers. In this thesis, the leading cases with regard to the borderline are thoroughly analyzed. Further, three different ways of clarifying the borderline are identified, as well as examined. The thesis also discusses different theories on mistake in contract, particularly the relationship between 32 § avtalslagen and the doctrine of assumptions.

Enligt generalklausulen i 36 § avtalslagen (AvtL) stadgas att part som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet ska visas särskild hänsyn i behovet av skydd. Denna regel finns främst för att skydda konsumenter, men på senare tid har även småföretagare kommit att innefattas i denna regel. I näringsidkarförhållanden finns ofta behov av skydd mot oskäliga avtalsvillkor, då småföretagare ofta intar en liknande position som konsumenter. I studien har därför undersökts vilket skydd som ges i lagen och hur detta tolkats i praxis. Dessutom har begreppet underlägsen ställning beskrivits och analyserats i förhållande till övriga rekvisit i 36 § AvtL. För att kunna urskilja vilka omständigheter som påverkar avgörandet huruvida underlägsen ställning föreligger eller ej, upprättas i rättspraxis en skälighetsbedömning för varje enskilt fall. De slutsatser som dragits i studien visar på att det generellt sett inte går att säga när en småföretagare befinner sig i underlägsen ställning, utan att detta istället beror på en mängd olika omständigheter som verkar i det enskilda fallet.

This thesis seeks to investigate how an agreed written form requirement is met in an electronic environment. Swedish Contract law is applied since Sweden lack specific regulation for electronically closed agreements. Since contractual freedom prevails in Swedish law, it is up to the parties themselves to decide if the formal requirements to be applied. In order to assess whether the written requirement is fulfilled in the electronic environment, a purpose-oriented analysis should be made. When the purpose of why a written form requirement applies has been clarified, the analysis continues to assess whether the objective can be achieved with the modern form of communication. The method is called functional equivalence and means that when an electronic media fulfill the same functions as the paper medium so will the electronic medium as a starting point to give the same legal effect as if it were the case of a written paper document. This is in accordance with the UNCITRAL Model Law on Electronic Commerce. The international debate on electronic contracting are way ahead of Sweden, therefore, the international regulations DCFR, UNCITRAL, UNIDROIT and CISG had been significant. The traditional handwritten document has for a long timed been having a probative value. A paper document can be summed up in its constituent elements, security, accessibility and confidentiality. Security is measured by the courts to give it a certain probative value. The probative value is given when only the integrity and traceability can be ensured. In summary, it can be said that the above criteria gives thus writing its great importance. These criteria are met by the electronic document; therefore, there is nothing to suggest that the writing is not met in the electronic communications media. Finally, the electronic document provides the same high probative value as a paper document.

Den ökade digitaliseringen av världsmarknaden har gett upphov till en uppsjö nya former av avtal samt metoder för att uppnå avtalsbundenhet. Samtidigt som denna utveckling öppnat upp för företag att nå ut till en större kundkrets genom så kallade standardiserade användaravtal, har problem uppkommit i den svenska avtalsrätten att enligt gamla modeller definiera avtalen och dess uppkomst. De avtal som avtalslagens anbud-acceptmodell främst är ämnad för bygger på två jämbördiga parter som i en förhandling utväxlar viljeförklaringar i syfte att uppnå en gemensam partsvilja. I och med utvecklingen inom avtalsrätten har denna modell tänjts ut, för att kunna täcka även andra avtalstyper. Med dagens massavtal kan med visst fog framhållas att modellen har sträckts ut för långt för att den längre skall hålla. Dessa standardiserade användaravtal är i regel extensiva till sin omfattning och till följd av dess stora målgrupp, ofta från flertalet olika länder, opersonliga och ej detaljanpassade för respektive lands lagstiftning. Den gemensamma partsviljan som utgjorde kärnan i avtalsbindningen enligt den ursprungliga modellen blir i dessa avtal svår att utröna. Nya grundelement måste till för att i enlighet med avtalsrätten kunna definiera dessa som giltiga avtal. Sammantaget påvisar uppsatsen, genom huvudsakligen tre problemframställningar, vilka element som utgör grunden för ett bindande avtal, där begreppet medvetenhet – kontrahentens befogade uppfattning om avtalets existens samt de rättigheter och skyldigheter avtalet medför – tillförs de tre typiska byggstenarna för en viljeförklaring: viljan, förklaringen samt intrycket. Vidare diskuteras och analyseras de följdproblem de standardiserade användaravtalen ur avtalsrättssynpunkt medför, vilket resulterar i slutsatsen att utställaren av användaravtalet i största möjliga mån bör verka för att främja sin medkontrahents medvetenhet, till exempel genom sammanfattande av de villkor av störst dignitet för avtalet.

No description available.