Att vara empatisk innebär att vara medveten om andra människors känslor och att handla efter dessa. Vissa forskare anser att denna intelligens är medfödd, men att den som andra intelligenser måste tränas för att utvecklas (Smith 2006; Hoffman 2000) Enligt Läroplan för förskolan Lpfö 98 (Skolverket 2010) ska empatiarbete finnas med i den dagliga verksamheten, genom att arbetsmetoder som främjar förmåga till inlevelse och medkänsla med andra inkluderas. Syftet med arbetet är att undersöka hur förskolepersonal kan ta del av metoder som stöds av forskning, för att stärka och uppmuntra barns empatiska handlingar och utveckla dem. Flera forskare och författare anser att verksamma metoder i detta arbete är vuxnas närvaro och förhållningssätt, hur/att barn får använda känslor och blir bekräftade i dessa samt hur empatiska handlingar uppmärksammas i vardagen (Niss, Hindgren och Westin 2007; Öhman 2003). Genom att systematiskt tillämpa det väsentliga i sådana metoder i en småbarnsgrupp under sex månader, har jag följt och observerat vad de haft för inverkan på barnens empatiska förmåga. Observationerna i arbetet är uppdelade i två delar. Första delen visar exempel på spontana empatiska handlingar hos barnen. Dessa observationer har analyserats utifrån Hoffmans (2000) teorier om hur barn reagerar på empatisk nöd. Enligt Hoffman blandar barn i ett till tvåårsåldern ofta ihop andras oro med sin egen och tröstar med medel som lindrar den egna oron, vilket även mina observationer visat. Några av observationerna visar på en stegvis ökad empatisk förmåga, vilket enligt Hoffman sker när barnet anpassar sin handling efter andras behov. Den andra delen av observationerna, som visar på samspel barn- vuxen, har analyserats enligt Vygotskijs teorier om "den närmaste utvecklingszonen" (Smidt 2010), vilken kan förklaras som ett stöd, ofta i dialog mellan vuxen och barn. Den vuxne eller mer kompetente hjälper barnet att komma vidare från sin aktuella prestationsnivå till den potentiella nivån. Mina observationer visar att; genom att förskolläraren i dessa situationer upprättar en dialog som förstärker de empatiska handlingarna, hjälper det barnet att senare återkoppla och reflektera över det som har hänt. En utvärdering i arbetslaget visar att metoderna som använts har haft en positiv inverkan på både arbetslaget och barngruppen.

Bakgrund: Ambulanssjukvården i Sverige har över 1 miljon ärenden varje år, varje enskilt ärende innebär ett nytt möte med patienter och anhöriga. I mötet med patient och anhöriga ingår bedömning av patientens vårdbehov, för att göra en bedömning och kunna ge en god omvårdnad krävs mer än bara faktabaserad kunskap. Ambulanssjuksköterskan behöver även kunna besitta empatisk förmåga att förstå patientens känslomässiga tillstånd. Syfte: Att belysa vad som påverkar den empatiska förmågan hos ambulanssjuksköterskan i samband med bedömning av patientens omvårdnadsbehov. Metod: Kvalitativ intervjustudie med sex specialistutbildade sjuksköterskor som arbetar kliniskt i ambulansen i ett län i södra Sverige. Studien analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som påverkade den empatiska förmågan berör resursanvändningen av ambulans som påverkar arbetsmiljön, samspelet mellan ambulanssjuksköterska, patient och anhörig samt ambulanssjuksköterskans förmåga att relatera till patientens situation Diskussion: Tidigare forskning som berör ämnet inom intrahospital akutsjukvård stödjer studiens resultat. Samtidigt menar en del omvårdnadsteoretiker att det finns svårigheter att beskriva och definiera begreppet empati. Slutsats: Den empatiska förmågan påverkas av ambulanssjuksköterskans egen referensram. Referensramen bygger på perspektiv från tidigare erfarenheter och händelser.

I förskolans läroplan står det under kapitlet Förståelse och medmänsklighet, att utbildningen ska ge barnen möjlighet att utveckla empati och omtanke. Tidigare forskning visar att barn som har bristande färdigheter i empatisk förmåga finner högre risk att hamna i utanförskap i barngruppen. Syftet med studien är att ta del av förskollärares upplevelser av sitt arbete med att främja barns utveckling av empatisk förmåga. Målet med min studie är att ta reda på om empatisk förmåga uppfattas som en viktig del i barnens utveckling samt om det sker planerad undervisning riktad att utveckla barns förmåga att visa och känna omsorg. För att kunna ta del av förskollärarens personliga upplevelser har fem kvalitativa intervjuer genomförts. Resultatet av intervjuerna har genomgått en teoretisk analys som tolkas utifrån det sociokulturella perspektivet. Resultatet visar att förskollärarna har olika uppfattningar av begreppet empatisk förmåga och hur området berörs i förskolan. Empatisk förmåga är något som uppfattas som en viktig förmåga av alla förskollärarna som deltog i studien. Empati är dock ett begrepp som upplevs som tolkningsbart och uppfattas väldigt individuellt från person till person. Trots attbegreppet anses som viktigt svarade två av fem förskollärare att de inte använder sig av begreppet empati i förskolan. Dock anser alla att de arbetar med det förmågan står för i sin verksamhet genom stöttning av barnens sociala samspel. Förskollärarna beskriver flera olika sätt man kan stötta barn i utvecklingen av förmågan att kunna visa omsorg, något som förskollärarna anser är viktigt även ur ett samhällsperspektiv. Svaren är samstämmiga i att undervisning av empatisk förmåga är något som gynnar alla barn, speciellt barn som upplevs i extra behov av stöttning i utvecklingen.