Copyright contractual law consist of rules that regulate contracts within copyright law. One of the main characteristics of copyright contracts is that they are often characterised by differences in bargaining power between the parties. The weak position of authors has therefore become the subject of mandatory legislation in various respects. Recently, Article 20 of the Directive (EU) 2019/790 (DSM-Directive) incorporated such a rule. This article provides authors with a right to additional, appropriate and fair remuneratiom after the conclusion of the contract if their remuneration proves to be disproportionately low. That is, a right to obtain post-contractual remuneration through mandatory legislation. It is in theory possible to also achieve similar results by applying Section 36 of the Swedish Contracts Act. This paper will examine both of these rules. This constitutes an interesting area of law, but the detailed applications of the rules are still understudied. This paper therefore aims to take a holistic approach to the possibility for authors to obtain additional post-contractual remuneration through mandatory legislation. The study identifies several problems and ambiguities in the application and proposes solutions to these issues. The conclusion was that the requirements for applying Article 20 are generally to be seen as lower than Section 36 of the Swedish Contracts Act, while in theory it should also lead to higher remuneration for authors. However, Section 36 of the Copyright Act can be applied to a wider range of cases and to some extent addresses other circumstances. The addition of article 20 has either way improved authors right to remuneration as well as bargaining power. However, some of the other issues that authors face during the contract negotiations were not solved through the directive.

No description available.

The thesis hears content-error in relation to agreements closed by electronic means. The purpose of the thesis is to elucidate how the rules in 32 §(1) AvtL apply to agreements closed by such means and to evaluate its suitability. The elucidation is done on the basis of, the rules’ adequacy in relation to their objectives in collaboration with a comparative view on a selection of international legal framework under private law, such as DCFR, UNCITRAL Model Law, UNIDROIT Principles and CISG. Since Sweden lack a specific regulation for electronically closed agreements, all modern closing methods will be evaluated from the dated outlook of the Swedish Contract Act. In relation to entirely automated processes which results in the closing of an agreement, particular difficulty arise in correlation with prerequisites, which requires a human stance. How to determine a computer's will, trust or bad faith is possibly a trick question, the correct question may be, if intention, trust or bad faith can be attributed to a computer. The IT-investigation, SOU 1996:40, dismiss using the rule on error-in-content in association with automatically generated declaration of intention. The legal debate is relatively thin on this area and the vast majority of doctrine is out-of-date. The thesis’s conclusion can be summarized in that the subjective elements should be considered fulfilled with most electronically closed agreements but a legal reform in this area is to recommend in a mainly clarifying aim. A provision free from subjective elements – in unity with the stated international legislations’ line – is to advocate. Finally, the need of an alternative imposition of penalty has – in association with a content-error-mistake – been noticed, in the form of damage so as to put the other party in the same position in which it would have been if it had not concluded the contract.

I denna uppsats behandlas förbudsklausuler i aktieägaravtal. Med förbudsklausuler avses en reglering som medför att det inte är tillåtet att överlåta aktier, vilket således inskränker i principen om aktiers fria överlåtelse. Var gränsen går mellan vad som är att anse en tillåten förbudsklausul och inte tillåten förbudsklausul är inte helt klar. I uppsatsen skildras i vilka situationer förbudsklausuler kan tänkas vara lämpliga och vilka omständigheter som påverkar hur en förbudsklausul utformas. För att utreda när en förbudsklausul kan vara lämplig inleds uppsatsen med en redogörelse för vad ett aktieägaravtal i grunden är, vilka som normalt är avtalsparter i aktieägaravtal och vilka allmänna avtalsrättsliga principer det finns att förhålla sig till. I uppsatsen berörs även vilka aktiebolagsrättsliga regler som påverkar utformningen av ett aktieägaravtal. För att utreda uppsatsens frågeställningar används dels doktrin som finns inom ämnet aktieägaravtal, dels empiriskt material i form av intervjuer med jurister och advokater som har praktisk erfarenhet. I och med detta vägs både inställningen som framhålls i doktrin och praktiserande juristers inställning till förbudsklausuler in i bedömningen. Vi utreder även vilka risker som finns med förbudsklausuler och hur riskerna lämpligen bör behandlas för att förbudsklausuler inte ska riskera att jämkas eller ogiltigförklaras vid tillämpning av 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, nedan kallat AvtL eller avtalslagen, på grund av inskränkning i aktiers fria överlåtelse. För att bedöma var gränsen går samt utreda i vilka situationer det skulle vara möjligt att använda sig av generalklausulen i 36 § AvtL, framställs även en redogörelse av vilka omständigheter domstolarna tar särskild hänsyn till vid tillämpning av generalklausulen. Vilka risker som finns med förbudsklausuler beror delvis på vilken situation som avses och aktieägarnas inbördes relation. Av denna anledning hanteras riskerna med hänsyn till omständigheterna i den enskilda situationen. Slutligen görs en avvägning i vilka situationer det finns anledning att använda sig av förbudsklausuler i aktieägaravtal och vilken omfattning förbuden lämpligen bör ha.

When a company is part of an agreement there is a risk that one of the collaborators pursues similar business and takes up competition with the partner or chooses to reveal information about their partner to other parties. To avoid this, companies establish a confidentiality agreement that prohibits the parties to reveal any information. Confidentiality agreements that are eternal have become more common in Swedish contract law in commercial relations. As a result, disputes between collaborators have occurred regarding the unreasonable length and validity of the agreement at a later stage. When a confidentiality agreement is considered to be unreasonable, 36 § of the Swedish contract law (AvtL) can be applicable. The paragraph deals with the legitimacy and the opportunities of re-adjustment of the unreasonable contract. The question is, can a confidentiality agreement that is eternally valid in commercial relations be modified with the support of 36 § AvtL? Pacta sunt servanda is an important principle in Swedish contract law and the confidentiality agreement is no exception. Hence, the duty of fulfilling a contractual obligation is important. The 36 § of AvtL can be applied when an obligation can be considered to be unreasonable. Confidentiality agreements in commercial relations that are eternal can be seen as unreasonable if a partner is inferior or if later occurred relations changes the meaning of an agreement. If information is considered to be an industrial secret it should be classified according to Act on the Protection of Business Secrets (FHL). However, when the information is not any longer regarded as an industrial secret, it can be unreasonable to have a eternal confidentiality agreement. An example of this can be a patent that expires after a certain period of time. Hence the confidentiality agreement should be able to modify, with the support of 36 § AvtL.

Med utgångspunkt i avtalslagens ålder med dess snäva och ofta svårtolkade bestämmelser, har det utifrån rättspraxis att utläsa, uppdagats ett behov av vedertagna rättsprinciper för att tolka avtal och i viss mån även fylla ut dem. Rättsprinciperna uttrycker sig i olika former varav lojalitetsplikten ligger till grund för en stor del av de underförstådda förpliktelserna som kan uppkomma i ett avtalsförhållande. Lojalitetspliktens innebörd i avtalsförhållanden är att tillvarata motpartens intressen såväl som sina egna. Syftet med denna princip är i synnerhet att skydda den eventuellt underställda parten i ett avtalsförhållande. Mot bakgrund av det tunt reglerade rättsområdet som avtalslagen tillhör, förekommer således utrymme för respektive part att agera otillbörligt och illojalt. Denna otillbörlighet kan till följd av de förevarande rättsprinciperna orättfärdigas. Följaktligen fyller lojalitetsplikten, jämte andra rättsprinciper, en väsentlig funktion för att upprätthålla rättvisa avtal och skydda avtalsparterna mot att utnyttjas. Det är emellertid viktigt att väga lojalitetsplikten mot att tillvarata sina egna intressen i ett avtalsförhållande. Tillvaratagandet av det egna intresset sker i enlighet med den så kallade vigilansprincipen. Denna princip upprätthålls genom ett aktsamt och omsorgsfullt beteende under kontraktets giltighet men även under ett prekontraktuellt förhållande. Vid oaktsamhet anses en part inte längre lika skyddsvärd som vid ett agerande i linje med vigilansprincipen. Principen antyder att part inte kan presumera en rättighet på grund av sin underlägsna ställning jämte motparten och kan därför anses utgöra en motpol till lojalitetsplikten. I Högsta domstolens prejudikat benämnt Omsättningsmålet, behandlas lojalitetsplikten i kommersiella avtalsförhållanden där Högsta domstolen fastställer att situationsbundna omständigheter ligger till grund för tillämpningen av lojalitetsplikten. Detta innebär en svårighet för fastställandet av lojalitetspliktens omfattning. Prejudikatet lämnar utrymme för diskussion om hur Högsta domstolens resonemang och avgörande kan komma att påverka affärskulturen och transaktionskostnaderna i samband med att kommersiella avtal sluts.

No description available.